Författare: SlaktarStina (Sida 4 av 56)

Bruten vit.

11 oktober, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

På många sätt är vi lika, jag och Millimetermannen. På några områden är vi det inte. Det märks speciellt nu, när vi har kommit så pass långt i byggandet av huset att det är dags att välja ytskick. Tapeter och färg. Jag älskar färg. Millimetermannen också. Så länge den är beige. Men det ska erkännas att han föreslagit annan färg också, i ett sådant där sällsynt fall, när jag pressade honom och han till slut blommade ut och bestämde sig för att okay baby, go for it, I’m living on the edge! Och han gick bort från sitt beiga förstahandsalternativ och han tog i från tårna med sin sprudlande kreativitet och han valde färgen… grå.
Om ni sen tänker på att jag är en person som helst klär mig i cerise jacka och gul tröja, gärna kombinerat, så förstår ni att här finns det viss risk för konflikt och oenighet.

Mitt bästa knep när det kommer till konflikt och oenighet att är lägga kraften på något som verkligen betyder något. Lägga allt krut med argument och envishet på de viktiga sakerna som ligger mig allra närmast hjärtat och helt enkelt låta andra partern få bestämma på de områden som inte känns lika viktiga. Därför hade jag gått med på att måla groventrén vit. En färg som Millimetermannen valt i sann revoltanda gentemot mig, efter att jag klargjort att tapeten i tvättstugan kommer vara turkos med stora rosa blommor på. Så han började måla vitt. Kanske var det i rent terapisyfte. Men efter ett tag ropade han desperat på mig. Jag förstod på tonläget att det var något viktigt och skyndade dit.

-Nej det här går inte, vi kan inte ha vitt på väggarna, allting blir ju vitt då! säger han uppgivet.
– Nähä, säger du det!? tänkte jag tyst för mig själv, men behöll mitt bästa pokerface och förblev tyst. Jag lät honom fortsätta.
– Alltså…taket, dörren, listerna…. han slängde uppgivet ut med armarna.
– Vad ska du ha då, menar du? sa jag aningen vasst. Vi hade inte för så länge sedan haft en diskussion om icke-färgen beige. Och det hade han uppenbarligen i minnet.
– Jamen, be…..bb…..b… bruten vit blir väl bra! Ja, köp det imorgon när du ska in till stan – bruten vit!

Så jag gjorde som han sa, åkte in till stan och köpte bruten vit. Vad som dock är bruten vit, är helt klart en definitionsfråga. Jag kom hem med piggelin-grönt. Och världens största leende. Färg gör mig onekligen glad. Stackars Millimetermannen, förstod snabbt sitt misstag när jag klev ur bilen.

– Måste du jämt vara så extrem, sa han med lätt sprucken röst efter att ha kikat ner i färgburken. Han fick ett leende till svar. Ett leende som verkligen kom från hjärtat. Då gick han ut och klippte gräset.

Antagligen var det sista gången han föreslog att jag skulle åka till färghandeln. Vilken tur att det bara är tapeter som återstår. Och att jag redan har beställt dem. Stackars Millimetermannen. Jag är inte lätt att leva med. Åtminstone inte när det kommer till färgval.

Premiär i slakteriet!

4 oktober, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi bestämde oss för att väcka liv i slakteriet – och bjöd in skogsfolket på fika! Bröd och allehanda godsaker dukades upp på den gamla styckbänken.

Kokkaffet puttrade över elden, tipsfrågorna var uppsatta och dagen till ära hade Millimetermannen matchat mössan med arbetsjackan. Högtidligt.

Det vart en fin hösteftermiddag fylld med gemenskap. Jag trivdes bra att stå i prasslet från höstloven och höra ljudet dämpas av folk som trivs. Allt jämt medan elden sprakande kokade upp vattnet i kaffepettern.

Och lagomt tills folket började skingras, så visade Slakteriet upp sin mest magiska sida. Den vackra, rofyllda, när skymningen smyger sig på.

Jag dröjde mig kvar när alla de andra gått. Insöp tystnadens lugn i flammornas sken. Allt jämt medan mörkret omfamnade den gamla stenbyggnaden. Lite kall om fingrarna, men fullständigt varm i hjärtat. Hel.

Sen tog hon mig i handen. Tillsammans blåste vi ut ljusen och stängde den tunga dörren. Det var en motvillig känsla. Men ändå fylldes jag av ett lugn. För jag vet, att inom en överskådlig framtid, så kommer den dörren öppnas igen.

FAQ – eller Frekvent Frågade Frågor

27 september, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det finns några frågor som ständigt återkommer till mig. Och då har jag sett, att alla de där andra bloggarna, emellanåt ser till att svara på dem. Nu handlar ju deras frågor mest om recept, vart de har köpt diverse kläder och prylar, inredning, träningstips och dylikt – men frågorna som kommer till mig har en annan karaktär. Kanske just därför kräver de relevanta svar.

Hur går det med skrivandet?
Just nu är tiden för skrivandet ytterst begränsad. Helt ärligt sträcker det sig till det jag skriver här på bloggen och ett antal osammanhängande texter som emellanåt bara väller fram i mitt huvud. De finns nerklottrade för hand i mina tillsynes röriga, men ovärderliga anteckningsböcker.
Lönearbete, familjen, arbetet med huset, gården och djuren tar upp all min vakna tid. Så jag har valt att lägga skrivandet på is under det här året och det har varit ett bra beslut. Men till nästa år kommer det ske en del förändringar med både det ena och andra. Förhoppningsvis ska skrivandet då få tar mer plats igen.

Vad har hänt med Knas-Katten?
Jodå, han lever och frodas. Men har på egen begäran frånsagt sig kändisskapet för tillfället. Det blev lite för mycket för honom med alla tidningar som ringde och ville göra intervjuer och diverse hemreportage. Men han finns här. Och är väl egentligen inte lika rebellisk som han varit tidigare. Knas-Katten har mer växt in i rollen som mysfarbror, men med en något muttrande attityd.

Hur går det med huset?
Ständigt framåt! Vi bor fortfarande på 1 rum och kök, men nu har det aldrig varit närmare! I tillbyggnaden är badrummet klart, groventrén saknar endast lister och jag har valt väggbeklädnad till två av de fem utrymmen som återstår att färdigställa. Och jag skriver jag eftersom just jag har absolut veto i den frågan. Visserligen ett veto som jag tilldelat mig själv, men det verkar funka bra det också. Och innan oktober har nått sitt slut, så ska ni får läsa historien om när Millimetermannen skickade undertecknad till färgaffären för att köpa målarfärg. Det kommer antagligen aldrig hända igen.

Ni har hållit på ett tag nu….varför blir ni aldrig klara?
Vi gör i princip allt själva, utom el, inkoppling av vatten och våtrumsytskick. Och jag börjar inse att det är ett relativt stort projekt som vi snart har styrt i hamn. Det tar helt enkelt en herrans massa tid att bygga hus, speciellt om man parallellt inte kan hålla sig ifrån att skaffa både barn, grisar, kor och andra djur. Men nu, nu kommer det inte ens in en guldfisk på gården förrän tillbyggnaden är klar att brukas. Möjligtvis en regel med vissa möjliga undantag, men någon guldfisk blir det då rakt inte. Någon måtta får det då ändå vara.

Du bor ju där mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten, inte en människa i sikte – är du inte rädd?
Den här frågan är oerhört intressant, mest för att jag får den gång på gång på gång, medan Millimetermannen ALDRIG fått den. Men det kan vi diskutera en annan gång, nu till frågan, är jag rädd? Nej, det är jag inte. Är det någonstans som jag är trygg, så är det här, mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten och inte en människa i sikte. Speciellt nu, i en tid där den stora världen känns orolig och oförutsägbar.
Här på vår gård finns allt jag behöver, här finns inget att vara rädd för. Mörkret är min trygga vän, enskildheten är min frihet och naturen är min möjlighet och räddning.

Hur går det med djuren?
Som med så mycket annat i livet – det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och då kan man antingen svepa in sig i offerkoftan, dra ett täcke över huvudet och försöka gråta sig själv till en annan verklighet – eller så konstaterar man faktum, tar ett steg tillbaka och funderar på hur ska vi lösa det här. Jag väljer den senare varianten. Det är inte alltid lätta beslut, men det är beslut som hör det här livet till.

Vad jobbar du med?
Mest med mig själv och mina egna tankar. Men jag lönearbetar som sjukgymnast, halvtid. Och jag arbetar med gården dygnet runt. Men jag lever som mamma, bondmora och amatörskimrande livsfilosof med författardrömmar. Vilket tyvärr inte kan betala mina räkningar. Men min mest frekventa dröm handlar om att jag en dag kan det. Den som lever får se.

Slakteriet.

20 september, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

På vår gård står ett gammalt slakteri. Det är en stenbyggnad som stått orörd de senaste decennierna. Utrymmena har varit fyllda med undanstoppade saker. Smuts och damm har år för år byggts på, precis som Naturen varje år har trängt sig allt tätare inpå. I skuggan från de allt större träden omkring, har det fridsamma löftet legat om att återta byggnaden till naturens långsamma men kraftfulla kretslopp. Låta trä bli jord, låta stenar gömmas under mjuk mossa och sakta, sakta vittra sönder.

För några år sedan tömdes slakteriet på undanstoppade grejer och i samma veva röjde vi ner de mest hotande träden som långsamt smög sig på. Sen har det stått still. Andra delar på gården har fått ta större del av den energi som bubblar i våra händer. Andra byggnader har benådats med vår omsorg, medan andra har fått se sina dagar räknade. Hela tiden har slakteriet funnit i våra tankar. Vi har talat om det och vi har tittat på det. Och sen långsamt stängt den kraftiga dörren på byggnaden som bär på en stor del av den här gårdens historia. Med ett stygn av sorg i hjärtat att inte kunnat göra mer.

Tills nu.

Häromdagen tog jag hjälp av min orubbliga stöttepelare till syster. Sen började vi skrubba. Herrejävlar vad vi skrubbade. Spår efter årtionden i avsaknad av omsorg, försvann ner i våra såpadoftande hinkar. Spindelnät försvann, fönstren gav slutligen ljus. Och det kändes som att nu, nu är en bra tid att låta henne synas, med alla sina brister och sina fel. Med all den skönhet som bara en unik 90-åring kan utstråla. Det finns mycket kvar att göra. Fönster ska repareras, träpartier ska målas, sprickor behöver åtgärdas. Men ändå. Det första steget är taget. Dörren är öppnad och potentialen har verkligen kickat igång våra hybrismodellerade hjärnor.

Och jag hoppas och tror, att vi i sinom tid kan återge Slakteriet den respekt som det förtjänar.

Matlagningskurs och en kvinnas list.

13 september, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

I min orubbliga beslutsamhet att få Millimetermannen att äta mer kål, bönor, squash och annat sånt där som växer i odlingarna, så packade jag korgen full och drog iväg på matlagningskurs. Det var en mäktig känsla att ströva runt i höstmorgonens fuktighet och inse att korgen var för liten för allt som skulle skördas. Det här har jag skapat liksom! Eller ja, med ganska mycket hjälp av moder natur ska väl erkännas. Men ändå. Vi arbetar ganska bra ihop, verkar det som.

Lite knepigare känsla infann sig dock när jag insåg att jag ramlat in i sista delen av en tredelad kurs som främst baserade sig på tillagning av gamla kulturväxter från det gamla bondesamhället. Ja, alltså sorter som var vanliga i det gamla bondesamhället, inte gamla grödor från den tiden. Det hade varit lite väl…. entusiastiskt. Hur som helst så diskuterades det friskt olika sorters ursprung och smakkaraktär, och medan de andra redogjorde för sina fem olika ärt- och rovsorter så stod jag där, tittade lite under lugg och pillade på min purjolök. Tillslut kom turen till mig.

– …..och vad är det nu du har där?
– ehh…. purjolök.
– vad är det för sort?
– ehhh…. purjolök. Typ en sån här…. purjolök. (viftar tveksamt övertygande med det gröna spretet)
– åh…. vilken fin, hur har du odlat den?
– i jorden…? Satt ett frö…. och vattnat?

Som tur var, så var människorna på den här kursen oerhört överseende med mina tillkortakommande gällande redovisning av mina grödors sorter. Och som tur var, så såg de sin chans att frälsa en novis. Och som de gjorde det! Nästa år ska här odlas svedjerovor och ärtor av alla dess slag! Och kanske en och annan purjolök också. En sån här…. ehhhe… purjolök.

Lärde jag mig något om matlagning då? Ja, massor! Kommer Millimetermannen att äta bönor och kål nu? Och svaret på den frågan lyder; det gör han redan. Men han vet bara inte om det.

Odlingens fokus.

6 september, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Odlingarna. Ska vi vara helt ärliga så ser dem för jävliga ut. Men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för att stoltsera som vackra och inbjudande har aldrig varit deras syfte och inte heller min bakgrundstanke. Och jag är oerhörd tacksam för att jag tidigt beslutade mig för att upptäcka odlingens universum med andra värderingar än estetik som främsta mål.

Det började med rörelseglädje. Och skaparglädje. Och att göra något av dessa två tillsammans med mina barn. Så vi började gräva, mest för grävandets skull. Det var roligt, nästan jämt. Och skönt, nästan jämt. Och jag blev glad. Alltid.

Men det mest fantastiska uppvaknandet blev när vi sedan på hösten skördade av våra 6 sättpotatisar. Det var som en skattjakt. Och för varje liten knöl som vi grävde upp tillsammans så yttrade vi ett litet glädjetjut. Kolla där – en till! wohooo! När jag sen stod där med famnen full med potatis, redo att gå in och laga mat till familjen, så kände jag mig rikare än någonsin. Rörelseglädjen och skaparlusten gav oss mat på bordet. Och inte vilken mat som helst – ekologisk och närodlad, pinfärsk direkt från vår egna mark. Och där var väl ungefär där förälskelsen slog till.

Jag har utökat odlingarna stadigt sedan dess. Fortfarande låtit rörelseglädjen och skaparlusten driva mig. Låtit gemenskapen, upplevelserna och upptäckandet stå i centrum. Jag har lärt mig massor, driven av nyfikenheten. Varför blir det så här? Kan man göra så här? Jag testar! Ibland har det gått, ibland inte. Oavsett har jag hela tiden fått en ny erfarenhet och en ny kunskap att bära med mig. Både kring hur man sköter en gröda, hur man bygger bra jord och på vilket sätt som får skötseln att flyta smidigt. Jag har också lärt mig hur man kväver potatisar, hur många sniglar som kan bo i ett kålhuvud och vad som händer om man inte toppar tomaterna. Värdefulla kunskaper som går att bygga vidare på, nästa år. Trots att de inte var så lyckade det året som de förvärvades.

Gemenskap, motion, mat, glädje och en tydlig känsla av sammanhang – alla dessa viktiga enheter har jag funnit i odlingen. Rörelseglädje, skaparlust och nyfikenhet. Och för mig väger dessa så mycket tyngre än det som ögat ser. Kanske kommer också estetiken en dag få ta sin plats. Men hade jag börjat med den så hade jag aldrig varit där jag är idag.

Bröllopen och kärleken.

22 augusti, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är något speciellt med bröllop. Det är något speciellt när två personer lovar varandra att stå sida vid sida i både nöd och lust. Det är något ännu mer speciellt när en av dessa personer är min bror. Eller en av mina närmaste vänner. Att se det där lilla extra glittret av kärlek i ögonen, hos dem som betyder så mycket för mig – det måste vara livets lön.

Och man kan säga som så, att jag fått två feta utbetalningar av det slaget det här året. En i påskas när en av mina närmaste vänner gifte sig. Och senast i helgen när min bror gifte sig. Båda dessa personer har en alldeles egen, speciell plats i mitt hjärta. Och nu också deras livsfränder – helt fantastiska människor som jag liksom har fått som bonus! Lyllos mig!

Jag har haft det stora förtroendet att vara toastmadame på båda bröllopen. Ett förtroende som jag burit med stolthet. Och med stor tacksamhet över alla engagerade, stöttande och kompetenta människor som har omgett mig med. Men förväntningarna på mig själv, från mig själv, har varit skyhöga.

Jag insåg det i helgen när uppdraget var över. När bandet började rigga upp för dans och jag bröt ihop i tårar. Tårar av tacksamhet, glädje och lättnad sköljde nerför mina kinder och samlades i kragen på han som är min livsfrände. Och han bara stod där och höll om mig, lika stadig på jorden som alltid. Lät bli att säga alla de där orden som jag inte ville höra. Och jag visste, att här kommer han stå, och samla tårar i kragen, om jag så behöver stå här hela natten. Och då grät jag lite till, bara för att.

Det är en ofantlig tur och stor välsignelse att få älska någon som älskar en tillbaka. Att få känna tryggheten, värmen och tilliten från en annan människa. Att hitta någon som skrattar åt samma saker och som förstår mer än vad man behöver förklara. Någon som står där och håller om dig när du själv vill falla. Och det är en fantastisk känsla att se, att någon som betyder så mycket för mig, har hittat denna speciella person.

Vi drog ut på dansgolvet och jag lät mig själv bli hög på den bubbliga känslan av kärlek och tacksamhet. Dansade till svetten rann och fötterna ömmade. Sjöng till rösten var hes och krafterna var slut. Och nu ligger jag hemma i feber och förkylning. Utslagen. Men det var det värt. Miljoner gånger om.

Nu ska jag se till att bli frisk och sen ska jag kicka igång vardagens maskineri. Jag känner att det är uppsmörjt nu. Att energin, tacksamheten och entusiasmen är tillbaka. Det kommer bli en minnesvärd höst.

En tung morgon i augusti.

9 augusti, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att ”sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om”.

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.

Skördetiden och svårigheten.

2 augusti, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket.

Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.

Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.

Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.

Semestertider.

20 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är semestertider. Rutiner, klockslag och veckodagar är som utsuddade och de egentligen enda fasta hållpunkterna är djurens utfodring. Och som vanligt så läggs mitt skrivande på is de här veckorna, även om jag varje år intalar mig själv att jag avsätta någon timme i veckan för ordens ädla konst.

Men det blir inte så, och i år har jag bestämt att det får vara så. Vardagen och rutinerna kommer tillbaka, skrivandet också, och tills dess så tänker jag fortsätta låta dagarna fylla sig själva. Det är inte svårt.

Några dagar har vi ägnat åt höskörd. Fina dagar som är arbetsamma och väldigt omtyckta. Och en aning dramatiska när molnen hopar sig djurens vinterfoder ligger blottad på backen. Men sen, när allt är inne, så sprider sig en fin känsla i kroppen. Ett lugn och en känsla av rikedom. Alltjämt medan barnen grinar över att det är ett helt år tills nästa gång.

Vi har hunnit tälta också. Både hemma och hemma hos andra. Så bli inte förskräckta om ni en dag vaknar och det står ett grönt tält ute i trädgården. Det är bara vi som är ute på semester. Ett ypperligt sätt att komma hemifrån och samtidigt få spendera tid med människor man tycker om. Vad de ofrivilliga campingvärdarna tycker om saken förtäljer dock inte historien. Men vi är ganska trevliga campinggäster, om jag får säga det själv.

Vi har provat några olika badsjöar också. Svinkallt i samtliga. Vilket enbart berör de vuxna som sitter på stranden och huttrar. Ungarna kastar sig gladeligen i och kommer sen huttrande med blåa läppar och vill ha glass för att fira att sommaren äntligen är här. Och då får de självklart det. De kan, de där barnen, att leva ut till fullo, utan att låta yttre omständigheter begränsa glädjen nämnvärt.

Men mest av allt har vi arbetat på med huset. Från tidig morgon till sen kväll så har flitiga händer och målmedvetna sinnen kämpat ihop. Så som vi gjort de senaste tre åren sen vi började med utbyggnaden av huset. Slitiga år, men snart är vi i hamn. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och för varje dag som går så pirrar det förväntansfullt i magen.

Så, jag hoppas ni har överseende med att det är en aning stiltje här på bloggen för tillfället. Vardagen kommer tillbaka, skrivandet också och därmed aktiviteten här på bloggen. Tills dess hoppas jag att du också tar semester, låter dagarna fylla sig själva och flyter med i livets ström. Glöm bort telefonen och plattan några dagar. Lyssna till dem omkring dig. Se människor i ögonen. Njut av sommarens dagar, oavsett om det är regnets smatter mot rutan eller solens strålar som värmer din hud.

Och du vet väl om att SlaktarStina numera även finns på Facebook? Om du gillar min sida där, så missar du aldrig när det kommer ett nytt inlägg. Dessutom delar jag med mig av några gamla favoriter med jämna mellanrum.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar, vi möts igen när vardagen åter tar över taktpinnen. Det är inte lång tid tid.