Så kom då dagen då det var dags för granarna att gå vidare i kretsloppet. På kvällen tog vi en sista runda, för att minnas känslan av täta grankvistar och grova froväxta stammar.
Men ska sanningen fram är det en markbit som vi tidigare mest bara passerat för att ta oss någon annanstans. Det har varit mörkt, tätt och inte så mycket mer liv än de frodiga granarna. En ganska oinbjudande miljö faktiskt.
Men sen granarna hamnade uppe längs vägkanten, och sprider den mest fantastiska doft man kan tänka sig, så har vi tillbringat mycket tid bland granriset och nya vyer. När inte granarna längre tar upp all plats, så upptäcker vi området med helt nya perspektiv.
Just nu leker vi mest kurragömma i alla granrishögar. Nu för tiden behöver vi inte tjaffsa om vem som ska räkna, Nilson tar gladeligen på sig den rollen. Börjar man att räkna – 1, 2, 3 – så kommer han som ett skott. Han lyssnar och spejar koncentrerat. Han vet mycket väl vilken uppgift som ligger framför honom.
Sen bär det av så snön ryker.
…och ganska snabbt hittar han på vart barnen har gömt sig. Stolt som en tupp. Eller ja, en border collie. Och han tröttnar aldrig.
Det är istället barnen som tröttnar på att gömma sig, och vandrar vidare på skaren, ut mot skogen.
Själv måste jag krypa efter för att överhuvudtaget ta mig fram. Det ser inte ut att vara så mycket snö, när barnen springer fram på skaren och med kvistarna som fallit från träden. Men snön är lårhög på sina ställen och då funkar det bättre att krypa fram, har jag märkt. Så bli inte förskräckta om ni möter en krypande Stina, allt har sin förklaring. Åtminstone så länge jag har djupsnö under fötterna. Möter ni mig krypande på vägen, så är det nog läge att fråga vad jag håller på med.
Hej! Snart är det våran tur att få bort skogen, hemska granar många drabbade av granbarkborren, som vuxit upp där förfädernas betesdjur försörjde sig sommartid. Det är något jag verkligen ser fram emot då jag har svårt för den nuvarande ”djungeln” inpå knutarna. Jag bär inom mig min inre film då skogen var ”där borta” där den skulle vara. Jag känner det som ett svek mot förfäderna att vi tillåtit naturen på god väg ta över markerna som varit en del av deras grundplåt för att kunna bo och verka.