Bland de bästa av presenter hamnar sådant som är ätbart. Är det sedan något ätbart som är fyllt av frön, så är det som att få mat för en halv livstid – på riktigt!
Kolla in den här megasuperduperpumpan som jag fick av en vän. Hon hivade över den i min famn när hon klev in genom vår blåa dörr, och det var som att få ett större spädbarn i armarna. Och reflexmässigt började knäna gunga. (Ni som vet, ni vet).
Den här veckan hade den dock gjort sitt som inredningsdetalj, och istället hoppat över till köksavdelningen för att mätta våra magar. För övrigt så älskar jag när man kan äta upp inredningsdetaljer. Eller att de fyller en reell funktion. Vilket också kanske förklarar varför jag inte driver någon inrednings-styling-blogg. Kanske borde jag börja, det skulle definitivt avvika från mängden om inte annat….
Hur som helst. Pumpan visade sig vara den godaste vi ätit. Till och med Herr Brunsås-och-potatis uttryckte sig i positiva ordalag och tog en omgång till. Tur att den är så stor att den räcker hela veckan. Och tur att den inom sig bär en hel skatt av potentiella megasuperduperpumpor. Mat för en halv livstid. Det är fina presenter det.
Jag gillar att sammanfatta det gånga året, så jag ser ingen anledning till att sluta. Det är rätt intressant att använda samma frågemall, mest för att se hur det hela, kanske kan vi kalla det livet, förändras från år till år. Så, här kommer det.
Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort? Mjölkat kor. Praktiserat i kycklingslakteri. Syrat kål, lagt in gurka. Flyttat får. Sålt grönsaker och ägg. Oroat mig över vädret. Spillt kaffe och erhållit 2:a gradens brännskada.
Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev känns som fel ord, jag har fortsatt på de förändringar som jag påbörjat tidigare. Vilket innebär att jag endast arbetat hemma på gården det här året och till fullo kunnat fokusera på det liv och den verksamhet som vi bygger upp här. Och det har varit en förändring som gjort stor skillnad. Och så har jag ju bloggen fått sig ett uppsving rent estetiskt och flyttat ihop där den hör hemma – på Slaktarn´s Gård.
Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? Jag är dålig på datum. Men det finns definitvit dagar jag kommer minnas. Som den dagen då ett av barnen skadat tummen och vi åkte in till jourmottagningen för omplåstring. Det hela gick så bra att vi skulle fira med lite förtäring. Varpå jag spillde kaffe över mig och fick tillbringa kvällen på akuten. Eller den där dagen när jag och Millimetermannen körde 50 mil norrut för att hämta hem en tjur. Det var när värmeböljan just tog fart och jag tänkte att klarar vi det här, så klarar vi vad som helst. Och värmeböljan i sig medförde många stunder som jag kommer minnas, både med glädje och med en klump i magen. Och jag kommer definitivt minnas påsken, kanske de bästa dagarna av dem alla. Vi hög ved och virke, upptäckte skogen i sockergnistrande snö och lagade mat över elden.
Dog någon som stod dig nära? Det dog människor i min bekantskapskrets och det väcker en sorg samtidigt som det göder tacksamheten över varje dag jag kan dela med alla fantastiska människor som finns kvar i livet. Och att jag själv finns kvar i livet. För där det finns liv, vakar ständigt döden. Och lever man nära naturen och djur så tror jag det blir extra tydligt. Jag beskrev det en dag i maj, i ett inlägg som ni hittar här.
Vilka länder besökte du? Hör och häpna – jag har faktiskt rest utomlands, ända till Norge! Ensam i en bil for jag några timmar rakt västerut och fann ett kök fyllt av främmande, kloka, drivna människor som fick mig att känna samhörighet. Jag har även rest till Småland, Västergötland och Jämtland och överallt har jag träffat helt fantastiska människor. Varje gång har jag kommit hem med nya kunskaper, bekantskaper och insikter. Därefter har jag nästintill överenergiskt huggit i med vardagslivet. Det kallar jag givande resor.
Bästa köpet? Tjuren. Han är liksom en avgörande del till att det, förhoppningsvis, blir kalvar här på gården under året som kommer.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla nya bekantskaper. Odlingarna och skörden därifrån. De gånger det kommit fram människor som berättar att de uppskattar och finner glädje i mitt skrivande. Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också. Att få veta att några av de som står mig närmast väntar barn. Vilka råkar vara samma personer som gifte sig förra året.
Saknade du någonting 2018 som du vill ha 2019? Regn, i lagom mängd. Jordgubbsland och hallonhäck. Ett till par mjukisbyxor. I övrigt är jag väldigt nöjd med året som gick.
Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på sociala medier.
Favoritprogram på teve? Kollar inte på teve, det närmaste jag kommer är olika klipp på youtube och öppna föreläsningar via olika universitet och högskolor. Mycket om microorganismer och annat liv i jorden. Och Allan Savory har mycket intressant att säga.
Bästa boken? Holistic Management – a commonsense revolution to restore our enviroment.
Största musikaliska upptäckten? Att jag behöver något nytt att lyssna på, har dock inte hittat vad ännu. Tips mottages tacksamt!
Största framgången på jobbet? Att jag klarat mig det första året utan en anställning.
Största framgången på privata planet? Att vi klarat det första året där jag enbart arbetar hemma på gården. Att jag fått hjälp med min PMDS.
Största misstaget? Att stängsla tillsammans med barnen utan att någon av oss ätit mellanmål. Don’t do that. Naiviteten om att tro att hönorna skulle låta bli odlingarna….
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan? Gladare.
Vad spenderade du mest pengar på? Nötkreaturen.
Något du önskade dig och fick? Badväder. Jisses vad vi badat under det gånga året. Sovrum, hall, groventré och tvättstuga. Mer tid att arbeta på gården. Stor skörd. Egna hönsägg. Ro i själen.
Något du önskade dig och inte fick? En hönsflock som lät bli odlingarna… därav uteblev lök, och diverse ärtsorter. Ett nationellt ledarskap som tar ansvar för de processer som är förutsättningen till att vi överhuvudtaget finns till.
Vad gjorde du på din födelsedag? Minns inte. Men troligtvis utfodrade jag kvigorna, mockade och kliade Glittra på halsen. Kollade till vintersådden, lagade mat och umgicks med familjen. En vanlig vardag i april, helt enkelt.
Vad skulle gjort ditt år bättre? Mer cykling, löpning, styrka och yoga.
Vad fick dig att må bra? Gårdslivet i sig själv, meningsfullheten. Familjen och vännerna. De nya bekantskaperna. Tiden att tänka och reflektera.
Vem saknade du? Förutom de nära som gått ur tiden – människorna från tiden på universitetet. Det är 10 år sedan vi tog examen och jag trivdes verkligen tillsammans med alla de spretiga men mycket härliga personligheterna. V
Högsta önskan just nu? Att politiker och makthavare inser vikten av att ta ansvar för hur mänsklighetens samhällsutveckling påverkar funktionaliteten i de ekosystemprocesser som understödjer hela mänsklighetens existens. Klimatförändringar är det globalt accepterade ordet för det hela. Just nu verkar de tycka att det är lite för dyrt och obekvämt att säkra upp framtida generationers förutsättningar till ett bra liv. Eller rättare sagt; framtida generationers förutsättningar till liv. Så då väljer de att prioritera möjligheten att få sina hus städade för en billig peng istället. Känns ju rimligt. Deras barnbarn kommer säkert att tacka dem.
Vad ska du göra annorlunda till nästa år? Minska självcensuren och träna mer. Annars har jag funnit ganska bra livslinjer i mitt leverne som jag tänker fortsätta följa och utveckla.
Det är ungefär ett år sedan våra fem kvigor kom till gården. Det var en betydelsefull dag då det markerade ett ställningstagande med en tro på en framtid som bygger på annat än tjänstepension och 8 timmars arbetsdag. Det markerade ett beslut om att satsa allt på att bygga upp ett hållbart jordbruk från grunden och övertygelsen att det ger oss det liv som vi eftersträvar. Och även möjliggör för mer liv, häromkring. Men framför allt markerar det vår övertygelse om att världen inte kan rulla på så som den gör idag. Där individen bränner ut sig själv, till bekostnad av ett samhällssystem som i sin tur bränner ut planeten. Och en utbränd planet innebär ekosystem som inte fungerar. Och ekosystem som inte fungerar innebär ingen mat, inget rent vatten, ingen ren syrefylld luft. Och det kan ju vara bra att ha, tänkte vi.
oredigerad bild – kolla in färgen på våra gårdsägg!
Så vi bestämde oss för att ta beslut som leder oss i en annan riktning. Och då hamnade jag hemma på gården, med jord under naglarna, koskit under skorna och alltid ett upphittat ägg i fickan. Jag var livrädd till en början. Men nu har det gått ett år och jag kan konstatera att varje dag har vi satt mat på bordet. Varje dag har vi gett trygghet åt våra barn. Varje månad har vi klarat av räkningarna. Och varje dag har jag vaknat till ännu en meningsfylld dag. Så mycket mer kräver jag inte av livet. Det har varit ett fint år och nu arbetar vi vidare härifrån. Och nu kan jag kan lägga undan den där rädslan.
Nu väntar ett år med nya utmaningar. Till våren blir kvigorna kor och i hagarna kommer det skutta omkring kalvar. Hönorna blir fler och odlingarna kommer fortsätta att försörja oss och kanske även några fler? Vi börjar se möjlighet till ett överskott av det vi producerar. Jag längtar redan till våren!
På allmän begäran – ett potatisinlägg som inte är inbäddat i en livsfilosofisk ordmadrass.
I våras satte jag potatis. Potatis är en basvara i vår familj och mitt mål är att odla vårt årsbehov, samtidigt som jag skapar bättre odlingsförutsättningar till kommande år. Jag har valt att inte använda några motordrivna maskiner i odlingarna, av flera olika anledningar som vi nog bör avhandla i ett helt eget inlägg någon annan gång. Men i och med det ställningstagandet så har jag testat och experimenterat för att uppnå en bra skörd med minsta möjliga insats – både vad gäller energi (mänsklig så väl som fossil), tid och ekonomi. Och det verkar som jag är något på spåren, i alla fall så det passar min familj och våra behov och resurser.
Långt innan årets säsong drog igång, hade jag bestämt mig för att inte vattna potatisen det här året. Helt enkelt för att testa mina teorier och idéer. Och att inte behöva bekymra sig om att vattna, är helt enkelt väldigt besparande både vad gäller tid, energi och i vissa fall även ekonomiskt. Det visade sig bli helt rätt år att testa detta… För som ni minns, så var sommaren 2018 både rekordvarm och rekordtorr.
Så under sommaren har jag följt mina potatisområden med stort intresse och det har sett lovande ut när jag har betraktat blastens grönskande livskraft, och jag har med spänning väntat på att få börja gräva i jorden för att se resultatet. Och resultatet blev långt över förväntan – 452 kg matpotatis och vi kommer definitivt klara oss hela vintern. Och det bästa av allt är att mängden potatisen egentligen mest är en biprodukt av det huvudsakliga målet med odlingarna – att bygga livskraftig matjord som understöder vår möjlighet att leva ett gott och hälsosamt liv, både för oss och för kommande generationer.
Nästa steg i mitt utforskande är att förfina förfarandet lite, men även testa en del nya upplägg.
Men varför? Normala människor går till affären och köper sig sin potatis, utefter att behovet uppstår – varför hålla på så som du gör?
För att det känns meningsfullt. För att det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla. Så många ”sanningar” att utmana. Om 15 år kommer vi skratta högt åt hur matproduktionen såg ut vid den här tiden. I bästa fall. Mer troligt är att vi kommer dra skämskudden för ansiktet och vika ner blicken när någon för det på tal. För i dagens läge producerar vi mat genom att systematiskt förstöra och motarbete de naturliga processer som ger förutsättningarna till att producera mat, vilket i mina ögon inte förefaller särskilt klokt. Ungefär som att försöka ta sig upp ur en grop genom att gräva med en spade…. Matproduktionen och tankar och beslut kring allt detta behöver helt enkelt förändras. Och det betyder att vi behöver tänka långt mycket längre än ekologiskt och KRAV.
Hösten har kommit och mörkret med den. Både det nattliga och det själsliga. Jag ser det i ögonen på människorna runt omkring mig, känner det själv i huvudet och hjärteroten – vemodet. Den där känslan av ovilja och orkeslöshet som gör att man mest vill sitta under en filt en hel dag. Tittande på höstlöven som faller, med händerna runt en rykande varm kopp. Blicken fäst på en punkt långt borta och tankarna som flyter fram likt gula löv på en stillsam bäck. Som ett behov av att gå ner på lågvarv, i takt med att dagarna blir kortare och natten längre. Som ett behov av att följa naturens takt, när den saktar ner farten inför en stundande vinter.
Det finns olika sätt att hantera denna känsla som hösten för med sig. Om vardagen överhuvudtaget ger utrymme för att ta hänsyn till den.
Själv så brukar jag gräva. Gräva, djupt i allt det där svarta. Både rent praktiskt och själsligt. När den odefinierade oron kryper på, lägger jag mig knä i odlingarna. Borrar ner mina händer i det universum av microbiologi som göms under ytan och plockar upp den mat som ska försörja oss under vintern. Potatis. Jag känner kylan och fukten i jorden, ser hur den färgar mina händer svarta. Och därunder, dessa ljusa knölar av energi. Det ger mig ro. På ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Men om jag skulle försöka förklara, så handlar det om meningsfullhet. Det är få aktiviteter som är så meningsfulla för mig som att införskaffa mat till mig själv och min familj. Att samtidigt tillfredsställa behov i form av kroppslig rörelse, frisk luft och möjlighet till eftertanke gör inte saken sämre.
Och jag tänker på det, när jag plockar upp potatis efter potatis ur den fuktiga jorden. Betydelsen av dessa gyllene knölar under året som gått. Allt de gett mig, innan de ens hunnit upp på bordet. Timmar av kroppslig rörelse. Kroppslig rörelse tillsammans med mina barn. Där vi filosoferat och hjälpts åt, löst konflikter och kommit på nya idéer. Sena kvällar i ensamhet i försommarens skymningsljus. Hösteftermiddagar med träden som glöder omkring mig. Och jorden, som blivit mer bördig och livskraftig. Den kryllar av liv och är svart som natten. Och det, om något, gör mig uppriktigt lycklig. För i det mörka, finns det liv.
Jag har grävt klart nu, för den här hösten. I det vemodiga, mörka. Tankarna är på plats och höstens färger glöder. Resultatet blev 452 kilo meningsfullhet. Man kan kalla det potatis, men jag kallar det meningsfullhet.
Vi köpte oss ett träd. Ett äppelträd med trivsamt namn. Grävde en grop, mitt bland purjolök och blommande kryddväxter, och stoppade ner det där.
Det har stått ett träd där förut. Ett gammalt, där hänglavarna dignade på grenarna. Och någonstans däribland , kunde man skymta några små sura äpplen. Om det överhuvudtaget blev några. Jag vet inte vem som planterade det äppelträdet. Och jag vet inte när. Men jag vet, att i ett varmt september 2018, planterades ett nytt träd på den platsen. Av mig och mina barn. Vi grävde tillsammans, vattnade tillsammans och hann även med ett och annat tjafs om vem som tagit flest spadtag, och vem som hållit i vattenslangen längst. Det är så det fungerar, denna symbios av viljor och ständiga strävan att hävda sin egen rätt till att finnas till och få göra det man vill. En bra egenskap som verkligen behövs, men som inte alltid är så bekvämt att hantera som förälder. Det är sällan bekvämt att vara förälder.
Hur som helst, så står det där trädet där nu. Det känns fint på något sätt. Det kommer bli vackert, det kommer ge mat. Det kommer ge skugga och livsnödvändiga betingelser till platsen där vi verkar. Där vi bor och lever. Där jag hoppas och tror, att någon kommer bo och leva även efter oss. När jag ligger i jorden och förmultnar, så kommer trädet fortfarande stå stolt och starkt och understödja liv i generationer efter mig. Det är en svindlande tanke, som kryddar vardagen med en del ödmjukhet. För en dag kommer jag att dö. Du också. Men vad lämnar vi efter oss?
Och därefter har potatisintresset bara växt. Eller nej, det där var inte sant. Sanningen är att jag struntar i potatisarna som sådana, men att odla dem är oerhört tillfredsställande! Mest att skörda. Att gräva i den mörka jorden och fylla korgen bredvid mig är som att gå på skattjakt. Och med tiden har jag utökat möjligheterna till skörd och skattjakten har blivit ännu mer tillfredställande när jag ser att vi kan skörda potatis som räcker för hela året. Potatis är en basvara i vår familj och det går åt några kilo varje vecka. Så att gräva upp den från egen jord direkt utanför huset gör en skillnad på flera olika plan!
Årets skattjakt har börjat, och hittills har jag grävt upp 117kg. Då har jag uppskattningsvis 2/3 kvar att gräva upp. Eftersom jag inte använder traktor eller andra motordrivna redskap i odlingarna, så tar jag upp potatisen i omgångar. Och som alltid har jag noll-koll på vilka sorter som är vilka, även om jag varje år knyter näven i fickan och bestämmer mig. Bestämmer mig för att nästa år, då du, då ska jag allt se till att märka ordentligt, skriva upp, anteckna och hålla koll på de olika sorterna som jag planterar. Men sen drabbas jag av den intensiva vårodlarivern som alltid kantas av en gnutta stress, och så har jag ändå ingen koll på vad som är vad när hösten kommer. Anteckningar som regnat bort, märklappar som kidnappats av kreativa barn eller som sprätts bort av invaderande höns.
Men det gör egentligen ingenting. Jag fascineras av mångfalden bland de välsmakande knölarna och hittar på egna namn istället. Som den här som jag grävde upp häromdagen, den kallar jag Monstret. 5 stycken blev en hel kastrull med mos till både barn och vuxna. Effektiv potatis, som en vän kallade det i mitt flöde.
Kommande veckor kommer jag ligga på knä ute i odlingarna och gräva upp fler knölar i alla möjliga former och färger. Jag väntar spänt på att se hur mycket det blir i slutändan. Hittills kan jag bara konstatera att årets potatisexperiment verkar få ett utfall av positiv karaktär.
Skördetider är bunkringstider. Just nu tillbringas mycket tid i köket för att ta reda på skörden från odlingarna, men även bär och frukt som jag plockar på andra ställen.
För mig är det här den svåraste biten – att tillaga och förädla. När jag landar i köket med råvaror upp till öronen, och står där som ett fån – vad ska jag göra nu då? Det är då jag önskar att jag hade haft en pigg liten gumma som bodde ute i en stuga på gården. Då hade hon kunnat knyta på sig huckle och förkläde, komma invaggande med målinriktade steg och gett mig en lektion i tillvaratagandets ädla konst. Men nu har jag ingen sådan gumma i en stuga på gården. Så jag får nöja mig att slå i gamla kokböcker (nya är tämligen värdelösa, alternativt så har jag inte hittat någon vettig än) och ringa till de som vet bättre. Den äldre generationen sitter inne på en hel skatt av välbeprövade recept och metoder, och jag har nu börjat samla ihop till min egna lilla skattkista. Där samlar jag det bästa av de bästa, och recepten förses med namn som ”Märtas inlagda gurkor” och ”Sivs äppeldricka”. Det är något speciellt med recept där måttangivelserna är ”tre små nävar salt” och instruktionerna består av ”blanda i mjöl tills degen är bra”. Uttrycken bevittnar om en tidigare självklar grundkunskap som endast erövras genom erfarenhet och överlappningar mellan generationer. Och någon erfarenhet har jag icke. Men jag skaffar mig.
Häromdagen gjorde jag min andra omgång inlagd gurka. Kryddorna tog slut och jag gjorde alla möjliga experiment utifrån vad jag hade att tillgå. Kanske var de så det gamla beprövade receptet en gång hade tagits fram? Kanske blir det någon lyckad succé av den erfarenheten, kanske blir det inte det. Men erfarenhet har jag åtminstone erövrat.
Jag söker ständigt efter välbeprövade recept på inläggningar, syltningar och annan typ av förädling och tillvaratagande av råvaror. Kanske är du en liten gumma som vill dela med dig av ditt favoritrecept? Eller så har du du din gamla faster recept på hennes oslagbart goda nyponmarmelad? Eller farfars speciella gäddbiffar? Hör av dig till mig!
Midsommarafton. Ungarna bygger världar i sandhögen och jag kastar de lortiga arbetshandskarna på marken. Det är sen förmiddag, magen börjar bli hungrig och de dagliga gårdsbestyren är slutförda. Elsågen ljuder i bakgrunden och avslöjar Millimtermannens ständiga konstruerande. Kanske bygger han världar precis som barnen, bara i lite större format. Vår värld. Den gård och det liv vi formar och lever.
Jag borstar av jorden från mina knän och kliver in i huset. Hör radion som jag glömt stänga av, men den tystnar tvärt tillsammans med ljudet från sågen. Det tvära avslutet går inte att ta miste på – strömavbrott. Lagom till matlagning och allmän tvagning. Suck. Men det är inte mycket att göra åt saken. Jag felanmäler till elbolaget, tar min korg och vänder tillbaka ut i odlingarna. Kanske hinner den komma tillbaka medans jag skördar? Med mina bara händer gräver jag bland jord och täckmaterial, förväntasfull över vad jag kan hitta. Har potatisen satt knölar än? Jorden är kall och fuktig, lätt att karva undan. Den svarta mullen gräver sig in under min naglar och jag tänker att handskar hade kanske varit en bra idé ändå. Jag är för ivrig för att hämta dem. För ivrig över att upptäcka vad som finns där under den gröna potatisblasten. Kort därefter lyser de ljusa knölarna emot mig, i allt det svarta. Jag glömmer mina jordiga händer. Åsynen får mitt leende att spricka upp och jag tillåter mig själv att släppa ut ett litet glädjerop där jag sitter knäböjd bland potatisblasten. Bakom mig hörs steg på grusvägen. De där långa, lite tunga stegen som avslöjar min livskamrats hungriga mage. Jag visar stolt upp den skatt jag grävt fram. ”Det är strömavbrott”, konstaterar han. ”Jag går och hugger ved. ” Mitt ivriga grävande kantas snart av ett monotont dunkande från vedboden. Barnen ansluter i min skattjakt och tillsammans gräver vi upp både potatis och morötter, plockar sallad och skördar dill. Energin börjar ta slut i både små och stora kroppar och stämningen är inte alls särskilt gemytlig, även om de grönskande kulisserna är det.
När vi går in är vi alla jordiga och svarta om fingrarna. Vatten tappas upp i ett gammalt handfat och jag förklarar konsekvensen av strömavbrott och vattenpump för små öron som inte bryr sig. De upptäcker möjligheten att plaska i vatten som färgas mörkt av jorden på våra fingrar. Strömmen har fortfarande inte kommit tillbaka och vi eldar upp i vedspisen. Barnen har knaprat i sig alla de späda morötterna långt innan potatisvattnet kokar, men det gör ingenting. Det lugnar dem och tillsammans förbereder vi en måltid som vi själva skapat, från jord till bord. Nypotatis och nötfilé, tillagad på vedspisen med veden som vi själva huggit. Här, precis utanför köksfönstret. Det är lätt att bli en aning självgod i en sådan stund, men det grundlägger också en inneboende trygghet som lägger sig som stadigt bomullspaket runt hjärtat.
Efter maten är våra pannor fuktade av svett. Värmen från spisen strålar fortfarande och det knastrar ojämt från glöden som stilla slocknar. Vi väntar på ström som inte kommer, men har lösningar på hur livet ändå kan fortgå. Vi har vad vi behöver, och har kunskap och möjligheten att förse oss själva, med det som livet i sig själv kräver. Mat och vatten, värme, kärlek och tak över huvudet. Den är en fin känsla. En känsla av trygghet. Som några veckor senare kommer vara som bortblåst. Då ska jag sitta ihopkrupen på farstubron med ihopbitna käkar och en oro som nöter i bröstet. Men det, det vet jag inte nu, denna midsommarafton då vi kokade nypotatis på vedspisen.
Hönorna är en historia för sig. Eller snarare flera. Och är det någon av er kära läsare som någon gång blir kallad för hönshjärna, så ta det som en komplimang – de är smarta de små jävlarna.
I våras flyttade det hit en tupp med tillhörande damer. De inkvarterades i det gamla gethuset som byggts om till hönshus, och fick förtroendet att spatsera runt fritt på gården. Fri tillgång till maskar, gräs och insekter. Fri tillgång till sprättbara ytor och buskar att kura under. Det funkade bra, men de värpte lite dåligt, de gamla damerna. Så flocken kompletterades upp med några fler unghöns. Och den som såg tuppen när jag introducerade ytterligare några damer, kan bara konstatera att han ansåg sig redan ha fullt upp så som det var. Att få ytterligare några damer att ta hand om, var inte vad han hade tänkt sig. Så varje morgon när jag släppte ut dem, så tog han sin gamla flock och sprang iväg. Snabbt som tusan, så att de andra inte skulle hinna med. Hans tilltag fungerade utifrån hans syften, och de hittade sin tillflyktsort i odlingarna… Jag lät dem hållas. Vid den tiden hade jag inte fått ut några frön eller plantor på friland, och det gjorde bara gott att de gick där och sprätte.
Men dagen närmade sig när det var dags att plantera ut. Jag fixade med stängselmaterial och tänke att om vi stängslar in odlingarna, så får mina plantor växa och frodas ifred. Det finns ju hur mycket yta som helst för hönorna att vara på, så inte gör dem sig ansträngningen att ta sig innanför stängslet. Tji fick jag. Ett par dagar efter utplantering var de bland vitlöken och sprätte. Jag förbättrade instängslingen. Utan resultat. Tuppen fortsatte att ta med sig sina hönor in i odlingarna, för att njuta av buffén av späda grönsaker och det frodande insektsliv som finns där i jorden. Vi förstärkte stängslingen ytterligare, utan effekt. Istället hade tuppjäveln kommit på, att de där yngre damerna var rätt trevliga dem också, så han bjöd in även dem att festa bland maskar och späda grönsaker. Och det var då förstörelsen blev total. 80 vitlök, 40 purjo, 40 lök, nyplanterat kryddland och hela morotslandet blev uppsprätt och förstört på ett par timmar utan uppsyn.
Frihet under ansvar var med andra ord inget att tillägna en hönsflock, och de blev instängda i hönsgården medan svordomarna haglade över bergen. Dagen därpå hittade jag ändå tuppen och hans favorithönor inne i växthuset. De hade helt enkelt flaxat över diverse instängslingar och letat sig in i hjärtat av odlingarna. Och då var måttet rågat. Även för Millimetermannen, som helt plötsligt insåg att hans små röda tomater befann sig under allvarligt hot från hönsmaffian. Så sent en kväll, när mörkret var så där ljust som det bara är om sommarnatten, byggde han upp skogens egna Fort Knox runt hönshuset. Det gjorde skillnad.
Nu har vi säkrat upp odlingarna ytterligare, så numera har hönorna fått förtroendet att röra sig fritt igen. Hittills har de förstått vinken och håller sig borta från de ytor där jag har mina odlingar. Även om jag ser, hur de suktandes rör sig utanför stängslet och försöker hitta ett kryphål in. Åtminstone när jag betraktar dem på avstånd. Är jag nära, så vänder de håll och sprätter runt som om ingenting har hänt. De kastar blickar över axeln och undrar när jag ska gå in och lämna dem ifred…
Med facit i hand, kan jag konstatera att det var naivt att tro att hönsen skulle låta bli odlingarna. Jorden kryllar av mask, skalbaggar och annat microliv – sånt som hönorna älskar. Det är klart de gör allt för att komma dit. Men vi har en annan plan för hönsen nästa sommar. En plan som vi tyvärr inte hann sjösätta den här sommaren, men som med facit i hand kanske hade besparat oss massa sena kvällar med stängselbygge och svordomar. Det återstår att se. Konstruktionen har påbörjats och nästa sommar kan jag svara på den frågan.
Tills dess fortsätter jag att njuta av fantastiska ägg med knallgul gula, ändock med viss bitterhet över det pris jag fått betala.
