Det finns dagar då jag är arg. Riktigt arg. På det mesta faktiskt. Jag är som en kastrull kokande olja, där det bubblar och fräser, mest hela tiden. Dessa dagar brukar andra beskriva mig som bitsk. Och det är ingen överdrift.
Dessa bitska, arga dagar kommer med jämna mellanrum. Ungefär var femte vecka för att vara mer exakt. Och jag tror att det finns en hel del kvinnor där ute som känner igen sig. Kanske män också för den delen, även om ni inte rent hormonellt upplever det i er egna kropp.
Ibland sammanfaller dessa dagar med förhandlingar av olika slag, och då är det min hemliga superkraft. Ibland sammanfaller de med sociala förväntningar, som sällan innefattar ordet bitsk, och då är det lite mer av en utmaning.
För en tid sen, ganska länge sedan, läste jag en text där författaren beskrev kvinnors situation i ett annat land, långt härifrån. I det samhället fanns ett kvinno-hus, dit kvinnorna flyttade under några specifika dagar under deras månatliga cykel. Författaren uttryckte upprörda känslor över detta förtryck mot kvinnligheten, vilket hon upplevde att denna handling motsvarade.
Jag har tänkt mycket på det sen dess. Vilken underbar befrielse det vore att ha ett specifikt kvinnohus att flytta in i under dessa dagar. Enskildhet eller gemensam förståelse. Paus från vardagens göromål och förväntningar. Sömn och förströelse anpassat efter mig och mina behov. Vilken fantastisk hyllning till kvinnligheten det vore, att få den möjligheten. Att leva i ett samhälle där den cykliska rytmen får ta sin rättmätiga plats.
Jag hade gärna pratat med de där kvinnorna, om hur de upplevde situationen. Som ett förtryck eller en välsignelse?
Hur som helst, så här finns inget kvinnohus att flytta in i var 5:e vecka. Men det finns en vedbod. Och en skog. Där hittar ni mig, dagar som dessa. Men först ska jag ta itu med reklamationen av gods för 35000kr som blivit skadat i transporten, och där leverantören ”på good-will” erbjuder sig att ersätta mig med 500kr.
All ilska är inte hormonell. Det finns dagar som kryddas med lite extra.
Det är lugnare nu. Med djuren, med markerna, med människorna. Det är som att snön och kylan lägger ett lugnande täcke över alltihop. Dagarna lunkar på, likaså gör jag, med en sorts jämnmod som hör vintern till.
Det är fortfarande kolsvart när ungarna åker iväg till skolan. Jag plockar ihop efter morgonbestyren och Nilson kurar ihop sig på fåtöljen framför kaminen. Vi väntar in dagsljuset innan vi beger oss i väg. Avhandlar mail och, i bästa fall, lite bokföring medan dagsljuset letar sig upp mellan de snötyngda granarna. Men ibland ids jag inte ens det. Ibland kurar jag ihop mig på den andra fåtöljen framför kaminen och låter tankarna få vandra. Blir sittande så, medan den svarta himlen bleknar till en ny dag.
Jag har haft svårt för att ta paus. För att låta mig själv bara vara, i stillhet. När man lever det liv som vi format, med djur och gård och barn, så finns det alltid något som behöver göras. Till en början, när man är nybörjare, så arbetar huvudet efter någon form av avcheckningslista, jagandes efter att gå i mål, att bli klar. Det är det största självbedrägeri man kan syssla med. För man blir aldrig klar. Och DET är en viktig insikt som man behöver förhålla sig till. Och sen nöta in ett nytt beteende. Där pauser får ta plats, utan känslor av skuld.
Jag har blivit bättre på det med åren. Men jag tränar fortfarande.
Men djuren ska ha sitt, och det tummar jag inte en millimeter på. Så när dagsljuset är på plats, så drar vi iväg på djurrundan, Nilson och jag. Pulsar fram i snön, kollar djuren, utfodrar, fyller vatten. Repeterar. Faller in i ett jämnt tempo. Tillräckligt för att hålla sig varm, men utan att svettas. Då blir arbetsdagen som bäst.
Och så där håller vi på, dag efter dag. Staplar dagar på hög, som formar ett liv. Just nu är det lugnt. Men med årstiderna förändras tempot. Det finns något väldigt fint i det.
Det är måndag, -10 grader kallt och ska blåsa under dagen. Det behövs något snabbt uppiggande tänker jag! Så här kommer en gammal text från bloggen, skriven 2015. Mycket nöje!
Sen sätter vi på oss vindtäta arbetskläder, packar i extra arbetshandskar och möter dagen med förnöjsamhet över att familjen är frisk och att skåpet är fullt av toalettpapper…!
Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.
Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.
Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.
– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet? – Nej. – Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet. Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. – Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma. – Vajjfö? (varför?) Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen; – Hämta papperet i köket. Snälla. Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand. – Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här. Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass – Snälla du, hämta hela rullen. – Nej. – Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här. – Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. – Hämta. Hela. Rullen. – Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.
Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: – Du måste köpa mer papper mor.
Det kommer en del frågor om hur vi löser vatten till djuren vintertid, så jag tänker att jag skriver om det.
Kossa som dricker under påfyllning av vatten.
Vi använder oss till största delen av hemmabyggda vattenkar som Millimetermannen har byggt och konstruerat. Det är ingen rocket-sience, utan består helt enkelt av en avkapad kubiktank som är inbyggd i en isolerad låda. Det finns även en frostvakt i form av en värmekabel, vilken kan behöva användas i de mindre grupperna där omsättningen på vatten inte kräver daglig påfyllning. Dock kräver värmekabeln rimlig närhet till elnätsanslutning.
Här ses konstruktören med en av lådorna till den avkapade kubiktanken.
I de grupper som kräver daglig påfyllning, så räcker isoleringen och mängden vatten för att det inte ska frysa inom ett dygn, även de kallaste perioderna (som vi har haft hittills, -25).
Lådan till vattenkaret har ett isolerat lock med hål i, där djuren dricker. Locket gör stor skillnad för att hindra vattnet från att frysa.
På en del ställen har vi möjlighet att fylla på vattenkaren med slang direkt från något utkast, på andra ställen behöver vi köra dit vatten.
Hur det ser ut när vi kör vatten.
Det är inte optimalt, men det går och har hittills varit värt det i förhållande till betydelsen att kunna hålla djuren på flera olika marker under vintertid.
Eftersom vi inte har något varmgarage eller motsvarande utrymme, så har vi byggt in vattentanken i en isolerad box, där vi även hänger in slangen och pumpen. Detta har fungerat bra för att förhindra isbildning.
Slang och pump på plats inuti kuben.
Pumpen vi använder oss av, är en liten länspump som drivs med 12V batteri och fungerar långt över förväntan.
Länspumpen,
Men varför plöjer ni inte ner frostfritt vatten, med fasta vattenposter?
Marken vi brukar ägs av andra, både privatpersoner, kommun och Svenska Kyrkan, vilket gör att det är fler parter än bara vi som behöver vara med och bestämma. Men vi vill också veta att investeringen kommer betala tillbaka av sig inom den tid som vi kommer bruka marken, samt ha någon form av långsiktig trygghet i brukandet av marken.
Hittills så har den här lösningen varit god nog utifrån våra förutsättningar, men vi ser dess begränsning om flocken kommer växa ytterligare. Så då behöver vi antingen komma på något bättre sätt för vattenförsörjning vintertid, minska flocken eller helt enkelt välja andra marker.
Vi letar goda idéer och förslag, som helst är mobila, och som fungerar vintertid – så har du några på lager får du gärna höra av dig!
Det faller snö. Små, små flingor, som i sin enskildhet knappt syns till. Men de känns mot kinden. Och om man är riktigt tyst, så där så man håller andan och bara lyssnar, så kan man höra ett lågt frasande när de träffar min jacka.
Det har snöat flera dagar nu. Inte mycket, men det har snöat. Någon fluffig centimeter som varsamt lägger sig över dagen som gått. Nere på byn kommer det som regn. Men för oss, som bor upp på det lilla berget, så lägger det sig som snö. Och varje år blir jag lika tacksam över våra extra meter över havet. För det är en fröjd att se allt det bruna bäddas in i vitt. Dagsljuset som med ens blir effektfullare. Glittret i varenda snöflinga när vi rör oss ute med pannlamporna. Det ger ett lugn. En frid. En förnöjsamhet.
För att inte tala om barnens glädje. De är ute varenda minut som går. Åker pulka, skidor, bygger fort och kastar snöboll. Nilson är minst lika glad. Han springer med i backen – upp, ner, upp, ner. Försöker fånga varenda snöboll som kastas, och hoppar som en räv där snön är som tjockast.
Jag står med och inser att det är första vintern som jag inte fått frågan om att dra ärmar över vintervantar. Eller fixa till nån strumpa i en sko. Eller att jag ska dra åkdonet uppför backen. Barnen har blivit stora, de löser det själv. Det är bekvämt. Men på sidan står jag och undrar hur många år det är kvar med pulkaåkning. Tanken drabbar mig lite, som en snödriva vid en avåkning.
Vilken vinter kommer jag inse att barnen inte längre åker pulka ute på gården? Att de inte längre kastar snöboll mot laduväggen? Hur ska vi någonsin kunna gå in när sådana tankar spelar uppe i huvudet?
Men det löser sig snart. Orken tar slut, så som den gör. Vantar blir blöta, snöbollarna blir för hårda, syskonet för retsamt och kvällen blir sen. Så vi går in. Värmer oss framför brasan. Kinderna blossar röda och håret är ruffsigt. Kylan sitter kvar i nästippen som snörvlar, så där som den gör efter några timmar ute om vintern. Nilson slänger omkull sig på mattan med en suck, trött och belåten. Näst efter djuren så är pulkaåkning det bästa han vet.
Det är många kvällar kvar på den här vintern. Måtte det bli snö så vi kan åka pulka och kasta snöboll i all evinnerlighet.
Jag fick en högst relevant fråga efter mitt senaste inlägg, så jag spinner vidare på den (observera att alla följdfrågor är påhittade av undertecknad, för att på bästa tänkbara vis utröna alla möjliga funderingar som kan uppstå. Fyll gärna på i kommentarerna om jag missat någon!)
Korna växlar mellan att äta hösilage från foderhäcken och att beta gräset som finns under snön
Hur gör vi med djuren när det kommer så mycket snö? Fortsätter dem gå ute?
Ja, det gör dem. Våra djur går ute året runt, både korna och fåren. Vi har valt att ha det så av flera olika anledningar, främst för att jag är övertygad om att det ger bra förutsättningar till god hälsa hos djuren, men även för att det ger oss möjlighet till att optimera djurens positiva påverkan på landskapet även under vinterhalvåret.
Bild från 2020 när korna hade tillgång till halmad ligghall men trots -24 valde att lägga sig i foderresterna ute i hagen.
Men… får det verkligen vara så? behöver de inte någonstans att gå in?
De behöver någonstans att söka skydd mot väder och vind. Hos jordbruksverket är det formulerat att detta skydd behöver bestå av en byggnad, men för den som har nötkreatur så kan man ansöka om att gå med i Utedriftsprogrammet. Då ansvarar man för att djur och marker tillsammans ger förutsättningar till god djurhälsa, och man betalar en avgift för en årlig djurskyddskontroll under vinterhalvåret där en veterinär kontrollerar att djuren är i gott hull, rena och mår bra.
Vill man läsa mer om detta så har jag ett inlägg om det här.
Utedriftsprogrammet rör dock bara nötkreatur, så fåren har ett upphalamat vindskydd med tre väggar och ett tak där de kan söka skydd.
Men… är det inte lite synd om de stackars djuren som går ute hela vintern?
Nej, det tycker jag inte. De utvecklar en tjock och fet päls som isolerar väl mot kylan, de lägger även på sig en hel del underhudsfett och de har fri tillgång på mat, så det går ingen nöd på dem.
Då upplever jag att de har det mer besvärligt de där varmaste dagarna i juli, när värmen är tryckande och insikterna biter. Men snö och kyla besvärar dem inte nämnvärt.
Bild från 2020 – kor som väljer att ligga ute istället för att gå in i halmade vindskyddet.
Ja men… de där värsta dagarna när det snöar på tvären… då är det allt skönt att vara inne.
Ja, det är det. Kanske hade de valt det, just de dagarna, om de haft möjligheten, men de finner skydd i terrängen. På samma sätt som vi människor kanske helst väljer att vara inne om det snöar på tvären, men det betyder inte att vi mår dåligt av att vara ute i det vädret. En del människor väljer ju att vara ute ändå. Jag och min Millimeterman, om vi ska dra några exempel. Och vi ska komma ihåg att det som för stunden är bekvämast, inte alltid är det bästa ur ett längre perspektiv.
Bild från den värsta snöovädersdagen under förra året. De stod förnöjsamt och idisslade och verkade mest undra varför jag var så sen (behövde skotta fram bilen för att ta mig ner på byn).
Äh… prata för dig själv du. Du är nog bara helt enkelt för snål för att bygga en ladugård.
Nog för att jag kan vara snål, men att ha djuren ute har aldrig handlat om pengar, inte för oss iallafall. Men jag har svårt att se på vilket sätt en ladugård skulle göra det bättre för djuren, markerna eller oss som jobbar med dem.
Djur som vid det här tillfället valde bete framför en felfri hösilagebal. De är förvånansvärt duktiga att hitta gräset under snön.
Jaha! så nu smutskastar du andra hårt arbetande bönder som har sin kor i ladugårdar på vintern!
Nej, det gör jag inte. Alla har vi olika förutsättningar och sammanhang, och jag utgår från att alla gör det bästa utifrån sina förutsättningar och sina sammanhang. Och vi har djuren ute, och det passar oss och vårt sammanhang. Djuren mår bra, vi mår bra och markerna mår bra. Så vi kommer fortsätta med det tills vi ser något som tyder på något annat.
Bild från 2020. Nyfiken och glad kviga som inte bekymrar sig över snön som faller.
Jaja… men jag tycker ändå det känns väldans knepigt att de är ute året runt.
Det kan jag förstå, vi blir sällan matade med bilder på kor som ligger ute i snön och idisslar. Men om du tvekar över deras välmående eller mest bara blir nyfiken på att se kor i snö, så är du välkommen att höra av dig. Då kan vi tillsammans åka ut till korna och prata om vad vi ser och upplever, men kom ihåg att ta med dig kameran så du kan fota allt du ser!
Vintern svepte in, utan att be om ursäkt eller tveka. Poff! så var marken täckt med någon decimeter snö, och jag kände mig lika överrumplad som alltid. Även fast jag rent intelligensmässigt vet, att vintern kommer. Även fast jag känslomässigt längtat efter ett landskap som bäddats in i det vita, kalla täcket.
Likt förbannat sprang jag runt och petade ner vårlökar med potatishacken och pannlampa, när de första flingorna började singla ner ifrån himlen. Men nu ligger de där i jorden, vårlökarna, och väntar på kittlande solstrålar och vårfåglars kvitter.
Det är inte långt kvar. I februari börjar det hända saker. Med träden, med ljuden med ljuset. Det är då våren kan börja anas i små, små nyanser. Knappt märkbara. Men de kommer då. Och det är då det börjar kännas. Att det mörka blir lite mer ljusare, att det kalla blir lite mer varmare. Sen… Poff! så är marken bar och vårlökarna står i full blom. Fåglarnas serenader fyller öronen, kalvarna sprutar ut, telefonen går varm, stängsel ska sättas ut, halva Sverige ska fira födelsedag och det förbannade gräset som växer så långsamt – hur ska betet räcka? POFF! så undrar vi hur korna ska räcka till för att beta ner allt gräs!?
Och sen rullar det på.
Med lite POFF! med jämna mellanrum, när årets faser går över i nästa. Vi har hållit på tillräckligt många år för att de ska börja bli bekanta nu, de där faserna. Och det finns en trygghet i det, en trygghet som jag uppskattar och som möjliggör att jag bättre kan följa med i den vildsinta tangon som livet erbjuder. Jag börjar lära mig takten, och det är fint att få känna det.
Landskapet som nu är inbäddat av snö erbjuder en tid av lugn. Fortfarande en tid av arbete och meningsfulla uppgifter, men det är en tid av lugn. Det är svårt att stressa över ett gärde med snö som når dig upp till knäna. Du har inget annat val, än att metodiskt stuffa på, steg för steg. Meter för meter. Här går inte att småspringa fram. Snön håller tillbaka de snabba stegen. Andetagen tar sin rättmätiga plats i kylan framför ansiktet. Du hör hjärtslagen, hör andetagen, när inga fåglar med vårkänslor pockar på uppmärksamhet. Det är en fin tid.
Och jag tänkte, att orden ska få ta sin plats nu. Jag har bestämt mig för att orden ska få ta sin plats nu.
I helgen drack jag Champagne, iförd mjukisbyxor och en solkig underställströja. Det är nog så Champagne ska drickas tänker jag, mitt i livets verklighet, med vänner som inte bryr sig om vad jag har för kläder. Och som själva sitter där i tights eller långkalsonger. Hjärtligt delar vi med oss av livets med- och motgångar och höjer glasen med den dyra vätskan till en skål.
Inte för att något speciellt är uppnått, eller för att något speciellt har hänt – utan bara för att livet är vad det är, och det är ändå fint att få vara med, så länge som det varar. Och det kan vara värt att skåla för, tänker jag. Och dela på en flaska Champagne över en köttfärslimpa, hemodlad potatis och brunsås.
Som ni förstår så ingår inte inmundigandet av Champagne i mina vanliga rutiner. Jag är uppriktigt för snål, för bekväm och för ointresserad av alkoholhaltiga drycker för att själv springa iväg och köpa något dylikt. Men desto mer uppskattat blir det då, när det kommer i gåva från någon som uppskattar det jag gör och kanske även den jag är. Och det är fint att tänka på. Därför har den stått ett tag på en hylla, som en påminnelse, till de dagar då tvivlet karvar som mest i tankegångarna. För att liksom vänta in rätt tillfälle. Och helgen var verkligen rätt tillfälle.
Men för dig som snörper lite på munnen, och tycker att jag vanärat den mytomspunna drycken, så kan jag ge dig en anledning om någon att skåla i Champagne. Och det var över köttfärslimpan. Eller snarare i hedersamt minne över Stor-Tjuren. Han var en viktig pusselbit när vi körde igång för fyra år sedan, och det känns som en epok nu fått sin slut och en annan tar vid.
Jag minns när jag satt på en pizzeria uppe i Kramfors, med huvudet i händerna och konstaterade att jag precis bränt mina besparingar på en tjur, fem kvigor och maskiner för att skörda gräs. Och jag minns resan hem, 50 mil enkel resa, med det stora men ändå lilla djuret i en rapplig hästkärra. Jag satt som på nålar hela resan och vi åkte i ett sträck. När vi tvingades stanna vid en trafikljus kände vi hur hela bilen rörde sig till följd av, vad vi tyckte då, det enorma djurets rörelser där bak i hästkärran. Jag slängde mig ner på gräset och grät av lättnad när vi kom hem. Värmeböljan 2018 hade precis börjat, liksom vår resa till den besättning vi har idag och Tjuren skulle bli tre gånger så tung. Men det visste vi inte då.
Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Och han har gett oss många fina kalvar och därmed en fin grund för vår fortsatta utveckling av flocken. Han har aldrig varit till något problem och jag känner lugn och stolthet i att det är så vi får minnas honom. En lördagskväll i goda vänners lag, med Champagne och köttfärslimpa. Och många, många måltider efter det, men kanske inte alltid med Champagne.
Livet är det som händer när man planerar för annat. Sällan har den meningen känns så aktuell som den senaste veckan.
Jag hade nogsamt strukturerat upp administrativ tid i min kalender, med köttpussel och bokföring i tankarna. Handling och matlagning, skörd och syrning. Möten och ärenden. Klappat mig själv på axeln över mina framsteg i att strukturera upp dagarna och få till någon form av rutin att vila mig mot. Att få förväntade saker gjorda.
Och det var då en ko blev kraftigt halt. Och det var då vi upptäckte den hängiga kalven i hagen. Och det var då som allting inte blev, så där som jag hade planerat.
En tilltänk rutinkoll på djuren i hagen, vart en helkväll med pannlampor, oro och beslutsfattande. När sådana saker händer, så finns det inte utrymme för matlagning, bokföring , möten och utlovade filmkvällar. Livet händer, och det enda du kan göra är att surfa med.
Kalven dog. En stor fin tjurkalv, som vi tänkt behålla för att använda som avelsdjur. Obduktionen visade att den fått en fraktur och inre blödningar i området där käke blir till hals. Troligtvis en smäll av något slag. Ett yttre trauma. Sånt där som kan uppstå när livet är. En olycka helt enkelt.
Det känns trist att vi förlorade tjurkalven, men känns bra att veta orsaken. Att veta att dödsorsaken var inget vi kunde förhindra, och den hotar inte hälsan i den övriga flocken. Och den vetskapen kan jag tacka människorna i byn för.
För det fanns inte utrymme att lägga en hel arbetsdag på att skjutsa en död kalv till Uppsala för obduktion. Men jag ringde ett samtal, som blev till flera samtal. Och någon timme senare så stod en bybo redo med bil och släp för att köra den döda kalven till Uppsala åt oss. Det är så fint, så jag blir tårögd bara jag tänker på det. Engagemanget. Godheten. Människorna. Det är en stor tacksamhet att få vara bonde i en bygd som denna.
Och de ska ha en stor eloge, de arma barnen. Våra barn. Som finner sig i situationen, som förstår att det är skarp läge och som tillsammans axlar ansvaret när vi vuxna behöver lägga allt fokus på ett sjukt djur. Som finner sig mat och sen går och lägger sig. Som sover tryggt och lugnt när vi sent på kvällen smyger in, frusna efter en kall höstkväll. Lite omtumlade av att livet händer, när vi planerade för annat. Så som det ofta är.
Just nu lägger jag köttpussel. Köttpussel är det som uppstår när jag sitter med en hög köttbokningar i ena handen, och några slaktvikter i den andra handen. Sen ska det där liksom pusslas ihop efter önskemål och tillgång.
Varje år har jag oro i bröstet. Kliar mig i hårbotten och tänker; hur sjutton ska jag få ihop det här!? Men det går alltid ihop tillslut, på något konstigt sätt. Och alltid blir det människor som anmält intresse som tyvärr blir utan. Trots att vi slaktar fler djur, allt medan åren går, så har jag aldrig tillräckligt. Det är ett angenämt besvär, som jag gör mitt bästa för att råda bot på. Ett steg i taget, undan för undan.
Det är en fin tid, tiden för köttpusslet. Då sitter jag och ringer runt till människor som anmält intresse för kött, får mig en liten pratstund om ditten och datten. Jag blir så glad av alla fina människor som vi har omkring oss, och som jag får anledning att ha kontakt med på grund av djuren. Lite så där så jag bara vill ge bort köttet till alla som vill ha, men det funkar ju inte heller. Inte än, iallafall.
Men trots att det är kö på köttlådorna, så grämer jag mig över att jag ännu inte hittat tillräckligt många som uppskattar det som i dag kallas för specialdetaljer, men som på mormors tid ansågs vara näringsrik mat. Jag pratar om lever, tunga, hjärta, oxkind, köttben, svans, njure och framför allt mitt egna livselexir – fettet!
Fettet är nästan det jag ser mest fram emot att få påfyllning av. Jag använder det till allt där andra använder smör eller vegetabiliska oljor. Och lite till. Vill du läsa mer om hur jag gör, så finns det att läsa här. I det inlägget använder jag ordet talg, men jag menar alla typer av fett som går att hitta på djuret. Det som slakteriet putsar bort och lägger i en låda.
Blir du sugen på att testa, så hör av dig så snart som möjligt och boka upp dig på en låda! Eller om du är sugen på andra specialdetaljer. Jag vill att så mycket av möjligt av djuren kommer till användning, det känns så respektlöst och slösaktigt annars.
Och vill ni ta del av köttet, men ännu inte fått möjligheten – håll ut! Vår förhoppning är att det inom det närmaste åren ska finnas till fler. Och för dig som inte kan vänta, så kan jag avslöja att det kommer finnas möjlighet att äta vårt kött hos andra lokala aktörer – mer info om det längre fram. Men tills dess – hurra för Grangärdebygden!
