Kategori: Äta & odla (Sida 1 av 9)

Vinterutfodring.

11 januari, 2022 / forsbergkristina / 1 kommentar

Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.

Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.

Och så här ser det ut när snön sen har kommit.

Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.

När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.

Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.

För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.

När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.

Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.

Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.

Stakheden, början av december 2020, efter balutfodring.

Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.

Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.

Stakheden, mitten av oktober 2021, betat 1 gång med för få djur (pga att vi har för få djur)

Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.

Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.

(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)

Årssammanfattning 2021

8 januari, 2022 / forsbergkristina / 1 kommentar

Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.

Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 9:e april. Och jag skrev om det här

Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.

Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.

Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.

Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Nilson. Familjen. De härliga sommardagarna med EOV-mätningarna. Alla fina tänkande människor som jag träffat under året. Tid i odlingarna med barnen. Att Ann och Staffan , som driver Fallet Östanbjörka, körde igång med grönsbetesägg och möjliggjorde att boden på Stakheden återigen innehåller de bästa äggen. Alla trevliga samtal med människor som jag får till följd av korna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.

Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.

Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.

Bästa boken du läst i år? Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.

Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!

Vad var din största framgång på jobbet 2021? Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.

Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.

Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.

Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!

Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.

Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?

Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.

Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.

Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.

De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!

Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.

Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.

Vi behöver prata.

10 juli, 2021 / forsbergkristina / 10 kommentarer

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Brådskande om halm!

10 juni, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vill du ha halm att lägga under pumpor och jordgubbar i sommar – då är det dags att se hit och sätta planen i verket!

Jag får många frågor om halm till privatodlingar, och jag har inga småbalar eftersom vi köper in det i storbalar och använder som strö i kornas vindskydd. MEN! Ett av vindskydden gjorde vi iordning inför kalvningssäsongen och det är i princip oanvänt, dvs där ligger finfin halm som lätt går att stoppa ner i säckar och använda runt jordgubbar och pumpor eller vad man nu vill använda det till.

Så vad jag vill säga är; vill du ha halm till dina odlingar, eller som strö till kaniner och andra smådjur – åk ner till vindskydden vid Stakheden och packa i den halm du behöver i medhavd säck. Bra att veta; det går inga djur i hagen just nu och det är därmed ingen el i trådarna. Passa även på att fylla på skafferiet med prima grönbetesägg och lokalproducerad honung från boden!

Men vad bra! då ska jag nog åka ner dit och hämta lite halm till mina pumpor… och så kan jag ta en säck till ungarnas kaniner också. Kanske nästa helg eller nåt sånt….

Sorry, men då är det troligtvis försent! Millimetermannen börjar steppa in i pre-höskörd-mode, vilket innebär att alla andra saker ska vara fixade och klara och i det ingår utmockning av vindskydden, vilket han troligtvis kommer hugga tag i så snart som möjligt. Men jag gör mitt bästa för att styra in honom på andra sysslor så länge som möjligt, så ni kan hämta er halm.

Okej, jag fattar, åker ner direkt – kostar det någonting?

Nej, det kostar inget. Men vill du bjuda mig på lite jordgubbar så blir jag glad, eller om du får ett överskott av pumpor så tar jag tacksamt emot en. Eller så hämtar du bara halm och berättar för mig hur du använt den nästa gång vi ses. Eller så hämtar du bara halm, och låtsas som ingenting. Det är upp till dig.

Nu finns det ägg!

14 maj, 2021 / forsbergkristina / 3 kommentarer

Till min stora glädje kan jag nu informera – det finns återigen ägg i boden på Stakheden! Det är mina vänner Ann och Staffan, från Fallet Östanbjörka, som ser till att ni kan handla lokalproducerade ägg av högsta kvalité igen.

JA, vad roligt, som jag har längtat. Men hur gör jag?

Du promenerar, hoppar, springer, cyklar eller åker bil ner till ko-hagen vid Stakheden. Det är vägen ner mot båthamnen, där det står ett stort rött tält. På gårdsplanen finns en liten röd bod – gå fram till den. Sen är det bara att följa instruktionerna! Äggen ligger i korg, så du behöver själv ha med dig något att plocka äggen i. Betalning sker via swish eller kontant i en burk.

Det fylls på med ägg varje dag, och du kan gå dit när som helst på dagen, vilken dag som helst i veckan.

Bilden är från sommaren 2020, men Ann och Staffans hönor har det minst lika bra!

Men hallå, det finns ju ägg i affären – varför ska jag bemöda mig med att gå ner till Stakheden för att köpa ägg?

För att du vill ha en stark, levande landsbygd här där du lever. För att du vill kunna äta de godaste äggen, värpta av hönor som mår bra och som gör gott för landskapet. För att du vill ha fler regenerativa bönder som lägger ner sin själ i att stärka markerna, tryggheten och levnadsvillkoren för oss alla. För att du vill ha fjärilar, fåglar, blommor och starka ekosystem. För att du vill baka en kaka som är så gul av den näringsrika ägg-gulan, att din gäster frågar om det är saffran i.

Har du tur så får du se en nykläckt kalv också – det har precis blivit tillökning i ko-hagen.

Vi syns nere vid Stakheden!

Senaste ägg-nytt!

31 mars, 2021 / forsbergkristina / 5 kommentarer

I höstas pausade vi hönseriet, trots stor efterfrågan på äggen och fantastisk uppskattning från alla er kunder.

Det var ett svårt beslut att ta, men var helt klart rätt beslut för vårt välmående. Ibland vill man mer än vad som är rimligt. Det är inget fel i det, felet uppkommer om man aldrig inser det. Men det gjorde vi, den här gången, och har nu en tillfredställande vinter bakom oss och ser nu fram emot sommarsäsongen med glädje, längtan och glöd i blicken.

Det blir ingen hönsvagn för oss i år, men ingen gråter för det, för lokalproducerade ägg från regenerativa bönder blir det ändå – jippie!

Ann och Staffan kör nämligen igång med en hönsvagn den här sommaren och äggen kommer finnas till försäljning nere i boden på Stakheden – hurra! Jag har kan inte till fullo hitta ord för min glädje i detta, och jag är lika säker att jag delar den glädjen med flera i bygden som saknat de fantastiska äggen.

Det dröjer ännu några veckor innan hönsen är på plats, och det dröjer ännu några veckor innan äggen börjar komma. Men förberedelserna är i full gång och när det återigen finns ägg till försäljning så kommer ni få veta det – to be continue och hurra för Ann och Staffan!

Sådderna är igång!

16 mars, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vi har brottas med snoriga näsor och därmed ägnat mycket tid åt att vara hemma. Och någonstans i en lång utandning råkade jag nämna något som kan ha liknat ”dags att så frön”. Just den meningen passerade tydligen barnens, annars såväl använda, utgallringsfilter och PANG så var cirkusen igång.

Innan jag själv ens hade uppfattat vad jag sagt, så var fröpåsar uthällda över det icke-avplockade köksbordet och diverse odlingsattrialjer var framställda och sådden i full gång. Och för att förtydliga så använder vi varken salt, tejp, osthyvel eller kastrullunderlägg när vi sår. Men det hanns liksom inte med att plocka bort dem i denna virvelvind som tog fart.

Och jag som någonstans hade sett framför mig att årets frösådd skulle var planerad, lugn och behärskad hade inget annat val än att försöka följa med i deras tempo och märka upp sådder.

Det gick ju inte alls, så det fotograferande barnet krävde en bild med tillhörande posering till varje frösort. Hur det skulle lösa problemet, har jag inte riktigt förstått, men det gav mig andrum nog till att memorera vilka frön som såddes var, för att sen haffsa ner det på en märkningspinne medan de bråkade om vem som skulle så vad.

Barnen kan förfarandet allt för väl för att låta mig styra, så det vart många djupa andetag och bitmärken i tungan för min del. Men tillslut hittade vi vad som kan liknas ett flöde och mer frön än planerat ligger nu i sina tråg och väntar på att få gro. Och det gör ju inte ont, tänker jag.

Och än en gång drabbades jag av förundran över att dessa små frön ska växa till flera kg grönsaker under de närmaste månaderna. Med solen, jorden och vattnet som näringskälla. Mat från marken utanför vårt fönster. Häftigt tycker jag. Men inget barn förstod vad som var så häftigt med det. Det är ju så som det är.

Hur som helst så fick sådden tummen upp. Själv fick jag ett bra träningstillfälle för mitt tålamod. Det tar sig.

Årssammanfattning 2020

8 januari, 2021 / forsbergkristina / 6 kommentarer

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken.

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021? Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig. Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått? Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år? Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020? Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet? Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick? Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu? Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

Små fläckar av skönhet.

23 december, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Dagen före julafton och jag planterar vitlök. Kanske är det försent, men jorden är svart och mjuk och solen skiner. Och allt jag vill är att sätta vitlök. Så då gör jag det. Jag tar några från årets skörd, de är lite jordiga och de yttre lagren är torra och fnasiga.

Jag har för längesedan glömt vilken sort det är, troligtvis för att det inte är viktigt för mig. De ska krydda min mat, och så länge de gör det, och växer och trivs här på vår gård, så är jag mer än nöjd.

Jag bryter isär dem i klyftor, de frasar och faller sönder.

Och jag hänförs av deras skönhet, de lila strimmorna mot det matta pärlemorvita. Jorden runt rötterna och det blanka, fuktiga livkraftiga under allt det där torra.

Och jag önskar att jag lagt mer tid på att fördjupa mig inom fotograferandet, för att förstå hur jag ska kunna förmedla allt det vackra som jag ser. Jag vill så gärna visa alla fläckar av skönhet som döljer sig där bland jord, frön och livskraft. Jag vill så gärna lyfta fram den skönhet som vi själva aldrig behöver skapa. Det är så mycket jag vill.

Och just idag, den 23:e december 2020 ville jag sätta vitlök. Så då gjorde jag det.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

4 oktober, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.