Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.
– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.
Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.
I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.
Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.
Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
– Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.
Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.
Heja heja! Precis så, då blir det bäst. Vi ska strunta i att passa in, att fundera sönder vårt skapande. Skriv det hjärtat är fullt av. Kram och hoppas känslan sonen gav dig får sitta i länge, länge.
Å, jag minns sagostunderna! De när man var liten. Och de när man var stor och hade ett litet barn. Och jag minns när det var folk på besök som tyckte att jag kunde skippa sagan så vi kunde börja spela canasta nån gång men det gjorde jag inte och det är jag glad för nu. Kortleken finns kvar men barnet är nu lika gammal som du.
En liten sak bara: när du skriver, glöm inte att skriva sagor också. Knas-Katten önskade sig en saga om sig själv hörde jag … 😉
Kram
Guldstunder att minnas. Du beskriver det så härligt och levande. Jag läser och kan delta i er stund och samtidigt minnas, både när jag själv som barn lyssnade och när jag istället var den berättande föräldern.
Kram
Det finns ingen bättre och mer direkt återkoppling än så här!
Underbar berättelse! Förstår att du kan fånga ditt barn med en saga, för jag älskar att läsa dina texter!
Kram Kim 🙂
det hoppa jag med!
Jaha, det var viktigt information, får ta och klura ut en kattsaga 🙂
tack.
Nej, det är den bästa lektören!
Tack Kim, dina ord gör mig så glad!