Författare: forsbergkristina (Sida 5 av 25)

Vaknade till ett landskap täckt av 3 dm halvblöt snö, och insåg ganska snart att min planerade skrivardag var bara att stryka. Jag är så pass rutinerad nu, så jag vet att mycket snö under kort tid, och speciellt snö av den blötare sorten, innebär extra åtgärder och därmed förlängd arbetsdag ute i fält.

Så det var bara att kliva upp ur sängen och börja skotta snö, för att överhuvudtaget kunna ta sig från gården och ner till djuren.

Det är fruktansvärt tråkigt att skotta snö. Men efter att ha handskottat i 13 år, så har jag hamnat i någon slags surig trotsighet, om att jag tänker fan-i-mig inte ge upp och köpa någon snöslunga. Funkade det förra året så funkar det ett år till. Dessutom får jag motion. Och dessutom så är det väldigt lite som kan krångla på en snöskyffel, i jämförelse med en snöslunga.

Jag har ju en grålle med snöblad också. Men erfarenheten säger att det är blir mest en massa mer-jobb. Dels så kan man köra fast. Då tar det ca 2,5h att skotta loss sig. Jag har nämligen provat. Och det är oerhört frustrerande att gräva loss en maskin och tänka på att om jag bara hade tagit den enkla snösläden, så skulle jag vara färdig vid det här laget! Det är liksom sällan jag kör fast med snöskyffeln. Dessutom ska snöbladet och kedjorna monteras, det ska tankas osv. och då är jag snart uppe i tiden det tar att handskyffla av åtminstone det nödvändigaste. Tänker man sen till att jag då även behöver komplettera med en timmes motion, samt arbeta in pengarna för bränslet osv, så blir kalkylen till nackdel för en maskin. Kanske. Eller så är det bara en surig trotsighet hos undertecknad. Men det funkar uppenbarligen det också. För skottat blir det.

Sen återstod bara resten. Pulsa runt hagarna för att lösgöra snö och is från stängslen. Pulsa runt och utfodra djuren. Pulsa tillbaka till bilen eftersom jag insåg att jag glömt ta med en grej. Pulsa tillbaka. Pulsa runt och kolla stängselaggregaten. Pulsa runt och kolla djuren. Pulsa runt och kolla vattnet.

Det blir några kilometer på en dag. Och just ikväll så känns det verkligen i kroppen. Den är trött i varenda muskel, så där som det blir när man har arbetat lågintensivt under en längre tid. Så där som det blir när man ha ägnat dagen åt att antingen skottat snö, eller pulsa fram i snö.

Det är en välsignelse att gå och lägga sig med den känslan i kroppen. Känslan av att något högst verkligt har blivit uträttat. De trötta musklerna och kinderna som hettar efter en heldag ute. Att krypa ner mellan de svala lakanen, lägga ner huvudet på kudden och omsvepa sig med allt det mjuka. Stänga ögonen och låta sömnen nästan omgående svepa mig vidare till en ny dag. Den är en välsignelse att få somna med genuin trötthet i kroppen, efter en dags meningsfullt arbete.

Och jag testade tanken idag; hade det varit bättre att arbetat inomhus? Men svaret var nej. Jag mår bra av att arbeta med kroppen. Jag mår bra av att vara ute, och uppleva vädrets olika svängningar. Jag tycker om att känna att jag lever. Och det gör jag när jag pulsar genom snön.

Om jag känner samma sak till helgen, när det istället ska hällregna, återstår att se.

Och plötsligt var det höst, med vintern som tornar upp sig framför oss. Vi eldar i kaminerna, och lär oss att mössa och vantar tillhör standardutrustningen. Förbi är tiden med shorts och bara fötter. Förbi är tiden med svalkande bad och ljusa nätter.

Det är en lättnad och det är en sorg. En lättnad över att vi närmar oss tiden för återhämtning och reflektion. Mörka kvällar framför elden. Samtal om det som vart, och det som komma skall. Om det som är.

I begynnelsen, när vi började med bonderiet, så hade jag dåligt samvete över att jag gjorde så lite under den mörka tiden på året. Jag har ändrat på den tanken nu. Nu välkomnar jag lugnet. Växlar medvetet ner, och göra plats åt allt det där som inte får plats under sommaren.

Samtidigt är den här tiden en sorg. Vi har blivit klara med köttutlämningen och varje år är den här perioden känslomässigt överväldigande. Stoltheten och glädjen över att kunna leverera bra råvaror till människorna omkring. Vetskapen om allt jobb som ligger bakom, insikten om lärdomarna det gett och hur det påverkar allt omkring. Men samtidigt sorgen och vemodet över att samla ihop några djur för sista gången. Se dem i ögonen, klia dem vid svansroten och sen se hur de åker iväg i sin vagn en sista gång.

Jag skrev ett inlägg om den känslan på Instagram, om dubbelheten som kan vara svår att förstå. Och jag tänker att den är värd att dela här med;

”Igår körde vi sista lasset till slakteriet. Nu är det bara pusslet kvar att få ut köttet till folket.

Det är en känslosam tid, de här veckorna. Framför allt den oundvikliga ledsamheten när jag ser djuren för sista gången. För den känslan finns där, och jag låter den få finnas. Ser det som ett hälsotecken i all min mänsklighet. Ledsamheten till trots, så finns det inga tvivel.

Det kan verka konstigt för den som får sin mat i färdiga förpackningar, märkta med allehanda certifieringar och andra påhitt. Det kan verka konstigt för den som betalar för att någon annan ska göra jobbet.

Jord under naglarna och blod på händerna, har vi alla. Oavsett om vi äter veganskt eller carnivore. Så länge vi lever och behöver mat, så är det annat liv som offras för att fylla våra kroppar med näring.

Man kan skydda sig själv från jobbiga känslor genom att hävda något annat. Eller genom att distansiera sig från matens framställning och påverkan på omgivningen, genom att köpa den i falschiga förpackningar, fyllda med förtroendeingivande ord.

Men man kan också välja att axla ansvaret. Och då kan det hända att man står med rak rygg och utan tvivel, insvept i en mantel av ledsamhet”.

Men det finns också en sorg i att sommaren gick så fort. En sorg över att den bästa tiden på året är över för den här gången, att gräset slutat växa och framför oss ligger en tid med snöskottning, isbekämpning, pannlampa och kalla fingrar. Det har sin charm det också. Men inget slår nyfödda kalvar, gräs som växer och livskraft som börja spira i varenda vrå av landskapet. Snart är vi där igen.

Oplanerat och en aning impulsivt, så drog jag iväg till Malung för att insupa ett dygn av dansbandsveckan. Min vän hade sovplats, vädret utlovade ingen grässkörd och jag kände en obeskrivlig längtan att få befinna mig i sammanhang som inte har med kor och gräs att göra. Så när dagens sysslor var gjorda, slängde jag in lite packning i bilen och gav mig av. Glad och lycklig att äntligen få dansa igen, det var så länge sen.

Väl framme så möts jag av ett välkänt folkmyller, taktfast musik och glada människor. Min vän möter upp mig och vi glider runt bland serveringar, husvagnar, människor. Dagen formar sig själv i det nätverk av relationer som uppstår på en sådan här plats, där förväntningar och glädje liksom vibrerar över hela samhället.

Vi cyklar upp mot parken, musiken har börjat spela och när vi går fram mot folksamlingen vid dansbanorna, så känner jag hur pulsen ökar av förväntan och glädje. Det är som att kastas 14 år tillbaka i tiden. Inget har förändrats. Känslan är densamma, miljön är densamma. Jag låter mig uppslukas av stämningen, hugger oblygt tag i en dansat karl och låter mig föras ut på dansgolvet. Vidare in i flödet av danser och människor, så försvinner tiden. Nya bekantskaper och gamla välbeprövade – det är obeskrivligt roligt och välgörande. Men jag kommer på mig själv med att leta efter någon. Blicken far över människorna och dansgolvet, letandes efter han med de blå ögonen, och armen vars form och vinkel passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Men han är inte där.

Sista låten spelas, Jag är svettig, trött och nöjd. Men det är med en uns av besvikelse i bröstet, som jag cyklar hemåt i natten. Jag hade inte förväntat mig att längtan efter en dans med honom var så stor.

Trots en sen natt, så vaknar jag tidigt. Ligger och lyssnar på min väns andetag och hur campingen utanför vaknar till liv. Smyger upp och tar en promenad. Tittar på folk och låter min aningen stela kropp bli funktionsduglig igen. Till doften av kaffe och vått gräs som torkar i solen, så börjar stämningen byggas upp igen. Musik börjar spelas från något avlägset tält, och jag hinner bli erbjuden frukost i två andra. Jag tackar nej och drar mig tillbaka till husvagnen där min vän har vaknat. I förtältet avhandlar vi gårdagen, skrattar och pratar om allt som hör livet till.

När klockan har passerat lunch, så är frukosten intagen och jag känner ett sug efter att dansa ytterligare en kväll. Spendera mer tid tillsammans med min vän och alla semesterglada människor. Föras iväg till musikens egna rum där nuet är det enda som existerar. Men det är dags för mig att åka hem. Jag gör det med en sorg i bröstet och en liten trött tår i ögat. Ändå väldigt nöjd över dygnet som jag impulsivt roffade åt mig. Som att åka 14 år tillbaka i tiden, som att jag egentligen aldrig varit borta.

Det regnar under färden hem. Kraftiga skurar som varvas med solsken. När jag åker uppför backen hem, så ser jag djuren som betar i hagen. Uppfylld av känslan från danskvällen innan, är det som att åka tidsmaskin och kastas 14 år framåt i tiden. För där står han ju, han med de blåa ögonen, vars arm passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Han står där framför vårat ofärdiga hus, med snickarbältet på.

Våra barn kommer springande, och hunden med, och i ett ögonblick så passerar allt som hänt, sen den där dansbandsveckan för 14 år sedan. Allt vi gjort, allt vi upplevt, alla skratt och alla tårar. Föga visste vi då, hur allting skulle forma sig. Men tänk så fint det ändå blev, i livets bergochdalbana. Och att jag fått ge mig ut på den färden, med honom.

Efter maten får jag dansen som jag längtade efter. På vårt sommargrusiga hallgolv, med barnen som stimmar runt med hunden. Det finns inga ord för känslan som sveper över mig då. Men jag fick anledning att förklara för barnen, om tårar som faller, av tacksamhet och glädje. Över kärleken till en annan människa, och om ett liv, som tidvis kan vara slitsamt, men som ändå är så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.

Jag hade ett fantastiskt fint dygn i Malung på dansbandsveckan. Men magin fanns i att få komma hem.

Det porlar i bäckarna igen och jag blir blöt om fötterna när jag går över surhålen. Det känns i hela kroppen att en annan balans råder i skog och mark och det är nästan så man kan låtsas att den nederbördsfattiga försommaren inte ens har existerat.

Ända tills det är dags att skörda gräs. Då märks det tydligt att den här säsongen har inte varit som den brukar. Bristen på nederbörd är en orsak, den kalla våren en annan. Det i kombination med den isiga vinter som vi lämnar bakom oss, där dagar med hällregn blandades med dagar med minusgrader, så är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är vad det är.

Vad vi däremot borde orda mycket om, är vad vi själva gör i vårt brukande för att perioder av bristande nederbörd inte ska utlösa panik.

Nu menar jag inte ingenjörsmässiga lösningar i form av bevattning, utan nu menar jag att arbeta på ett sätt som gör att markerna inte är superkänsliga för perioder utan nederbörd. Eller för den delen; perioder av mycket nederbörd, för det kommer troligen också komma. Vi kan inte bestämma över vädret, men vi kan ta beslut och forma våra förutsättningar på ett sätt som gör oss mindre sårbara för vädrets skiftningar. Och eftersom det är framställandet av mat vi pratar om, alltså sånt som både du, jag och varenda politiker och unge behöver för att överhuvudtaget kunna leva, så tänker jag att det borde ganska viktigt att prata om?

Äh, nu förstorar du upp det där, det finns ju alltid mat på hyllan i butiken. Kan inte svenska bönder leverera så kan nån från Spanien eller Brasilien det. Oftast mycket billigare dessutom.

Så kan man uppleva det, och det är så som den upplevda sanningen har sett ut under det senaste decenniet. Men det händer saker i världen, på flera plan, men vi ska inte fördjupa oss i det nu. Vi ska heller inte fördjupa oss varför det ibland upplevs som billigare att köpa långväga transporterad mat istället för att köpa närproducerad – det får bli en annan dag.

Men jag vill att vi pratar om hur vi ska säkra mat på våra bord, trots de utmaningar som tornar upp sig framför oss, likt mörka moln på en så tidigare klarblå himmel. För Sveriges matförsörjning är skör, på ett väldigt förrädiskt sätt. Med de ständigt välfyllda hyllorna i affären, och en levnadsstandard som innefattar husrenovering i identitetsstärkande syfte, utlandssemestrar och konsumtion för att unna sig – så känns tanken på nationell svält ganska långt bort, för att inte säga obefintlig. Men vågar man stanna med blicken, vilket jag kan förstå om man inte vågar, så ser man snart vilken tunn is vi dansar runt på. I en allt mer orolig värld, så vill jag inte kalla det modigt att fortsätta den dansen – det är dumdristigt och ren idioti. Vi lever ständigt ett par veckor från nationell svält, och det krävs inte mycket för att vi ska hamna i den situationen. Stängda gränser. Ett politiskt spel. Ovilja att exportera till Sverige. Strömavbrott.

Äh, nu överdriver du, skulle det vara så illa så skulle våra politiker ändra på saken – eller hur?

Politikerna är fast i sitt egna nät av pengar, makt och längtan att få sin vilja igenom – vare sig de vill det eller inte. Ska det hända något så behöver vi själva axla ansvaret över vår matförsörjning. Som om det någonsin varit någons annans ansvar? Den dagen importen stryps av bränslebrist, en ny pandemi eller ett politiskt spel – så kommer det bli tydligt att ingen politiker kan trolla fram näringsrik mat ur tomma intet, oavsett hur mycket du förväntat dig att det var deras ansvar. Som ett upprört barn kan du skrika, gråta, hota och muta med alla miljoner du har på fickan – det hjälper inte. Finns det inte mat, så finns det inte mat. Och den kräver både tid, kunskap och arbete för att få fram, så låt oss börja med de investeringarna redan nu. Ju förr, desto bättre.

Så hur kan du aktivt bidra till att din mage är mätt även nästa år? Vad kan du göra för att upplevelsen av svältår ska skjutas ytterligare på framtiden? Kanske en jobbig fråga en måndag i juli, men väl värt att fundera på.

Jag somnar till ljudet av regn som skvalar i takrännorna, och jag vaknar till samma ljud. Det finns en del spänningar i kroppen som man blir medveten om, först när de försvinner. Och jag kan konstatera att det skvalande ljudet gav mig en djupsömn som jag inte förstått att jag saknat.

Jag går ut i skogen med Nilson, vattendragen ligger fortfarande torra och tysta. Men dropparna som strilar mot mitt ansikte och vätan som stryks på mina ben av skogens blöta frögräs, gör andetagen djupa igen. När jag kommer hem igen så dryper håret av vatten, kläderna likaså. Medvetet tog jag inga regnskyddande kläder, jag behövde få känna att det var på riktigt. Behövde få känna vätan och känslan av att bli lite nedkyld.

Ständig bekvämlighet skapar inget lyckligt liv, åtminstone är det så för mig. Jag vill uppleva livet med all mina sinnen, och kontrasterna mellan de upplevelserna skapar en förnöjsamhet som jag bär inom mig som en bördig jord för fina känslor.

Det är lättare att uppskatta värmen om man vet hur det är att frysa, och det är lättare att uppskatta regnet om man sett vilken skillnad det gör för Livet.

Vi har börjat skörda gräs också. De marker som vi hittills skördat har gett oss ca 50% av vad det gav oss förra året. Den insikten har skavt inom mig, trots att jag säkrat upp med slaktplatser som skulle kunna täcka nästan hela besättningen. Men de konsekvenserna som ett sånt drastiskt utfall skulle innebära, var något som gav mig allt annat än fina känslor.

Men sen cyklade vi till Ica för att köpa en glass. Och då kom det fram en man och erbjöd oss att slå hans åkrar. Och det visade sig att det var några hektar. Så med det, i kombination med att vi ska slåtta en del mark som vi från början planerat att beta, så ska vi nog få ihop det hyffsat ändå inför vintern. Men jag ropar inte hej, innan jag passerat den torra bäcken…. Slaktplatserna får finnas kvar, tills vi har svart på vitt vilket vinterfoder vi har att tillgå inför vintern.

Och ni är flera som hört av er till oss, och erbjudit bete och möjlighet till slåtter. Ni ska veta att vi är så glada och tacksamma för varenda en som höra av sig, även om vi inte alltid tackar ja. Men vetskapen om att det finns folk som bryr sig, som vill gott och som gör ansträngningen att kontakta oss – ger mig hopp och kraft i en värld som emellanåt kan kännas hård, mörk och egoistisk.

Men varför tackar man nej till att slå mark, om det nu är svårt att få tag i vinterfoder?

Det finns flera olika anledningar, och i slutändan handlar det om att väga in alla faktorer som livet utgörs av. Vi har bara 24h per dygn, och vi behöver sova och äta, och ibland har vi bedömt att förhållandet mellan insats och utfall gjort att det har varit bättre att avstå. Ibland har det handlat om att våra maskiner helt enkelt är för stora och klumpiga för att ta sig an en liten ängsteg. Ibland har det varit mängden av lupin på markerna som gjort att vi behövt avstå från att skörda. Vi flyttar ju runt fodret och vill inte bidra till att lupinen sprider sig in på fler marker. Men oavsett, så har vi blivit väldigt glada varje gång någon har hört av sig, och det vill jag att ni ska veta.

Nu vaknar barnen. Och regnet strilar fortfarande utanför fönstret. Det är allt bra fint att få leva och finnas till.

Morgonpromenad genom skogen. Den ständigt porlande bäcken har tystnat. Kvar är en svart sörja och några vattenhål. Kvar står också min sons påbörjade vindskydd; en pressenning av stor modell och en stege som vi troligtvis kommer leta oss tokiga efter om några månader, när vi glömt vart den användes sist. Kanske blir det en klenod som upptäcks ett par generationer framåt, under mossa och kvistar, när några andra människor i en avlägsen framtid gör sitt bästa för att sätta bo och få mat på bordet. Lite så som det är för oss nu.

Vi gör många fynd ute i markerna. Mest glasflaskor, sönder rostade konservburkar och en och annan kaffepanna. Men vi har också hittat en stege, en separator, mycket stängseltråd, ett par pottor och sönderslaget porslin. Det är decennier sedan de hamnade där ute i markerna, och jag funderar jämt på vilka historier och människoöden som ledde dem dit.

Vi gör en del andra fynd ute i markerna också, som dock inte har lika många år på nacken och som nu levande människor står till svars för. Men då är det mest läsk- och ölburkar, plastpåsar, glass- och godispapper, odlingstråg och plasthylsan som är runt gravljus.

Men även en del mer udda fynd som en skjorta, ett par strumpor och förvånansvärt många golfbollar. Så man kan fundera kring även där, vilka historier och människoöden som ledde dem dit.

Men nu ska jag ta tag i mitt eget människoöde och skapa nya historier att berätta – fåren ska flyttas och det finns en hel del samtal att ringa. Livet rullar på och det är upp till oss själva, vilka spår vi vill lämna efter oss innan vi dör och åter blir till jord. Kanske är det en golfboll i en hage, kanske är det en levande landskap, kanske är det utrotade arter och förgiftade sjöar – våra val och beslut lämnar spår till de som kommer efter oss, det kan vi inte komma ifrån.

Så därför ska jag flytta får idag. Troligtvis plocka en del skärp. Och sen fundera över vilka människoöden och beslut som fått dem att hamna där.

Söndag. Veckan har rusat iväg och vi har mest slagit stängsel till nya hagar. Tänk vad många vackra vyer vi får se när vi vandrar runt i markerna! Det är en vacker bygd vi lever i och en tacksamhet att få förtroende till att slå upp ny hagar. Så många vyer jag annars aldrig skulle bevittna. Så många fina stunder när vi arbetar tillsammans.

På lördagen flyttade vi kor och kalvar till Playa del Västansjö ,och möttes av glada och nyfikna människor som utropade; ”Vi måste fira att korna är här!”

Så svettiga och lortiga till trots, bjöds vi på smörgås, kaffe och nybakad kaka. Då glömmer man alla timmar och tusentals steg som ägnats åt stängeldragning. Då glömmer man hotande torka och oron som skaver. Just då, finns bara glädje och tacksamhet över stunden som är och alla fina människor vi träffar till följd av det. Det är allt bra fint att få vara ko-bonde.

Det är det oftast, fint att få vara ko-bonde. Nästan så man undrar varför inte alla är det?

05.22 börjar vi dra stängsel. Solen är redan uppe, men luften är fortfarande lite kylig mot mina bara armar och ben. Det blir blött på mina stålhätteskor när jag går över ängen. Bland gröna blad och kråkvicker som snärjer runt fotlederna, så finns morgondaggen fortfarande kvar. Det är en tacksamhet.

Kanske är det sista dagarna med morgondagg i gräset? Nästa vecka kommer värmen. På dagarna och på nätterna. Och så fortsätter det så, så längt som prognosen når. Och inget kan jag göra åt saken.

Så vi drar våra stängsel. I beslutsamhet och hopp. Flyttar djuren. Uppdaterar planen dagligen. Observerar växtligheten och prognosen. Ser vattendragen som är torrlagda, men känner ännu morgondaggen kyla tårna.

Det gror en oro i bröstet som jag inte vill känna. Jag trycker undan den, men emellanåt blommar den upp. Det är tärande. Gör mitt bästa för att vila i vetskapen om vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka.

Nere i skogen frasar det under fötterna. I de grantäta delarna ligger mossan torr och vi bryter torrkvistar längs stammarna för att ta oss fram. De river mot huden. En järphona fladdrar upp och börjar skrikande och haltande ta sig därifrån, i ett desperat men evolutionärt beprövat skådespel, för att flytta vårt fokus från ungarna på marken. Skyndsamt fortsätter vi upp i den glesare delen, där solstrålarna når in och där gräset tycks lysa av all sin klorofyll. Det torra knastret byts återigen mot morgondagg som kyler mina fötter.

Igår började sommarlovet.

Utmaningen i kalv-Iottot var att gissa vilka datum det skulle födas kalv på. Så i slutet av april så drog vi igång ett kalv-lotto till förmån för Nyhammars IF nystartade tjejlag (F-12/-13/-14), då de behövde pengar för att åka på cup i mitten av juni.

Nu befinner vi oss i början av juni, kalvarna ha fötts, och om ett par veckor drar ett gäng glada tjejer iväg på cup – stort tack till alla er som bidragit!

Återstår att annonsera vinnaren av fårskinnet.

De datum som det har kommit kalvar är; 17/4, 19/4, 22/4, 27/4, 28/4, 1/5, 3/5, 5/5, 7/5, 8/5, 9/5, 11/5, 15/5, 29/5 och 30/5.

Ni var några stycken som har lyckats pricka in 6 rätt, och därmed avgjordes vinsten av utslagsfrågan; hur många balar har nötkreaturen ätit under vintersäsongen 2022/2023?

Rätt svar är; 443 och därmed var Bodil Brattberg den slutgiltiga vinnaren – STORT GRATTIS till dig!

Nu när du har funderat kring punkterna från Del 1, så återstår att bestämma; ska du fortfarande skaffa får? har du en rimlig plan som gör förfarandet schysst för både dig, djuren, naturen och människorna omkring dig?

Om svaret är nej – fortsätt fundera, för någonstans fanns det ett varför när du började fundera kring att skaffa får. Och fanns det inte det, så ägna dig åt något annat.

Kanske ska du bjuda in en djurägare att beta marken som du har tillgänglig? Kanske ska du åka till en fårgård på semester? Eller anmäla dig som stand-in hos någon fårägare i närheten? Kanske behöver du slå dig ihop med andra som också vill ha får?

Var kreativ! Att äga får och själv stå ansvarig för deras välmående, är inte alltid det självklara svaret på en längtan efter djur i landskapet.

Men om du kommit fram till att; ja, jag har en schysst och rimlig plan för att skaffa mig några får och det är det jag vill- då är det dags att skrida till handling.

Till att börja med behöver du ett SE-nummer. Det fixar du på jordbruksverkets hemsida. Där finner du även regler kring journalföring, mått i stallbyggnader och liknande, vilket kan vara bra att känna till.

Sen kommer vi till det här med prylar och manicker kopplat till fårskötsel. Ska man hård-dra det, så behöver du inga prylar och manicker för fårskötsel – de gör sin grej ändå, som de fantastiska djur som de är med sina naturliga insikter om vad som är deras uppgift här på jorden.

Men det går inte att komma ifrån att stängselgrejer troligtvis underlättar ditt liv som fårskötare, utifrån det samhälle som vi lever i idag. Alla vill inte ha en grupp betande får i sin trädgård, hur osannolikt det än låter.

Vilket stängsel du ska ha, är avhängt med dina resurser, ditt sammanhang och ditt varför. Du kan ha gärdesgård, eltråd, fårnät, stenur, staket eller egentligen vad som helst.

Själv har jag valt flexinät, eftersom jag vill kunna flytta runt fåren på olika marker på ett relativt enkelt sätt och inte vill använda mig av permanenta stängsel eftersom det helt enkelt inte passar in för mitt syfte med fårflocken.

Vi föredrar att använda den här varianten, där vertikalerna är något stabilare. Finns att köpa på random firma som säljer utrustning för får.

Flexinät eller eltråd ska användas tillsammans med ett elaggregat. Dels för att hålla rävar och annat otyg utanför hagen, men också för att de nyfikna fåren inte ska ge sig på att undersöka nätet onödigt mycket – då kan de trassla in sig och komma till skada. Det kan hända även om du har el på flexinätet/stängslet, men jag vill påstå att risken minskar.

Så här har vi löst el-delen; ett enkelt aggregat från närmaste butik med minsta gnutta gårds-inriktning, ett batteri och ett jordspett gjort av armeringjärn. Jordspettets placering och dess yta med jord-kontakt är av stor betydelse för att få upp spänningen i stängslet. Ju mer jordkontakt och ju fuktigare mark – desto bättre. Fler spett kan behövas för att uppnå önskad effekt, beroende av hur det ser ut där du ska vara.

Om det är mycket högt gräs så kan du behöva slå av det där stängslet ska sitta för att undvika att gräset sänker spänningen i staketet, men även för att det inte ska bildas hålrum under stängslet som djur kan krypa in/ut genom.

Min upplevelse är att det kan vara lite besvärligt att arbeta med dessa flexinät i terräng med mycket sly och kvistar eller väldigt ojämn mark, vilket kan vara bra att känna till.

Observera att det är olika aggregat om du ska ansluta till ett batteri eller elnätet, finns även kombinerade aggregat, vilket kan vara bra att tänka på vid inköp.

Sen ska du köpa får också. Vilken typ av får du ska ha, är också avhängt med ditt varför. Alla får betar och ger kött när de slaktas. Men har du ett intresse för att arbeta med ullen så kan det påverka vilken ras du ska leta efter. Det kan vara en riktigt djungel där varje fårägare hävdar sitt egets val förträfflighet. Vilket det också är – efter deras sammanhang och önskningar om tillvaron.

Och det är väl mycket det som jag tycker är viktigast att fundera på när man känner ett sug efter att sätta får på sina marker – varför? vad är syftet? Hur ser ditt sammanhang ut, och vad har du för resurser? Svaren på de frågorna leder dig i rätt riktning. Kombinera det med att lyssna till andras erfarenheter likväl som du behöver fundera kring om de sanningarna är applicerbara i ditt sammnahang.

Och kom ihåg – ingenting kommer bli precis som du förväntar dig. Du kommer behöva lösa plötsligt uppkomna utmaningar, och det kommer kosta framför allt tid och engagemang. Och däremellan kommer det vara helt fantastiskt. Lycka till!