Författare: SlaktarStina (Sida 2 av 56)

Nya ytor.

21 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Att släppa ut kor på grönbete är väl en sak för sig, men att ge ungar möjlighet till lite större ytor är då inte långt ifrån!

Vi kämpar frenetiskt på med de sista grejerna i utbyggnaden av huset, och helt ärligt så har jag målat som en besatt de sista veckorna. Och ja, det är antagligen för att jag är lite besatt. Besatt av att äntligen få klart nedervåningen av utbyggnaden. Besatt av att få tillgång till större ytor än 1 rum och kök. Besatt av visionen om att äntligen få till någon form av ordning i vår kaotiska byggnadsplats till hem. Och nu är det bra nära. I helgen hoppas vi få till de sista detaljerna som gör hela skillnaden.

Så idag plockade jag ihop, städade och röjde upp. Bort med täckpapp, bort med verktyg, bort med slipdamm. Och allt medan byggyta förvandlades till golvyta, så spred sig barnens leksaker som ett sant vabbruari-virus över hela huset. Tvättstugan blev till en djungel, groventrén erbjöd picknick och badrummet blev förbjudet område som vaktades av den hemska häx-mamman. Till sist utbröt en fotbollsmatch i hallen, med klädställningar som mål och snoret som rann ner på de gula matchtröjorna. Och det var väl ungefär då, när Ljungberg drog en vrist upp i fönsterkrysset, som jag tappade humöret och förklarade bryskt att jag inte vill ha några krossade fönster. Varpå de förstående barnen flyttar klädställningarna lite åt sidan. Och sen drog de på en ny straffspark. Ungefär då föreslog jag mellanmål med smör och kex och sen försvann den där bollen på något väldigt mystiskt sätt.

Samtidigt kan jag inte klandra deras rörelseglädje. Och jag facineras och beundrar deras kreativitet. Hur de bygger upp nya fantasilekar av samma saker som förut, men med andra ytor. Så det är väl bara att vänja sig. Och inse att att jag nu kommer städa mer än dubbelt så stora ytor som förut.

Kanske inte var så dåligt med 1 rum och kök ändå?

Gör egna lökchips!

15 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En sak som händer när man börjar odla sina egna grönsaker, är att man helt plötsligt börjar trolla i köket. Åtminstone har jag gjort det. Börjat mixa och trixa på alla möjliga sätt. Hittar på nya rätter, uppgraderar de gamla vanliga, testar nya användningsområden. Jag har helt enkelt blivit oerhört kreativ i köket, vilket visat sig gjort matlagningen till något roligt istället för något jobbigt måste.

Och det låter ju väldigt fint och rosaskimrande på alla sätt, men bottnar helt enkelt i lärdomen om allt jobb som ligger bakom. När jag insett allt som krävs för att få fram den där förbenade grönsaken – då känns det helt orimligt att inte använda den fullt ut. På samma sätt som det känns orimligt att köpa råvaror när jag själv har allt som krävs för att trolla fram dem själv.

Hur som helst – ta purjolöken som exempel. En tillsynes menlös grönsak som mest är retsam. Dels passar den inte så bra i kassen när man bär hem den från affären. Den spretar upp och är i vägen. Ramlar när man ställer ifrån sig kassen. Och sen när man väl kommer hem så knölar man in den i kylen, liksom på tvären, för att den ska få plats och samtidigt inte bli köldskadad. Det är inte alltid det lyckas fullt ut. Sen använder man en tredjedel, i bästa fall, medan resten kastas. En rest som dessutom spretar åt alla håll i soptunnan, trots att den knölats ner efter bästa förmåga.

Men nu har jag löst problemet! Dels kan du odla den själv och skörda även på vintern, kolla här. Om du inte känner dig lockad till det, så kan du ändå ta rätt på nästintill HELA purjolöken som du nu ändå har släpat hem från affären. Och fixa kvälls-snaxet samtidigt.

Du tar helt enkelt blasten på purjolöken, det där gröna, irriterande spretet, och sköljer av det i vatten. Sen river du det i fina strimlor och lägger på en plåt. Ringlar över lite olja, saltar efter behag, och sen masserar du runt det på plåten tills alla purjolöksstrimlor blivit glansiga av oljan. Sen in i ugnen på strax under 100 grader. Det är klart när strimlorna är spröda och knapriga. Helst inte svarta dock.

Sen är det bara att knapra på – varsågod, egna lökchips! Bäst blir det om du bara använder ”bladen”, de där gröna som spretar. Ju närmare roten du kommer, där purjon börjar bli ljusgrön/vit, desto längre tid i ugnen behövs för att uppnå knaprigheten.

LYCKA TILL!

Till dig.

13 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Tack för att du frågar hur jag mår, och faktiskt lyssnar till svaret. Tack för att du intresserar dig för mina tankar och idéer, även om de inte alltid överensstämmer med dina. Tack för att du håller mig upp, när jag själv tror att jag ska rämna. Tack för att du plåstrar mina sår, torkar mina tårar, när jag trots allt stöd, ändå fallit. Tack för att du delar min glädje och upprymdhet, även om du inte alltid förstår den. Tack för tystnaden, när ingenting behöver sägas. Tack för att du ler åt mina brister, på ett sätt som förhindrar att mitt ljus fördunklas. Tack för att du ser mina styrkor, när jag själv tycks vara blind. Tack för den tid du ger, i en värld där tid inte finnes. Tack för att du ger mig tankar, som jag utan dig, aldrig hade tänkt.

Tack för ditt tålamod. Tack för tilliten. Tack för förtroendet att få vara din vän.

Personlig utveckling.

5 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Äntligen har vi en vinter värd namnet! Trädens grenar tyngs ner och varenda skarp linje har rundats av med detta vita mäktiga snötäcke som lagt sig över landskapet. Det vore en skam att inte nyttja den här vintern till fullo. Och som jag gör det. Jag tar vara på varenda tillfälle som ges – jag skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Till förbannelse. Och jag, som i vanliga fall föredrar att använda muskelkraft, har känt mig heligt välsignad med möjligheten att använda morfars Grålle från 1956. Fylld av tacksamhet har jag kopplat på plogbladet. Med bakhjulsdrift och handgas har jag sen sladdat runt på gården för att få bort snön så pass att övriga sysslor kan skötas.

Men som sagt. Det gäller att ta vara på alla tillfällen som ges, när moder natur bjuder på en sådan här vinter. Att göra allt det där som det finns möjlighet till när snön ligger tjock över landskapet. Att våga leva fullt ut, testa sina gränser – live on the edge. Och snöröjer man med en Grålle, på vägar som tvingats överplogas för att överhuvudtaget ha en chans att få undan snön – ja, då är det verkligen att living on the edge.

Framhjulet som balanserar på dikeskanten, medan jag sneglar bak mot snöbladet för att försäkra mig om att snön förs åt sidan. För att sedan falla tillbaka ut i vägbanan igen. Så jag gör mitt bästa föra att minnas blomstrande diken och deras geografiska läge i förhållanden till träd och stängselstolp. Det går sådär. Med hjärtat i halsgropen styr jag försiktigt några centimeter längre ut på kanten. Hela tiden beredd. Hela tiden med foten på den vänstra hjulbromsen, som en sista räddning att sladdsvänga upp framdelen på vägen igen, om oturen skulle vara framme. Men då måste man vara jävligt snabb. För när framhjulet skär ner i diket, då skär det ordentligt. Och sen sitter jag där. Fast. Så in i bomben. Kedjorna på bakhjulet som river upp grusvägen, när jag försöker ta mig loss. Framhjulet som bara gräver ner sig allt djupare, för varje försök. Och det är då det är dags att stanna upp, och inse att situationen bjuder några olika valmöjligheter.

1. Bli förbannad, slå på ratten och skrika några väl valda ord till den förbannade snön, det dumma diket och den klena traktorn. Detta kan lätta på trycket, men löser sällan problemet.

2. Ring en vän. Det gjorde jag första gången (ja, det har hänt flera gånger. Två för att vara exakt.) Funkar bra, under förutsättningen att vännen är hemma och har en bättre traktor. Och att den inte själv sitter i diket.

3. Se det hela som en kurs i personlig utveckling. Helt gratis och med mycket god förankring i vardagen dessutom! Jag kallar metoden; skyll-dig-själv-och-börja-gräv.

Så jag gjorde det sista, jag började gräva. Jisses vad jag fick gräva. Det hjälpte föga. Så jag hämtade plankbitar från sågen, vilka jag pusslade med kring däcken. Grävde och pusslade. Pusslade och grävde. Körde fram några centimeter. Fortsatt grävande och pusslande, för att backa några centimeter. Gräva och pussla.

Så där höll jag på i någon timme. Och tänk er sen känslan, när jag kör traktorn ut på vägen igen. När jag lyckats fått upp den ur det förbannade skitdiket, helt själv, med en spade och några brädbitar. Tänk er det glädjetjutet som ljöd över skogarna! Sällan har jag känt mig så oslagbar, sällan har jag känt mig så starkt, sällan har jag känt mig så fullt levande. Personlig utveckling i dess bästa form.

Så säg till när ni vill ha en kurs, det finns många diken att köra ner i.

Om kvällen.

30 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Fullmåne och kylan kryper neråt. Jag känner det långt innan jag går ut. Den där torra kylan som drar längs de gamla väggarna när jag nattar barnen. Den som får mig att huttra och dra storkoftan omkring mig. Den som motiverar mig till att enbart hugga snåriga björkbitar till vedkorgen, trots att det ligger fina rakfibriga vedträn av gran, alldeles bredvid. Jag plockar med mig lite extra näver, från böset på det trasiga trägolvet. Det är sånt som är vardagslyx, när man kommer in från minusgrader och kroppsarbete. När man snabbt vill ha en brasa att värma sig vid, att hela sig vid. Vardagslyx, att veta, att nu tar det sig snabbt, när nävern sprakar inunder den omsorgsfullt huggna tändveden.

Jag blir alltid sittande där, på knä framför den öppna luckan. Ser hur lågorna slickar träfibrerna mörkare och mörkare. Hur de stegvis dansar vidare och förvandlar trä till aska och kol. Det är vackert. Hypnotiserande. Och medan värmen strålar ut mot mitt hettande ansikte är det som om jag inbäddas i ett lugn. Det är många beslut och tankar som ramlat på plats framför den här vedspisen.

Ikväll tänker jag på huset och vardagen som rullar här. Hur det se ut nu och hur det ter sig några veckor framåt. Hur nära vi nu är, att kunna ta den nya delen av huset i bruk. Hur allt som vi tillsammans planerat och kämpat för, snart är vår verklighet, vår vardag. Groventré och tvättstuga, stor hall och ett riktigt sovrum. Det känns overkligt. Vi har på något sätt vant oss med att bo på 1 rum och kök. Vant oss med att ständigt vara nära varandra, vant oss med att parera varje steg för att inte trampa sönder någon leksak. Även om vi misslyckats ibland. Vi harv ant oss med att det är grejer överallt, vant oss vid att viktiga pärmar delar hylla med barnfilmerna. Vant oss med att krypa ner i den trånga sängen, under en hög av täcken och filtar som skyddar mot den krypande kylan längs de gamla väggarna. Vant oss med att somna till ljudet av vedspisens sprakande.

Och just det sista är något som jag kommer sakna oerhört. Men än är vi inte där. Så jag pusslar in så många vedträn som det får plats, och stänger sen luckan. Släcker de få lamporna som är tända. Och trots fullmånen som lyser in genom fönstret så snubblar på en leksakstraktor, när jag smyger mig mot sängen. Jag hör barnens andetag och känner kylan som drar från väggen. Jag möblerar om kuddar och täcken, flyttar på ungar som tar upp mer plats än vad som är fysikaliskt möjligt. Kryper ner och drar över mig några extra filtar. Och medan jag lyssnar till eldens ljud, kommer katten smygande och lägger sig som ett ankare vid mina fötter. Och jag tänker, att om jag saknaden blir allt för stor att bära, så kan jag alltid bädda i kökssoffan åt mig och katten. Han skulle älska att somna där. Jag också. Sen blundar jag och låter mig sjunka ner i sömn. Med en längtan till morgondagen och en saknad av gårdagen. Och med förnöjsamheten att somna in till ljudet av ved som sprakar i vedspisen.

Färsk purjolök i januari.

23 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Odlingarna är min kreativa oas. Där spinner jag loss med mina idéer och tankar, där får kropp och huvud jobba ihop. Där är jag, bara jag. Med jord under naglarna och svetten som rinner mellan brösten. Och med en nyfikenhet och glädje som jag väldigt sällan känt. Kanske aldrig någonsin. Det är som att här, här upptäcker jag Livet.

För i odlingarna är det bara naturens spelregler som gäller. Och det är dem som jag nyfiket försöker förstå, när mina händer färgas svarta av jord medan hjärnan arbetar i takt med kroppen. Där upptäcker jag världen, där upptäcker jag mig själv. Jag experimenterar friskt. Långt bort från pekpinnar och informationsböcker, skapar jag mig mina egna sanningar. Och där naturens lagar sätter gränserna, så formar jag mig en egen verklighet.

Och i den verkligheten kan man gå ut en dag, i slutet av januari. När snön når mig till knäna och termometern visar -7, och gräva upp sig en purjolök. Eller tre.

Trots vinterlandskap sen i slutet av november, trots ihållande minsugrader och bistra vindar – spaden skär ner genom jorden. Och löken är bärgad. Löken som jag sådde från frö, för nästan ett år sen.

Och upptäckter som dessa gör mig lycklig inifrån och ut. Nyskördad purjolök i januari. Så nu står dem fint i ett vattenglas i mitt kök, på mormors gamla furubord. Bland udda porslin och en duk som mamma har vävt. Som en trofé och påminnelse om att upptäcka mina egna sanningar, skapa mig min egna verklighet.

Men imorgon blir de till soppa. Med skräp-odlad potatis och hembakt bröd. Det kommer bli en av de finast middagarna någonsin. Den kommer ätas med andakt. Och med spänning över hur nästa experiment kommer att sluta.

Årssammanfattning 2017

21 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?

Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?

2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?

Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?

Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem – glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis – guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?

Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.

Vad önskar du att du gjort mer?

Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat på mitt eget omdöme.

Favoritprogram på teve?

En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?

Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?

Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande.

Största framgången på jobbet?

Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?

Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts.

Största misstaget?

När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?

Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?

Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss.

Något du önskade dig och fick?

Gammal hö och tidningar, gamla fönster.

Hemstickade koftor.

Trevliga och intelligenta arbetskollegor.

Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?

Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig…

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?

48 timmar per dygn.

Vad fick dig att må bra?

Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.

Vem saknade du?

Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen.

Mest stolt över?

Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?

Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.

Att mina nära och kära får må bra.

Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?

I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.

Jag ser fram emot ett spännande 2018 – hoppas ni vill följa med mig på resan!

Kosläpp.

18 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Här om veckan släppte vi ut kvigorna. Eller släppte ut och släppte ut, de går ute hela tiden. Men nu till en början har vi haft dem på en begränsad yta för att lättare bli mer bekanta med varandra. Och här om veckan fick de helt enkelt tillgång till hela hagen.

Det blev ett riktigt kosläpp, men om vintern och utan entrébetalande människor. Kvigorna sprang och hoppade så att snön yrde. Det var fantastiskt att se, den där glädjen över att äntligen få sträcka ut i kroppens rörelser, hur det bara händer när möjligheten finns. Samma instinktiva infall som finns hos barn, men som oftast är borta hos vuxna. Varför? Och när försvinner den?

Hur som helst så tröttnar även kvigor på att springa omkring i snön tillslut och tänker att det är dags att utforska de nya omgivningarna. Så det gjorde dem. Som ett pärlband pulsade dem kring i hagen.

De valde ut den största granen. Och där, under de snötyngda grenarna, trivs dem som allra bäst. Jag förstår dem, det är riktigt mysigt där. Och för den som vill, så finns det en liten film på kvigorna och mig under granen på SlaktarStinas facebook-sida och på Instagram. Den finns också att se på Slaktarn´s Gårds facebooksida – en sida under uppbyggnad, som i huvudsak inriktar sig mot gårdens verksamhet. Kika in och gilla den här, så missar du inget!

Picknick i de djupa skogarna

7 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En dimmig dag vaknade ett av barnen med en lika bestämd vilja som vanligt. Jag hade inte ens kommit ur sängen innan hon hade planerat upp dagens första aktivitet; picknick. Idag ska vi gå på picknick. I skogen. Och vi ska ha mackor med korv, och så ska vi dricka varm choklad.

Jaja, tänkte jag. Det var ju en bra idé. Jag ska bara bestyra lite med sånt, som föräldrar måste bestyra med, och sen kan jag göra i ordning lite matsäck. Men innan jag ens hunnit in på toaletten, så hade ungen brett mackor och plockat fram termosen.

Och när det är så, så är det bara att hänga på. Bestyren får vänta. För vänta, det gör inte det här barnet. Som med mycket bestämda steg pulsade rakt ut i skogen, trots att snön nådde henne till låren. Vi andra hade nästan svårt att hänga med.

Plötsligt stannade hon och pekade tydligt med hela handen; här ska vi vara!

Så det var bara att börja trampa ner den höga snön, rulla ut sittunderlaget och plocka fram smörgåsar med korv, varm choklad och mitt efterlängtade kaffe som jag hastigt snott ihop. Knas-katten var självklart med och vaktade oss mot bjärvar och annat oknytt. Och tiggde till sig lite ost som belöning för den fina insatsen.

Jag ska inte klaga på det bestämda barnets initiativ, för det är få saker som är så fint som att avnjuta matsäck i en snödriva i skogen.

Sen att det är uppskattningsvis 70 meter från huset, spelar mindre roll. En picknick i skogen är alltid en picknick i skogen.

Och där ser ni förresten utbyggnaden som vi pysslat med de senaste åren. Och som vi fortfarande pysslar med. Och nu börjar det faktiskt lika något beboeligt, även på insidan. Men mer om det en annan gång.

Önskningar till tomten

27 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Trots att julen är över så finns det mycket att önska här i världen. Som fred på jorden, klimatansvar hos politiker och samhällsmedlemmar, 48 timmar per dygn, slopad sommar/vintertid, fungerande stopp-knapp på gnälliga människor, golv som dammsuger sig själva, stödstrumpor som är enkla att ta på, gratis kollektivtrafik, pannlampor som aldrig behöver laddas, genomsnäll världsbefolkning osv osv.

Ja, listan kan göras hur lång som helst. Och ändå, så finns det just nu, just här, en högst personlig och egoistiskt önskan som känns ännu mer angelägen just nu. Och det är att jag hittar sladden till datorn så jag kan använda den som jag brukar. Skriva lite mer välarbetade blogginlägg, fortsätta på mina otitulerade textsamlingar och fördjupa mig i mina excel-filer (ett litet avvikande intresse jag har).

Men uppenbarligen är sladden helt borta, och efter fördjupat samtal med övriga familjemedlemmar om vart denna sladd befinner sig – så var majoriteten (med en snittålder på 4,5 år) överens om att det är tomten som tagit den. Tomten har ju uppenbarligen smygit omkring de senaste veckorna och gjort både det ena och det andra här på gården. Så det är ju självklart, att Tomten är skyldig. Smart.

Och efter detta konstaterande så byggde ovannämnda familjemajoritet en stor fälla i köket för att fånga tomten och ta tillbaka datorsladden. Handelskraftigt. Dock var det mest jag själv som blev fångad i denna odefinierbara hög med grejer när jag försökte laga mat. Och blev sen anklagad för att förstöra deras jakt på tomten och min datorsladd.

Hur som helst, oavsett om det är tomten, jag själv eller livets nyckfullhet som är skyldig till detta dramatiska försvinnande, så är det kanske en hint om att jag borde ägna mig åt annat. Som städning exempelvis.

Återkommer när sladden är återfunnen. Tills dess; god fortsättning på er!