Jag drömde aldrig om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men någonstans mellan min fars död och mina barns liv, så började jag fundera på vad som krävs för att leva på en plats. Vad som krävs för att leva. Och det var då jag insåg hur oerhört sårbart samhälle vi lever i. Där vi, trots uppvärmde utomhuspooler, matchande soffor, sommarbåtar och ständiga köksrenoveringar – lever en veckas marginal från svält.
Det kan vara svårt att ta in, när vi ser våra dignande butikshyllor med 30 sorters olika bröd, frukter och grönt från när och fjärran, och andra livsmedelsliknande produkter med diverse innehåll som min gammelfarmor inte ens skulle våga använda som städprodukt. Men börjar man skrapa lite på livsmedelskedjans välputsade luftslott, så är det inte långt bort att det knyter sig i magen och det blir lite svårt att andas. Av rädsla. Av insikt att vi dansar runt på väldigt tunn is med händerna bakbundna.
Vi lever med en veckas distans från nationell svält och det krävs så oerhört lite för att vi ska stå där. Med butikshyllor som gapar tomma och barn som börjar skrika av hunger. Det finns inga beredskapslager. Minst hälften av vår mat är importerad, och den som produceras här i Sverige är antingen beroende av importerade insatsmedel eller enorma mängder energi.
Och då har vi inte ens talat om de digitala system som ser till att maten kommer till din butik och möjliggör att du kan handla. Om alla de lastbilar och fartyg som kräver bränsle för att frakta maten hit och dit. Det går att räkna upp så chockerande många sköra trådar och det krävs så oerhört lite för att detta system ska haverera. Även i fredstider.
Och det var när jag insåg detta, för ungefär 8 år sedan, som jag började lära mig hur jag producerar mat. Det var då jag började odla och hålla djur, lära mig mer om ekosystemprocesser och förstå hur jag skapar vad som behövs för att hålla mig vid liv, med de resurserna som finns på den plats där jag vill leva.
Det var då jag blev bonde, om du så vill kalla mig det. I min egen värld är jag bara människa. En människa som vill vara mätt i magen, känna trygghet, kärlek och meningsfullhet i vad jag gör om dagarna. Det är därför jag gör vad jag gör. Men jag drömde aldrig om att bli bonde, nej aldrig någonsin.
Nu är det krig i europa. Redan innan militärer började vandra över landsgränser så flaggade det svenska lantbruket om kris till följd av kraftigt ökade omkostnader. Mat kommer att bli kännbart dyrare. Om det stannar där ska vi skatta oss oerhört lyckliga.
Och det kan skrivas kilometerlånga spalter om både jordbrukspolitik, hjälppaket och skatteavdrag. Vi kan stå med plakat och skrika, göra namninsamlingar och bilda föreningar, skriva motioner och arga inlägg – men det kommer inte mätta våra magar, om dagen kommer då det sinar i hyllorna. Och då, är det troligtvis försent. För ingen jävel i hela världen kan trolla fram en potatis som inte finns, hur hungriga vi än må vara. Den potatisen måste vi själva sätta, och vi behöver göra det nu, så snart marken tillåter.
Vi vet inte vilken framtid vi går till mötes. Men vi vet att vi kommer behöva mat. Idag, imorgon och även när höstlöven åter faller.
Så sätt din potatis. Så dina frön. Prata med din granne och var snälla mot varandra. Prata om trygghet och behov, och om en värld som är i gungning. Om landskapet ni delar, och möjligheten att producera mat, med de resurserna som finns på den platsen.
Än finns tiden att axla ansvaret över vår mat, och vi kommer behöva göra det tillsammans. Kanske visar det sig vara överilat, men i det här läget känns det oerhört dumt att chansa. Oerhört dumt. Så sätt din potatis, snälla.
Vi behövde köra en till avlusningsomgång på korna, och lyckades träffa in en dag med fantastisk väder. Kylan bet i kinder och fingrar på morgonen medan vi plockade iordning hanteringsanläggningen, men bara någon timme senare åkte jackan av och solglasögonen på – vilken dag!
Den respektingivande nötvallningshunden var självklart med och styrde upp det hela – se själva hans ansvarstagande stolthet när han vaktar den djupfrysta komockan! Inte ens knotan var intressant.
…och definitivt inte korna. Bara kanske lite. Ungefär som när man styr och ställer för att åka till någon nöjespark med småbarn, och det är leran utanför entrén som är det roligaste. Men han var med iallafall och kände att han gjorde något viktigt.
Ibland känns det som en utopi att den där lilla luddbjörnen ska hjälpa mig att flytta korna en dag.
Hur som helst….Avlusning görs i förebyggande syfte när man är med i utedriftsprogrammet, så vi har redan kört en omgång på samtliga grupper. Men för några individer har det varit mer besvärligt, och är i behov av en andra behandling.
Så vi körde dit behandlingsboxen, grindar och samlade in damerna som fortfarande går tillsammans med sina kalvar från i somras.
För korna är det ingen big deal att gå igenom behandlingsboxen, de har gjort det förut, vet att det inte är farligt och är fullt medvetna om att man får ”godis” den korta stund som man står där.
Lite annat är det med ungdjuren, som tycker det hela är jätteläskigt och inte fattar alls vad det handlar om. Det är inte ovanligt att de blir rädda och härjar omkring inne i boxen. Det slår i metallen, och låter mer våldsamt än vad det är.
Jag själv har tidigare blivit väldigt stressad av det här ljudet, men har med tiden lärt mig att en stressad människa gör definitivt inte situationen bättre. Så bara vi tvåbenta är lugna, så brukar det inte ta så lång tid innan individen i boxen har lugnat ner sig, hittat godsakerna i hinken och fattat att behandlingsboxen är ju ganska trevlig ändå.
En del hispiga individer lugnar inte ner sig, och det antecknar vi noggrant, inför en helhetsbedömning om vilka individer som ska utgöra grunden för den flock som vi bygger. För vi vill ha lugna, trygga och stabila djur i vår flock. Och då behöver vi ta beslut som leder åt det hållet, konstigare än så är det inte.
Just nu är djurens päls väldigt tjock, fet och tät, så för att få bästa effekt av avlusningsmedlet så rakar vi det område där preparatet ska appliceras, dvs hela rygglinjen. Det ser lite roligt ut när alla djuren går runt med en omvänd raggarsträng på ryggen, men det är för deras eget bästa. Och de bryr sig knappast.
Som bieffekt får fåglarna tillgång till massa gosigt byggmaterial till sina kommande vårbyggen.
Hela processen gick väldigt fint och vi var klara framåt lunch. Då värmde solen rejält och vi njöt lika mycket som kossorna.
Och för er som undrar – hanteringsanläggningen står kvar ute på gärdet eftersom korna behöver gå igenom den nästa helg igen. Då ska några av dem få nya örhängen, som de enligt lag behöver ha. Dora har dock rivit sönder båda öronen, så vart vi ska sätta de lapparna återstår att se. Kanske får vi lov att ansöka om undantag på henne, beroende av hur trasiga öron de behöver ha innan det godkänts. Den som lever får se, och ständigt lär man sig något nytt.
Det är Märta Jansdotter-Aguire från Gröna Gårdar, som kickar igång det hela med att på onsdag 16 februari, ge en introduktion till Regenerativt lantbruk.
Onsdagen efter så är det Gunnar Thelin som pratar om EOV – att mäta ekosystemfunktioner på gårdsnivå. Gunnar var ju en av dem som var här hos oss i somras och gjorde EOV-mätningar och jag misstänker att det kommer bli en fördjupning i ekosystemprocesserna och verktyget som sådant.
Onsdagen därpå så är det Tomas Torsein som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter kring regenerativ betesdrift. Tomas och hans fru Mia är verksamma nere kring Falköping och driver Bältaregården. De är stora förebilder för oss, och det är inte sällan som jag vänder mig till någon av dem när jag grubblar på något kring djuren.
Sista onsdagen är temat regenerativ växtodling med Roland Höckert, Godegården. Roland integrerar sina får med växtodlingen och har på så sätt uppnått fina resultat. Eftersom jag själv inte sysslar med växtodling så ser jag fram emot att lyssna på honom och hans tankar!
Ja, ni ser själva vilken bländande line-up som Länsstyrelsen Dalarna har fått ihop – imponerande! Och det gör mig glad och stolt att det är ”min” länsstyrelse som möjliggör för människor att ta del av dessa kompetenta människors tankar. Regenerativt lantbruk är framtiden, om vi vill ha en framtid. Heja Dalarna! som Gunde hade sagt
Alla som under pandemin haft digitala möten i hemmiljö tillsammans med barn och djur, vet hur det kan vara. I samma stund som du kopplar upp till mötet så får hunden nån typ av rännskita och ungarna startar världskrig, Katterna ska ut eller in, typ var 5:e minut och får dem inte som de vill, så skriker de på klassiskt kattmanér. Mitt i allt så krisar något på gården, så den andra vuxna som du räknade med skulle ta hand om djur och ungar, står där och viftar bredvid skärmen för att få svar eller hjälp. Samtidigt sitter du där med sammanbitna tänder och tittar in i skärmen och försöker hänga med i vad som sägs. Alternativt slänger du på dig ett headset och försöker lösa situationen samtidigt som du klamrar dig fast i mötet och resultatet blir allt annat än bra. Stressnivån hamnar på topp och åtminstone jag blir till min sämsta version i ett sådant läge.
Så när det inför helgen stundade tre dagar med digitala möten till följd av en utbildningsträff som ställdes om till digital, så var det inte svårt att inse att hemma kan jag absolut inte vara. Pulsen steg, pannan drog ihop sig och käkmusklerna hårdnade vid blotta tanken.
Så jag packade min väska och åkte till min syster. Där stängde jag in mig i hennes källare hela helgen och lämnade iväg allt ansvar för djur, ungar och gård på andra. Stängde av telefonen och koncentrerade mig på det jag skulle. Det var så oerhört skönt! En fantastisk upplevelse som jag varmt kan rekommenderar till alla som bär ansvaret över familjesamordning – leta upp en källare, stäng in dig och ägna dig åt det du vill.
Om du dessutom har någon som kan utfodra dig med mat mellan varven så är lyckan gjord! Ska definitivt upprepa samma förfarande snart igen – digital träff eller ej. Nån som ska med?
I söndags när Millimetermanen kom ner till Stakheden så möttes han av en tråkig syn. Krossade ägg och utriva saker. En värmefläkt som stod på varmaste läget, sjukvårdsmaterial till korna som förstörts. Ren sabotage, helt enkelt. Och det är inte första gången.
Jag har svårt att se meningen i ett sådant handlande, och funderar en hel del på vad det betyder, vad det är uttryck för. Kanske får jag aldrig svar, men jag kan berätta vad det betyder för oss som drabbas.
Att det ger förlorad inkomst och ökade kostnader förstår ju vem som helst. Krossade ägg går inte att sälja, förstörda grejer behöver återigen köpas in. Saneringen är en oönskad extra syssla.
Men sen är det den där känslan i bröstet. Den där som gnisslar och skaver när man tänker på att någon förstört det som vi ägnar så mycket tid och kraft åt. Och oron för vad man möter nästa gång man kommer dit.
Men det som tynger mig mest, är tanken på några få personers bristande omdöme och handlande, kan få så tråkiga konsekvenser för en hel bygd.
Äggboden finns där som ett uttryck för det bygd som vi vill bidra till. En bygd vars landskap förser människorna med mat, och som vilar på grundstenar av tillit och gemenskap, respekt och omtanke.
Min förhoppning har varit att se äggboden utvecklas till något större än vad den är i dag. Ett bya-nav där bybor möjliggör för andra att ta del av det som de själva har i överflöd. Ägg och honung, sticklingar och frön har vi sett hittills – men måste det verkligen stanna där? Tänk om där även fanns grönsaker och mjölk från markerna omkring? Men den tanken får sig såklart en törn, efter en helg som denna.
För självklart kommer tankar på att äggboden behöver stängas igen. Självklart kommer tankar på att övervakningskameror, stängda dörrar och annat tråkigt som kostar pengar, energi och tillit och som egentligen inte leder nånvart.
Det som ändå värmer är det stora engagemang som händelsen har väckt. Ni är MÅNGA som hört av er med tips, tröstande hejarop och engagemang. TACK för att ni delar med er av observationer, tips, tankar och känslor! TACK för att ni är så många som vill se en öppen, levande landsbygd! TACK för att ni vill hjälpas åt för att äggboden ska få fortsätta vara vad den varit, och en dag kanske även bli något större. För det är inga poliser och politiker som bygger den bygd vi vill ha – det är vi själva, vi som bor här, och det gör vi bäst tillsammans.
Och för att det inte ska bli några missförstånd; Ann och Staffan fortsätter tillsvidare att sälja sina ägg nere på Stakheden, och jag hoppas innerligt att de har all anledning att fortsätta med det. Dock blir det ingen mer honung den här säsongen eftersom Gun och Eric har slut på honung, men jag hoppas att de vill komma åter när blommorna slagit ut, bina surrar och solen värmer!
Jag blir alltid vilsen i januari. Lite nedstämd och osäker. Ledsen och omotiverad. På mig själv, på omgivningen, på allt som är. Jag vet inte om det är spåren av december, mörkret och ensamheten, eller om det är något annat. Egentligen spelar det ingen roll. Men det jag vet, är att jag då slutar ta hand om mig själv. Jag äter sämre, fuskar med koffeinintaget, motionerar mindre och låter mig själv gå vilse i en oändlig labyrint av tankar och tvivel. Tillslut kliver jag över någon slags gräns, är tillbaka i mina PMDS-besvär och ligger utslagen i ett par dygn med menssmärtor från helvetet.
Och numera vet jag, att den enda som kan lösa den problematiken är jag själv. Och efter ett par dygn i smärtdimma, så är motivationen inga problem. Med det färsk i minnet så blir det lätt att tacka nej till kaffe, då blir det lätt att äta vad jag behöver även om det skiljer sig från normen, då blir det lätt att ge sig ut på en springtur. För jag vet, att det är det som gör hela skillnaden.
Ingenting konstigt egentligen – min kropp och knopp kan inte prestera bättre än vad jag ger den förutsättningar till. Det låter enkelt, men det har varit en snårig väg till den insikten. Det har varit en snårig väg fram till insikten vad som verkligen gör skillnad. Jag behövde gå igenom vårdens alla olika preparat med tillhörande biverkningar, nå punkten för total desperation och slutligen så fann jag två vänner som fiskade upp mig och delgav av sin kunskap. Och det var då det vände.
(Och jag vet inte om man ska skratta eller förfasas över ironin att det var två karlar från det regenerativa lantbruket som hjälpte mig med kunskapen som fick mina kvinnliga hormoner i bättre balans)
Och kanske är det här sånt som man enligt någon oskriven regel om en putsad fasad, inte ska dela med sig av. Att det är för privat, för nära, för kroppsligt. Men jag tycker det är hög tid att vi börjar bli lite mer mänskliga med varandra. Att vi vågar prata om våra öppna sår och de som läkt. Att vi vågar lyssna till andra som berättar om sina.
Att dela med sig av erfarenheter som bygger på något verkligt, för att öppna en dörr för dem som fortfarande söker. Hur ska vi annars kunna hjälpa varandra att läka? Hur ska vi annars kunna vara starka, om vi inte visar det som är svagt?
Och nu har vi klivit in i februari. Januari är slut och jag tror mig hittat ut ur labyrinten av grubblerier och tvivel. Dagarna är längre, och fåglarna tar allt större plats i arbetsdagens ljudkulisser. Det är så fint att höra dem, hur ljudet växer till, nästan för varje dag.
Jag vet inte vad det här året kommer att erbjuda. Men jag hoppas på ett 20-tal kalvar, välmående och kramar. Mätta magar, trygga själar och hjärtan som slår för livet själv.
Dagarna kretsar kring den här spillevinken – Nilson. Vi leker i snön, upptäcker skogen och tränar på att bete oss civiliserat (gäller både hund och människor). Det är inte alltid så lätt, men vi tränar och gör vårt bästa.
Vi brukar hänga nere på byn någon gång under dagen för att kolla på alla konstiga påhitt och ting som inte är så vanligt hos oss här i skogen – ex människor, bilar, bussar, rullatorer, sparkar och annat civiliserat. Ser ni oss, så får ni gärna säga hej och fråga hur vi kan använda tillfället för att träna att bete oss civiliserat. Det kan handla om att att inte hälsa alls, hur söt, glad och gullig man än må vara. Hunden alltså. Jag själv försöker hälsa oavsett, och missar jag det så är det för att jag har fokus på annat.
Men senaste veckan har vi inte hängt nere på byn eftersom vi är i karantän. Det är ganska lätt att vara i karantän när man bor ensligt i skogen. Här finns utrymme så det räcker till alla, alltid någon lämplig aktivitet och mycket frisk luft att fylla lungorna med. Och eftersom välmåendet och orken inte varit särskilt stukat, så har vi haft riktigt fina dagar.
Arbetat i skogen, gått promenader, byggt kojor och eldat. Och däremellan har vi vilat på köksgolvet. Jag skriver vi, eftersom det är vi. Nilson som behöver sin valpvila, och jag som har haft feber och ibland behövt återhämta mig. Det är en fin rythm vi har fått till, och jag kan konstatera att man ska inte underskatta en valp/febervila på ett köksgolv efter en stund ute i skogen!
Men nu längtar vi efter vanlig arbetsdag. Fåglarna har börjat kvittra ute i skogen, solens bleka strålar värmer och den finaste tiden ligger framför oss, full av förhoppningar!
Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.
Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.
Och så här ser det ut när snön sen har kommit.
default
Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.
När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.
Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.
För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.
När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.
Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.
default
Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.
Stakheden, början av december 2020, efter balutfodring.
Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.
Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.
Stakheden, mitten av oktober 2021, betat 1 gång med för få djur (pga att vi har för få djur)
Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.
Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.
(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)
Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!
Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.
Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!
Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.
Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.
Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.
Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.
Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.
Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.
Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.
Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.
Bästa boken du läst i år? Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.
Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!
Vad var din största framgång på jobbet 2021? Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.
Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.
Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.
Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!
Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.
Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.
Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?
Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.
Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.
Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.
De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!
Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.
Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.
Sist jag skrev, skrev jag om Marit. Orden flödade över från de känslor jag hade i kroppen, om lyckan och glädjen i att ha en hund vid min sida. Och jag skrev, att det nästan var för bra för att vara sant, och det visade sig vara precis så. Nu bor inte Marit hos oss längre.
En vecka efter att jag delat med mig av min glädje, så började Marit utmana barnen om hierarkin i flocken. Det är i alla fall så som jag tolkar beteendet. Och är det någon gräns som jag inte tänker utforska, så är det den.
Mitt förtroende och tillit till den lugna, fina, kelsjuka hunden blev krossat, och till en början våra hjärtan också. Vi grät av besvikelse och ledsamhet, över insikten att hon inte kunde vara kvar hos oss. Beslutet var inte svårt att ta, även om ledsamheten var förvånansvärt överväldigande. Jag skjutsade hem henne strax därefter.
Under de veckorna hon var här, så var det ändå så mycket glädje och mening som hon tillförde våra dagar. Och kanske framför allt för mig, som ofta känner mig lite ensam under mina arbetsdagar.
Men livet bjuder på oväntade vändningar ibland, det skruvar liksom till sig och det enda man kan göra är att följa med i den vildsinta tango som man blir upp bjuden till. Och ibland så krävs det också att man bröstar upp sig, lyfter hakan högt, greppar en taggig ros mellan tänderna och greppar ett fast tag i de möjligheter som livets tango ger.
Så vi gjorde precis det. För mitt i all vår besvikelse och ledsamhet, så dök det upp en möjlighet att ta hand om en valp. Så vi bröstade upp oss, lyfte hakan högt, greppade en taggig ros mellan tänderna och kastade oss ut i den oförutsägbara tango som livet bjöd upp oss till.
Så nu lever vi valpliv, med allt vad det innebär. Jag bär en trötthet i huvudet till följd av att återigen ta hand om en bebis behov om nätterna. Jag har några sår på händerna till följd av naffsande valptänder, grindar i husets dörrposter, vom i kylskåpet och fickorna fyllda med torkad blodpudding. Och emellanåt ett skavande tvivel kring att vi ska klara av att axla det här ansvaret. Men jag bär en värme och glädje kring hjärtat som motiverar mig och som gör det så meningsfullt. Tänk så bra det blev tillslut.
