Korna, några stutar och fjolårets kvigkalvar är i Norrbo. De dricker vatten ur ån, äter mat från balarna och kliar sig på slyn. De söker skydd under träden och hälsar att Norrbo är paradiset på jorden!
Tjurarna håller till i Kullen, deras stängsel har snart snöat över, men de håller sig till sina upptrampade stigar. Åtminstonde hittills. Men skulle ni möta en tjur längs vägen så är den troligtvis min.
När blir det nya kalvar?`
Kalvningen startar i slutet av april och håller i sig under maj månad.
Hur många blir det i år?
Det vet jag inte, men det är 17 djur som möjligtvis har blivit betäckta. Vi misstänker dock att i ko inte är dräktig, men det återstår att se. Vi dräktighetsundersöker inte våra djur, utan väntar tills kalvningssäsongen är över, då ser vi vilka som har fött och inte. De som inte blivit dräktiga brukar få gå kvar över sommaren, men inte till nästkommande säsong. Det är ett av våra sätt att bygga en stark, frisk och vital besättning. Men som med alla andra riktlinjer så finns det undantag.
Lammen då, när kommer de?
Lammningen bör dra igång i maj, och bör vara slut ungefär lika snabbt som den drar igång. Det blev en rekordkort betäckningsperiod i år, knappt 4 veckor. Tanken var att baggarna skulle gå med fram till påsk, men efter ett par veckor så började den ena baggen att hoppa över stängslet. Lär han tackorna det, så blir det stora problem i framtiden. När en annan bagge samtidigt utvecklade taskig attityd, så togs beslutet att skicka dem vidare i livets kretslopp, ett par månader tidigare än planerat. Återstår att se hur många tackor som hunnit bli betäckta. I juni så vet vi.
Hur många djur har ni nu?
50st nötkreatur, och 15 tackor. 3 katter och 1 hund. Men det är nog mer att det är de som har oss. Liksom samäger oss, som deras personliga uppassare. Katterna är värst, de håller på att driva mig till vansinne.
2023 behöver sammanfattas, och jag gör det med samma frågor som vanligt, likt seden bjuder. Dock börjar jag känna att frågorna till mångt och mycket skulle behöva uppdateras och ändras – kanske har du något förslag på en annan sammanafattningslista att använda när 2024 når sitt slut? Kanske sammanfattar du ditt år och vill dela med dig av vad du brukar zooma in på? låt mig veta?!
Och för dig som inte är intresserad – gör något annat. Sammanfatta ditt egna år kanske? Det är värdefullt, tro mig.
Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut? Bevittnade en tvillingfödsel i kohagen. Och räddningsaktionen därefter när kossan senare bestämde sig för att bara ta hand om en av kalvarna. Därav tillkom även erfarenheten att flaskmata en kalv. För samtliga familjemedlemmar.
Plockat Carl-Johan svamp på badstranden. Skördat vinterfoder i stövlar och fyrhjulsdrift. Burkkonserverat mat. Gått nötvallningskurs och bevittnat min egna hund bli översprungen av en ko. Gått kurs om jordkällare. Sett stork och kohäger.
Avlivat en bagge och tacka, och sen tillagat och ätit diverse organ som jag förut aldrig ätit. Torkat lök.
Genomdrev du någon stor förändring? Min tillgång till sociala medier. Har inte längre apparna fritt tillgängliga och är i ren chock av vilken skillnad det gör. Bättre fokus, mer tid, bättre humör – det gör mig till en bättre människa helt enkelt! Eller snarare mer till den Kristina, så som jag själv känner henne. Har övervägt att ta bort sociala medier helt, men det går inte att förneka att det även är en dörr till information och kontakter som jag gärna vill ta del av. Men insikten om att jag inte vill eller behöver vara tillgänglig och ha koll dagligen – som att väckas ur en hypnos. Faktiskt lite läskigt – vad gör det här med oss? vilka konsekvenser ger det – individuellt men framför all på samhällsnivå?
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja.
Vilken dag från år 2023 kommer du alltid att minnas? När jag tog med mig min dotter på Sofia Karlssons konsert under Dan Anderssson-veckan. Jag lyssnade mycket på hennes skiva Mörka ballader när barnen var små, så det ligger många starka känslor, tankar och minnen i de låtarna. Det var så oerhört kraftfullt att höra musiken, rösten och tonerna strömma ur människorna på scenen och rakt in i mig, så jag satt och snörvlade en hel jävla timme, vilket jag inte var beredd på. Och min dotter blev alldeles förvirrad av hela situationen, men jag fick anledning att berätta vad musik kan betyda och att tårar inte behöver betyda sorg och ledsamhet.
Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov inte.
Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Det här året också. Men sneglar på att göra en tripp till Norge och hälsa på lite intressanta människor. Den som lever får se.
Bästa köpet? Barfota skor – skor som är typ som mockasiner, dvs breda framme vid tårna och har en tunn följsam sula. Orlimligt sköna och trevliga att gå omkring i. Det jobbiga med det är att jag kommer typ aldrig använda mina andra skor mer. Känns orimligt dumt att klämma ner mina fötter, som dagligen bär upp hela mig, i några smala, stela fodral när de kan få flöda fritt och smärtfritt och bli starka för att ta mig fram i livet. Dessutom uppskattar jag att känna underlagets gropar och stenar när jag går.
Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag något nedslagen i juli roffade åt mig möjligheten att åka till dansbandsveckan i Malung och hänga med min kompis ett dygn. Och att sen åka hem och bli nykär i min Millimeterman ( du kan läsa om känslan här)
När kursen Regenerativt lantbruk och holistic management kom på besök i oktober. Tidigare har jag varit med i lärarstaben, men sa ifrån mig det uppdraget inför 2023, för att kunna fokusera mer på annat. Men jag saknar sammanhanget och människorna. Så att få ha dem här en hel helg gjorde mig riktigt glad!
Att några kloka och driva människor startat igång föreningen Regenerativt Sverige! Gå in där och lär dig mer, och när du ändå håller på kan du kolla in Regenerativt Norge, grannlandets motsvarighet som var några år tidigare i uppstarten.
Mat-utan-frys-gruppen. Ett brokigt gäng med människor, som bara gör mig genuint glad. där några är väldigt erfarna och andra är väldigt nyfikna. Vi delar tankar, kunskap och erfarenheter kring mat. Framställandet, tillvaratagandet, tillagning och allt annat som man kan fundera på. En hel del historier delas också.
Betesutbytet, anordnat av Maria och Tomas Torsein på Bältaregården. På plats fanns människor från olika platser i världen, med den gemensamma glöden för att regenerera vår värld genom att vitalisera ekosystem. Allan Willams, från Understanding AG, var på plats och delade frikostligt med sig av sin kunskap och långa erfarenhet, likt all andra som var där. En guldgruva att ösa ur, på alla sätt!
Sen är det allt det där fina i vardagen. Ungar som är fulla i blåbär. Kojor och andra kreativa byggen. Betande djur, grönskade landskap och glad människor. Kaffeinbjudan hos diverse folk.
Saknade du något under år 2023 som du vill ha år 2024? Dicsiplin och ordning.
Vad önskar du att du gjort mer? Sagt nej. Litat på min egen kunskap och förmåga. Skrivit – det ger mig så mycket.
Vad önskar du att du gjort mindre? Gett med mig. Jag har låtit mig själv bli överkörd lite för många gånger under det gångna året.
Bästa boken du läst i år? Det har varit dåligt med bra skönlitterära böcker i år, jag har inte riktigt hittat något som suger fast i mig på samma sätt som de böcker av Kate Quinn gjorde förra året.
Största musikaliska upptäckten? Har halkat in en del på country och är just nu inne i processen att hitta de artister som tilltalar mig bäst. Sen är det bara att hitta en cowboyhatt, ett par boots och en häst, så är ju vilda västern livet komplett.
Vad var din största framgång på jobbet 2022? Vi har ätit lunch! Och blivit lite bättre på att strukturera och kommunicera kring de jobb som behöver göras. Det är lätt att bara köra på när man är två energiska människor med mycket vilja. Men när dessa två energiska människor inte får mat i magen och glömmer att kommunicera med varandra, så blir resultatet inte så bra som det skulle kunna bli. Om man vill hårddra det, så kan jag nog sträcka mig till påståendet att äta lunch i rätt tid, kan vara skillnaden mellan succé och hotande skilsmässa.
Största framgång på det privata planet? Är i princip helt fri från vad som betecknats som PMDS. Detta till följd av att jag under några års tid följt Jenny Koos, även kallad Vulverine. Den kunskap om kvinnokroppen och dess hormoner som hon delat med sig av, har haft avgörande betydelse för förändringar jag gjort i mitt liv och resultaten som jag därmed har uppnått. Jag kan nu gladeligen surfa på de hormonvågor som cykliskt far genom min exceptionella kropp, istället för att drunkna i det mörka kaos som det innebär att vara kvinna. Om inte det är en livsavgörande skillnad, så säg!? Så har du besvär som kan kopplas till hormoner och som vården inte har kunnat hjälpa dig med – axla ansvaret över din egna hälsa och sök mer information. Du kommer inte ångra dig, men det kräver en del tålamod och beslutsamhet.
Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar. Och många sådana finns det att summera under det gånga året. Som alltid.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.
Vad spenderade du mest pengar på? Bränsle. Fy fan alltså. Väntar på att systemet ska rasa så vi får anledning till att bygga upp något bättre, som inte kräver all denna snabba och långa förflyttning av mat, saker och människokroppar!
Och en ny spis, köpt i april. Den gick sönder förra veckan, mitt i ett storkok slutade den fungera. Och där stod jag, en lördag eftermiddag, med 6 liter köttsoppa, 2 kg köttfärsbiffar, en potatisgratäng och entrecote som behövde bli klara. Då är de bra fint att kunna spänta upp lite tändved och kicka igång den gamla vedspisen. Den sviker aldrig. ALDRIG!
Något du önskade dig och fick? Kanske börjar medvetenheten om vår sköra matförsörjning att flyta upp. Jag vågar inte tro på det än, men det känns som att det börjar bubbla lite här och var.
Något du önskade dig och inte fick? Tid att skriva. Vilket är så jävla dumt att påstående, för man önskar sig inte tid och får det. Man bestämmer sig för vad som är viktigt, prioriterar och gör sen det.
Vad gjorde du på din födelsedag 2022? Minns inte. Men jag var väldigt nöjd och tacksam över att få bli 37. Världen påminner mig varje dag om att man kan inte ta förgivet att hjärtat slår imorgon också. Så att få uppleva hur håret börjar få silvergråa stänk, och att några ansiktsdrag fördjupas är inte alla förunnat.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att fler människor, med stolthet och glädje, axlade sitt ansvar över att vara människa i den tid som är.
Vad fick dig att må bra? Att göra vardagliga men viktiga saker tillsammans med barnen. Som att laga mat, städa, plocka bär, stycka ett får och resonera kring livet. Att lyfta tungt. Att yoga på morgonen. Att skriva.
Vem saknade du? Åsa, Anders, Niklas och Jörgen – lärarteamet i Regenerativt Lantbruk och Holistic Managemenet. Inför 2023 frånsa jag mig att fortsätta vara en del i den drivande kärnan – helt enkelt för att behöver jag ha mer fokus på andra delar av mitt liv. Det var helt rätt beslut, men har också följts av en stor saknad över att inte ha en anledning att ha kontakt med dessa människor varje vecka. De är skarpa, genuina, genomgoda – en väldigt rolig skara människor att spendera tid med.
De bästa nya människorna du träffade? Det är så många! Men jag har uppskattat samröret med Uppfinnarklubben – skarpa engagerade människor som sitter på så mycket kunskap och erfarenhet och driv. Vi verkar i så olika världar, men ändå så lika!
Och alla människor som är kopplade till det regenerativa nätverket!
Mest stolt över? Förutom familjen och allt sånt där självklart; Att få vara en liten del i ett allt mer snabbtväxande nätverk av människor som jag vet gjort, gör och kommer göra stor positiv skillnad. I det lokala och globala. Och att vi roddat ihop ännu ett år med gården och företaget. Att jag kört mer maskin än vanligt, utan att någon katastrof har skett!
Högsta önskan just nu? Tillit, ansvar och ömsesidig respekt. Insikt, mod och glädje. Till alla.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Prioritera upp skrivandet, helt enkelt för att det är viktigt för mig. Och för att alla era positiva tillrop om det jag delar, ger mig mod att låta det ta större plats. Tack.
Tänker också ta hand om min kropp bättre. 2023 har gjort mig påmind om att det går inte att leva på gamla meriter när det gäller fysik.
Den som har hängt med här på bloggen sen begynnelsen, kanske kommer ihåg tvisten om de stora granarna ute på gården? Om inte, så ska jag ge er en snabb recap – granarna var skitstora redan när vi flyttade hit, och de kväver allt annat som vill njuta av solljusets livsgivande strålar. Millimetermannen ville inte ta ned dem just då, så jag hoppade på en motorsågskurs för att kunna göra det själv. Sen blev jag gravid, fick foglossningssmärta och klarade helt enkelt inte av det fysiska arbete som det innebär att fälla några stora granar. Sen drog vi igång med utbyggnad av huset, skaffade lite djur och ja, resten är vad det är. Åren har gått och de stora granarna har fortsatt att växa.
Så nu, 14 år senare, så har de blivit så stora så vi har bävat för att ta reda på dem. Samtidigt ser vi det nödvändigt att få till lite mer ljusinsläpp på de markerna, för att bättre bjuda in fler arter att trivas där, genom att att skapa bättre betesförutsättningar till djuren.
Vi har varit skeptiska till att ta hit något stor maskin, eftersom vi inte vill ha marken sönderkörd, som det så ofta blir om förutsättningarna inte är optimala. Men samtidigt så är vi osäkra på om vi klarar av att ta reda på de stora träden själva. Så vi har velat, och funderat, vacklat mellan olika beslut och slutligen har det inte blivit något beslut, mer än att de har fått stå kvar ett år till.
Men som kom denna fantastiska vinter med minusgrader och mycket snö! Och som om livet hade planerat detta åt oss, så är det skogsmaskiner alldeles i närheten som kan svänga förbi och hjälpa oss med de stora granarna. Så i år händer det – utsiktsvyn kommer bli något helt annat, och det bubblar av nyfikenhet när jag tänker på den annalkande våren. Vilka arter ligger och vilar där i marken och bara väntar på att solen strålar ska börja kittla dem till spirande liv?
Samtidigt känns det lite ledsamt, det är väldigt vackert när granarna stoltserar framför en färgsprakande gryningshimmel. Eller när de tornar upp sig i motljuset av fullmånen.
Men allting har sin tid, och nu blir tiden för fler arter att frodas där i sluttningen. Men några yngre granar bli så klart kvar, tillsammans med några lövträd, så djuren har någonstans att söka skydd.
Jag tänker mycket på det, att nästa generations möjlighet till skydd och skugga under ett träds stadiga grenar, hänger på de beslut vår generation tar idag. Ett träd behöver sin beskärda tid innan det blir stort och ståtligt. Och de träd som vi och djuren söker skydd under idag, finns där för att någon för flera decennier sedan, beslutade om att sly skulle få växa sig stort eller själv planterad en liten planta.
Har du tänkt på det när du röjer sly för glatta livet? Vart vill dina barnbarn ha skugga när de är i arbetsför ålder? Det kan vi omöjligt veta. Men vi behöver tänka på det, när vi far fram i landskapet.
Jag ser fram emot att vara med på resan hur den här marken förändras till följd av att dessa stora granar kommer bort!
Vilken fantastisk vinter vi har! Rikligt med snö och ihållande kyla – det här är vi inte bortskämda med under de senaste åren. Möjligtvis har det varit lite väl kallt under den senaste perioden, men det är rätt trevligt att ha en anledning att brassa på i kaminerna riktigt ordentligt.
Lätt för dig och säga, som kan vara inne i värmen. Jag undrar mest hur de stackars djuren har det ute i kylan?
Fullt relevant fråga. Låt mig ta dig med på en rundtur hos de olika djurgrupperna. Vi kan börja hos korna.
De mår bra och har det fint. Inga insekter som biter, vinterpälsen är på, fettet har byggt på därunder och tillgången på mat är fri. Dessutom sprider vi de balar som har sämre kvalité, vilket ger större valmöjligheter till liggplatser, vilket verkar uppskattas.
De äter från de spridda balarna också, men har även tillgång till grovfoder av bättre kvalité i foderhäckarna.
Tjurarna har det på samma sätt. Möjligtvis är vi lite snålare med att sprida ful-bal till dem, men de klarar sig ganska långt med sitt eget foderspill.
Fåren då? Jo, de äter friskt och kryper sen in i sitt upphalmade vindskydd. Den här baggen ska dock snart få krypa in i frysboxen istället. Direkt efter att den här bilden togs så stångade han mig blå på knäna. Tanken var att hålla kvar honom till påsk, men fortsätter han på det här sättet så börjar förberedelserna för påsk tidigt i år.
Katterna är mest inne så här års, vilket märks på alla hyss de ställer till. De trakasserar oss dagligen, men som är så söta så att de alltid blir förlåtna.
De går bara ut i absoluta nödfall, för att göra sina behov precis utanför trappen. Sen kraffsar de över otyget och beter sig som att de varit utestängda hela veckan, och måste in innan de dör på fläcken. Hela förfarandet tar uppskattningsvis 2 minuter. Och ja, de har kattlåda inne. Den är trivsam och rengjord, men dög uppenbarligen bara i somras, då skulle de in för att gå på lådan och sen ut igen. Katter alltså…
Sen har vi de andra vilddjuren. De som klättrar på stenar, bygger kojor och tumlar runt i snön. De som ska ha mat, men aldrig den som ställs fram på bordet, och som tidvis kivas så att mamman håller på att ge upp på det här med föräldraskapet. Och den ständiga skuggan Nilson, som mest är som en jobbig lillebror, men ganska roligt ändå.
De mår bra, hela högen. Någon envis hosta och kråkor i näsan, som de flest andra, men kylan sätter sällan stopp för äventyr och kojbygge. Värmen i huset är ju inte långt bort, så det är bara att ramla in igen när så krävs.
Men nu ska det bli mildväder några dagar, innan kylan hittar tillbaka. Jag håller tummarna för att vi får ha en fin och kall vinter ända till mars når sitt slut!
Jag har aldrig drömt om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men det var bonde jag blev när jag började reflektera över vad mitt liv har för mening i det större sammanhanget. Det var bonde jag blev när jag letade svar på vad som behövs för att leva på en plats, och det var bonde jag blev när jag fick mer kunskap kring nutidens matproduktion. När jag började reflektera kring vad jag vill lämna över till generationerna efter mig, så var det bonde jag blev. Regenerativ bonde.
Jag vill vara del av något bättre. Hitta vägarna till en matproduktion som ger giftfri och näringsrik mat, samtidigt som den stärker de ekosystem som alla våras liv är beroende av. En matproduktion som binder samman människorna med den jord som föder dem. Där vi alla känner ansvar för de generationerna som ska leva på den här platsen, när våra kroppar för länge sedan återgått till jord och stjärnstoft.
Jag vill framställa mat utan profiterande mellanhänder i kostymer, vars ansvar endast sträcker sig till ökad aktieutdelning. Jag vill driva en verksamhet där min främsta uppgift är att ta ansvar för ekosystemets välmående, för mångfalden i markerna, för vattnet som omger och uppfyller oss, för jorden. Stärka möjligheten för att leva ett bra liv på den här platsen -nu, imorgon och flera generationer framåt. Och jag vill bana väg för att vi ska bli fler som kan och vill göra just detta.
Allt detta har jag fått göra varenda dag av det gångna året. Det är en tacksamhet och välsignelse, att få arbeta hårt och känna att det är åt rätt riktning. Det är en tacksamhet och välsignelse att få fylla mina dagar med meningsfyllda arbetsuppgifter som ger både mig och omgivningen glädje. Men framför allt är det en tacksamhet och välsignelse att träffa alla er människor som gör detta möjligt.
Så till markägare och köttkunder, ivriga påhejare och stöttepelare – Ett stort TACK till er. Tack för att ni ger mig möjligheten och förutsättningarna att ge landskapet mer liv. Tack för era stöttande ord och handlingar, glada tillrop och praktisk hjälp. Tack för att ni inser att vår kraft och vilja är fullständigt förankrad i hjärta och långt in i benmärg, om att göra gott. För er, för oss och för livet i, under, på och omkring markerna.
Vi vet att vi inte utgör dagens norm inom lantbruket, och det är precis som det ska vara. Vill man bygga något bättre än det befintliga, så behöver man göra annorlunda. Men det är också då, när man väljer att leta nya stigar, som tilltron från omgivningen betyder så mycket. Vi vet att vi är på rätt väg, även om den inte är rak och enkel. TACK för att ni är med oss.
Vi önskar er alla en fin och fridsam jul, och tack för det gångna året!
Onsdagen inleddes med ett samtal om att korna eventuellt var utanför stängslet. Jag satt med bokföringen framför mig, och gillar inte att avbryta när jag är mitt i och har fokus upp. Samtidigt insåg jag att det är nog bäst att kolla upp det där. Det är ett ställe i hagen där det ser ut som att de är utanför stängslet, men det hade varit bra snörpligt att inte kolla upp de observationer som kommer, och sen ha ett jätteproblem när korna hunnit långt ner på byn.
Så jag släppte bokföringen och åkte ner till djuren. Korna kom pulsande mot mig och jag bakspårade dem för att konstatera att de hela tiden varit på rätt sida stängslet. Passade även på att göra en stängselkoll, och det var några åtgärder som behövde genomföras. Det är alltid bättre att göra sådant innan djuren är ute, men ibland hjälper inte ens det. Och det skulle eftermiddagen visa mig.
Väl hemma så slog jag mig ner med bokföringen igen. Efter en kort stund börjar dock Nilson gnälla, men jag kände ett skriande behov av att nu få avsluta vad jag höll på mig. Men Nilson gav sig inte. Han klättrade upp i knät, pep och naffsade i handen på det där speciella sättet som har blivit tecknet för att nu är det akutläge.
I samma stund ropar sonen; ska baggen vara där?! För utanför fönstret promenerade baggen omkring och upptäckte omvärlden. Lugnt och fridfullt spatserade han mellan dörren och bilen, som om han ville berätta för oss att det är hög tid att åka ner till tackorna nu om det ska bli några lamm lagomt till våren kittlar försommaren i nacken.
Vi gick ut och fick in honom i hagen igen. Vi förlät honom, eftersom det såg ut som att han blivit utstångad av sina kamrater. Så jag gick in igen och tog mig an bokföringen. Efter en kort stund började Nilson återigen gnälla och jag hade mina aningar om vad det gällde, när vi återigen gick ut.
Mycket riktigt, så hittade vi baggen ensam strövande på gården. Vi förde honom in i hagen, men han skuttade över stängslet lika snabbt igen. Hans polare stod oförstående kvar på rätt sida och jag insåg att här har vi en utmaning. En utmaning som vi tog oss an med vindskyddet och några fångstgrindar.
Kort därpå kördes gänget ner till tackorna, och min förhoppning är att de har tillräckligt stor dragningskraft för att hålla honom kvar i hagen. Min oro ligger i att han har tillräckligt stor dragningskraft för att lära hela gänget hur man tar sig ut ur hagen… Den som lever får se. Men ser ni ett gäng får som spatserar omkring nere på byn så är det troligtvis mina.
Kvällen är kall, och jag behöver öka på stegen för att få upp värmen. Det faller lätta, långsamma snöflingor omkring mig, och det är en speciell kväll men jag märker det inte först. Jag vandrar på med tankarna fastkrokade i slaktlistor och köttförsäljning, jonglerandes de där motstridiga känslorna som cirkulerar likt månar runt kärnan av all det jag är och vill.
Det var lite motvilligt att komma ut. Näsan är tät, och andetagen genom munnen gör läpparna torra och stela. Kroppen är trött. Men kanske är det bara ett tanke-ok, för när kvällen väl fångar mig med sin magi, så är det som att allting får en annan dimension. Borta är tungheten i kroppen, borta är slaktlistor och motstridiga känslor, för allting ter sig så smått och litet när det känns som att man kastas ut i stjärnhimlen själv.
För det är så det känns. När jag inser att fullmånen står högt på himlen och kastar skuggor över snön. När jag släcker pannlampan och trampar vidare genom skogen medan månen lyser upp vår väg och låter trädens välkända siluetter leda oss framåt. Den lätta snön som knarrar under mina fötter, varje ojämnhet som min fot känner genom de tunna skorna. Blicken upp mot allt det magiska, vackra. Och det blir så uppenbart hur liten och betydelselös jag är i detta enorma universum. Det är befriande, att känna det.
Och samtidigt veta, att detta glittrande snötäcke omkring mig, består av en massa små flingor. Varenda en, lika små och betydelselösa som jag. Men de ger intryck på mig, bara genom att vara. Tillsammans. Mäktigt och kraftfullt, när det glittrar i månljusets sken.
Jag går långsammare. Vill inte att promenaden ska ta slut. Tar omvägar, stannar till och kylan nyper mig i kinderna. Jag har svårt att slita mig från magin. November må vara mörk, men det är också då som ljuset blir som vackrast.
Vi kommer ha en extra köttutlämning 8 december 2023, och nu har du möjlighet att boka en andel! Du klickar in dig på fliken ”köpa nötkött”, där finns information och en länk till att boka. Tycker du det är krångligt och känns osäkert med ett digitalt formulär, så ringer du mig på 073-65 96 671
Varför ska ni skicka djur nu, jag trodde ni var klara med köttutlämningen?
Det trodde vi också. Men sen såg vi att en batch med grovfoder inte håller den önskvärda kvalitén, vilket innebär att vi står precis på gränsen med att ha tillräckligt med foder till djuren över vintern. Det, i kombination med lite annat som händer, så beslutade vi att göra ytterligare en köttutlämning i år. Genom att minska djurgruppen något, så får vi marginalerna på rätt sida och kan sova gott om natten.
Kommer det bli fler köttutlämningar?
Jag hoppas att nästa köttutlämning blir enligt plan, dvs hösten 2024. Som vanligt går vi då ut till markägare och befintliga köttkunder först. Finns det sedan något kvar att boka så släpper vi in nya kunder.
Blir det någon mer köttutlämning innan dess, så annonserar jag det här. Och undrar du något; ring mig! 073-65 96 671
Minusgraderna kom som en skänk från ovan. Markerna har hårdnat till, och den tidigare brungrå sörjan är täckt av ett tunt lager vit snö. Över en natt blev omvärlden vacker, och det blev behagligt att arbeta igen.
Några minusgrader är så mycket lättare att handskas med, än ett par plusgrader insvept i en dimma av regn. Då spelar det ingen roll hur du klär dig – efter ett par arbetstimmar ute så är kläderna blöta och tunga. Och det där smittar lätt av sig, ända upp i sinnet. Och helt plötsligt så är hela tillvaron brungrå, blöt och tung.
Men det lättade lite, i och med minusgraderna. Och snön. Glöm inte bort snön. Det prasslar och frasar om fötterna när jag ser till korna vid Norrboån. Stegen blir så mycket lättare, än när det klaffsar och geggar. Jag tror korna håller med mig. De tittar på mig när jag kommer gående, men tappar snart intresset. Fortsätter att klia sig mot träden, gnaga lite bark och naffsa runt i det prasslande gräset under den tunna snön.
Vi har konstaterat att vi har foderbrist. En av sommarens foderbatcher håller för låg kvalité och därmed har vi ganska många bal för lite – fodret kommer inte räcka hela vintern. Med tanke på hur många som kontaktar oss med frågan om att få köpa hösilage, så känns inköp av foder inte som något alternativ. Då återstår bara att minska ner koflocken. Och testa en annan utfodringsmetod med förhoppningen att foderspillet minskar.
Men nu väntar helgen, och jag och Nilson ska dra iväg på kurs. Vi strävar på att få någon ordning på vallandet. Det är liksom tre steg fram och två steg bak, hela tiden. Lite så som livet är mest, tänker jag.
Precis så är det; vår värsta tid är nu. Nu när marken är mjuk och vattenmättad, men växtligheten har gått i dvala för säsongen. Och så kommer det en snödämp med blötsnö, som trycker ner gräset mot marken. Jag hade hoppats på att ge det som vinterbete till korna, men nu ser mest ut som en platt, osmaklig pannkaka och balutfodringen känns som det enda alternativet. Dock verkar inte korna riktigt hålla med – de testar alltid betet när det får tillgång till en ny markbit.
Det är lätt att dela bilder från grönskande gärden som betas av runda, glänsande kor en vacker sommardag. Eller när de ligger och idisslar i februarisolens trevande strålar, omgivna av snö med frost i mustaschen.
Men det är ju inte alltid det ser ut så. Så jag tänkte dela lite bilder och tankar från när utedriften är som sämst, helt enkelt från den tid som är nu.
Efter växtligheten stannade av, valde vi att stanna upp koflocken på en mark som vi vill ha intensiv påverkan på. Vi har ställt ut balar för att sprida tramp, foderspill och gödsel, och tänkt att rejält med tramp på otjälad mark kommer göra gott för den här markbiten. Om det var ett bra beslut eller inte att sätta dem där, den här tiden på året, återstår att se.
För trampat blir det. Den mossbeklädda markytan blir rejält upptrampad och förhoppningen är att det, i kombination med det foderspill och gödsel som blir, ska kicka igång den här markbiten. Men vi kan ha fel. Och har vi det, så löser det sig ändå. Det är bara en fråga om tid och tålamod. Vad vi, och flera med oss, sett hända tidigare år, så är jag dock inte särskilt orolig.
Mest upptrampat blir det runt foderhäckarna, lite mer än vad vi egentligen vill ha. Men det är bara att konstatera att så blir det på den här typen av mark, med den här storleken på flocken, den här tiden på året, när vi använder foderhäckar på balar som är placerade på det här sättet.
Och även fast jag är väldigt förtjust i vårt utfodringssätt på vintern (du kan läsa mer om det här), så tittar vi nu på lite andra idéer gällande utfodringen. Kanske finns det något som funkar ännu bättre, utifrån de förutsättningar som vi är i nu? Känslan är att vi skulle behöva hitta ett sätt som möjliggör ännu mera flöde i landskapet, så vi kan sprida ut trampet mer jämt över större ytor.
Men stackars kor som måste gå och trampa i det där!
Ja, jag håller med om att det inte känns optimalt, även fast djuren inte tar någon skada. Därför skruvar vi vidare på idéer och tekniker, för att hela tiden bli bättre på vad vi gör. Och även fast den här värsta tiden troligtvis bara handlar om några veckor, så kan vi nog vänta oss att den utökas, i takt med att vintrarna troligtvis blir mildare framöver. Så vi kollar och lyssnar på våra duktiga kollegor söder över, och fortsätter jobba på för att livskraften ska sprudla hos både mark, djur och människor.
Värt att observera, är att korna, trots den leriga marken, inte är särskilt lortiga. De blir lortiga om klövarna när de behöver gå på den upptrampade marken. Men varje dag får de en orörd bit mark, och de har även andra ställen att vara på, som inte är lika leriga.
För övrigt vill jag vara tydlig med att dessa foderhäckar är skit. När vi köpt dem så börjar vi med att förstärkningssvetsa och byta ut alla muttrar till låsmuttrar. Efter det så håller dem, i bästa fall, två säsonger när de behöver flyttas dagligen.
Dock är dem de enda som vi hittat på marknaden som går att flytta manuellt, och det har hittills varit väldigt viktigt för oss. Men i takt med att flocken blivit större, så inser vi att det blir kostsamt i längden, både ekonomiskt och resursmässigt. Så det glädjer mig att det finns initiativ och idéer om andra modeller, för hittills så har jag verkligen gillat den här utfodringsstrategin! Dock är det högst oklart när de andra modellerna blir tillgängliga, om de blir tillgängliga.
Ännu en indikation om att testa en alternativ utfodringsstrategi. Återkommer med en rapport!
