Livskraft i samspel

Kategori: Äta & odla (Sida 6 av 9)

Maten vi äter och elefanten i rummet.

Den här säsongen har odlingarna gjort en rejäl skillnad. Stor del av råvarorna har jag kunnat plocka utanför huset. Potatis. lök, tomater, gurka, mangold, spenat, morot, broccoli, kål, bönor, ärtor, kryddor – det kommer man väldigt långt med är min upptäckt! Och känslan av att äta och servera färska råvaror som är odlade utan bekämpningsmedel och andra konstigheter som förstör vår jord, ger mig ett inre lugn. Jag gör vad jag kan, både för miljön och för min familj, och det går liksom hand i hand.

 Och det är väldigt roligt att tänka på, hur allt började med ren rörelseglädje och nyfikenhet för ett par år sedan. Då såg det hela ut så här, och jag hade bestämt mig för att inget är fel, inget är fult, här finns bara kunskap, motion och erfarenhet att erövra. Och som bonus fick jag lite mat också.

Och nu, efter älgjakten, så är frysen återigen påfylld med kött och ännu en grej försvinner från min handlingslista. Och så kommer det fortsätta framöver, för snart är den ytterligare påfylld med både fläskkött och nötkött. Från djur som jag vet har haft det oerhört bra, för jag har lagt ner min själ i att ta hand om dem. Och jag vet att det kött som jag sen ska äta, är fritt från antibiotika och annat skit. Och jag vet, att detta kött, har hjälpt klimatet istället för att stjälpa det. Och då lugnar sig, ännu en del inom mig.

Och jag tycker, att det är dags att vi börjar prata om det där med klimatet och miljön. Men på ett lite mer prestigelöst, upplyftande sätt – långt bort från pekpinnar och dömande, långt bort från handlingsfattig politik och gradantal. Lite mer vardagligt, lite mer lösningsfokuserat, lite mer Svenssonaktigt runt köksbord och i fikarum. Lite mer tillåtande. Hur göra man exempelvis för att får med sig de där förbenade tygkassarna till affären? Och när man väl har lyckats med den rutinen – vad ska man då ha som soppåse? Detta är några av de frågor som jag brottas med, och jag kan inte vara den enda. Hur gör du? Och vilka frågor brottas du med?

Och i det stora hela så kanske det känns som att, va fan, vad gör det för skillnad om lilla jag av hela världens befolkning byter ut plastkassar mot tygkassar? Det är ju så litet och betydelselöst i det stora sammanhanget. Men jag tror inte att det är så. För det viktiga är att du gör något, att du försöker. Och sen kan du aldrig veta vilken resa det leder dig in på, vad slutdestinationen blir. Vilka krafter du sätter i gungning hos både dig själv och andra. Och varje litet steg i rätt riktning, hur litet det än är, är så mycket bättre än ingenting alls. Vi kan börja med att prata med varandra – vad gör du och hur gör du?

Matlagningskurs och en kvinnas list.

 I min orubbliga beslutsamhet att få Millimetermannen att äta mer kål, bönor, squash och annat sånt där som växer i odlingarna, så packade jag korgen full och drog iväg på matlagningskurs. Det var en mäktig känsla att ströva runt i höstmorgonens fuktighet och inse att korgen var för liten för allt som skulle skördas. Det här har jag skapat liksom! Eller ja, med ganska mycket hjälp av moder natur ska väl erkännas. Men ändå. Vi arbetar ganska bra ihop, verkar det som.

Lite knepigare känsla infann sig dock när jag insåg att jag ramlat in i sista delen av en tredelad kurs som främst baserade sig på tillagning av gamla kulturväxter från det gamla bondesamhället. Ja, alltså sorter som var vanliga i det gamla bondesamhället, inte gamla grödor från den tiden. Det hade varit lite väl…. entusiastiskt. Hur som helst så diskuterades det friskt olika sorters ursprung och smakkaraktär, och medan de andra redogjorde för sina fem olika ärt- och rovsorter så stod jag där, tittade lite under lugg och pillade på min purjolök. Tillslut kom turen till mig.

– …..och vad är det nu du har där?
– ehh…. purjolök. 
– vad är det för sort?
– ehhh…. purjolök. Typ en sån här…. purjolök. (viftar tveksamt övertygande med det gröna spretet)
– åh…. vilken fin, hur har du odlat den?
– i jorden…? Satt ett frö…. och vattnat?

Som tur var, så var människorna på den här kursen oerhört överseende med mina tillkortakommande gällande redovisning av mina grödors sorter. Och som tur var, så såg de sin chans att frälsa en novis. Och som de gjorde det! Nästa år ska här odlas svedjerovor och ärtor av alla dess slag! Och kanske en och annan purjolök också. En sån här…. ehhhe… purjolök.

Lärde jag mig något om matlagning då? Ja, massor! Kommer Millimetermannen att äta bönor och kål nu? Och svaret på den frågan lyder; det gör han redan. Men han vet bara inte om det.

Odlingens fokus.

Odlingarna. Ska vi vara helt ärliga så ser dem för jävliga ut. Men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för att stoltsera som vackra och inbjudande har aldrig varit deras syfte och inte heller min bakgrundstanke. Och jag är oerhörd tacksam för att jag tidigt beslutade mig för att upptäcka odlingens universum med andra värderingar än estetik som främsta mål.

Det började med rörelseglädje. Och skaparglädje. Och att göra något av dessa två tillsammans med mina barn. Så vi började gräva, mest för grävandets skull. Det var roligt, nästan jämt. Och skönt, nästan jämt. Och jag blev glad. Alltid.

Men det mest fantastiska uppvaknandet blev när vi sedan på hösten skördade av våra 6 sättpotatisar. Det var som en skattjakt. Och för varje liten knöl som vi grävde upp tillsammans så yttrade vi ett litet glädjetjut. Kolla där – en till! wohooo! När jag sen stod där med famnen full med potatis, redo att gå in och laga mat till familjen, så kände jag mig rikare än någonsin. Rörelseglädjen och skaparlusten gav oss mat på bordet. Och inte vilken mat som helst – ekologisk och närodlad, pinfärsk direkt från vår egna mark. Och där var väl ungefär där förälskelsen slog till.

Jag har utökat odlingarna stadigt sedan dess. Fortfarande låtit rörelseglädjen och skaparlusten driva mig. Låtit gemenskapen, upplevelserna och upptäckandet stå i centrum. Jag har lärt mig massor, driven av nyfikenheten. Varför blir det så här? Kan man göra så här? Jag testar! Ibland har det gått, ibland inte. Oavsett har jag hela tiden fått en ny erfarenhet och en ny kunskap att bära med mig. Både kring hur man sköter en gröda, hur man bygger bra jord och på vilket sätt som får skötseln att flyta smidigt. Jag har också lärt mig hur man kväver potatisar, hur många sniglar som kan bo i ett kålhuvud och vad som händer om man inte toppar tomaterna. Värdefulla kunskaper som går att bygga vidare på, nästa år. Trots att de inte var så lyckade det året som de förvärvades.

Gemenskap, motion, mat, glädje och en tydlig känsla av sammanhang – alla dessa viktiga enheter har jag funnit i odlingen. Rörelseglädje, skaparlust och nyfikenhet. Och för mig väger dessa så mycket tyngre än det som ögat ser. Kanske kommer också estetiken en dag få ta sin plats. Men hade jag börjat med den så hade jag aldrig varit där jag är idag.

Skördetiden och svårigheten.

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket. 

Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.

Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.

Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.

Vad händer i odlingarna?

 Det händer mycket i odlingarna. Lite för mycket för att jag ska hinna dokumentera allt så som jag vill. Främst så börjar spenaten, som jag sådde i slutet av februari, börja närma sig skörd. Vi är där och norpar ett litet krispigt blad nu och då, jag och min medhjälpare. Det är en speciell känsla, att knapra babyspenat i solskenet tillsammans.

Precis som det är en speciell känsla att en måndag morgon klockan 06.15, ligga på knä i två decimeter blötsnö för att byta om till vinterdäck. Den känslan hade jag för en vecka sedan. Men efter den här soldränkta dagen så är allt glömt och förlåtet. Nu måste våren vara här.

Morötterna som satts i kallbänk börjar också gro, och idag passade vi på att plantera om några kålplantor. Och det är en härlig känsla att få gräva ner fingrarna i jorden, och känna solen som värmer mot ryggen. Det är som att hjärtat tar en lättnadens suck och livet tinar fram igen.

Nya vårgardiner

 När aprilvädret är som hårdast och blötsnön vräker ner utanför fönstret, så kan det vara bra att pigga upp sig själv med nya vårgardiner. Sägs det.

Så jag rev ner gardinerna. Och satte upp snören istället. Eller ja, hampa som hållit ihop vinterns höbalar snarare. Det kallas för återbruk. Eller höjden av snålhet, beroende av betraktarens ögon. Själv väljer jag att kalla det för smart. Och praktiskt. Och funktionellt. SlaktarStinas vårgardinsuppsättning helt enkelt.

Kolla bara vilka snygga vårgardiner jag fick! Med blommor och allt!

Och nog piggar det upp alltid. Att se vårljuset som silar in genom de stora bladen och förundras över hur plantan målinriktat griper efter något att hålla fast vid.

Men mest av allt blir jag glad över den här lilla minigurkan som jag hoppas växer sig stor och kraftig. Åtminstone så det räcker till en smörgås. Läckra gardiner alltså.

Jag har redan börjat fundera över höstuppsättningen.

Kvällsrundan.

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

Lock till odlingslådorna.

En bra sak att göra när man är isolerad från omvärlden på grund av diverse barnbaciller, är att snickra. Att snickra tillhör inte mina främsta talanger, men jag gör vad jag kan för att utveckla den. Det är nämligen allt för många saker som jag behöver ha snickrade utan att någon Millimeterman ska komma och lägga sig i. Den här gången var det lock till mina odlingslådor. Så jag tog hjälp av mina främsta experter. 
De är kunniga och energiska och godtar inte ROT-avdrag. Men går ganska bra att muta med KORV-tillägg. 
Efter gott samarbete och en aha-upplevelse gällande användandet av diverse verktyg, så var locket klart. Ja, förutom själva locket på locket då, men man ska ju inte haka upp sig på detaljer. 
Jag är mäkta stolt om jag får säga det själv. Millimetermannen får dock kli av skevheten, men konstaterar ändå att jag har utvecklats enormt inom området. Vilket säger en del om hur förra årets lock såg ut. Men man ska ändå inte underskatta de dåliga skapelserna. Genom det misslyckade försöket så kunde jag ju i år göra ett som var bättre. Jag lärde mig med andra ord massor. Helt utan högskolepoäng och referenshänvisningar.
Jag passade på att slänga ner lite frön i jorden också. Spenat, morötter, rädisa och sallad. Och blev därmed aktivist i spenatupproret. Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Varning gällande ärtskott!

 Efter förra veckans instruktion i att så ärtskott, så måste jag nu utfärda en allmän varning. Inte för aktiviteten som sådan, utan snarare för resultaten av den.

Det kommer ju nämligen upp sådana här gröna, krispiga, spretiga saker. Kanske inte för alla, men för dem som lyckats sammanföra jord, vatten, ärtor och dagsljus i en lagom blandning, så kommer det med all säkerhet upp ärtskott. De där gröna, spretiga – ärtskott.

Syftet med de där gröna, spretiga – i det här fallet – är att klippa av dem och intaga som föda på lämpligt sätt. Och man kan tänka sig att det är här varningen kommer, men se så är det icke! Det är först i nästa skede, när du klippt de där gröna spretiga över en macka, sallad, maträtt eller vad du nu behagar äta, och därefter stoppar det i munnen som det börjar bli fara å färde.

När du känner smaken av något färskt och krispigt i din mun, trots att världen utanför fortfarande är vit av det kallaste vintertäcket. När det saftiga, trådiga, fräscha utmärker sig mot alla de torftiga smakerna som vintern vanligtvis erbjuder. Och när du sen inser att du själv lyckats odla fram denna upplevelse. Det är då varningens klockor bör klämta.

För det är då av sällsam stor risk, att du inom en snar framtid, kopplar upp dig mot en digital sida som säljer fröer. Och där, med lätthet och med vatten över huvudet, klickar hem en nästintill oförsvarlig mängd fröpåsar av alla möjliga och omöjliga sorter.
Trots att du, från början, inte tänkt att odla så mycket mer än morötter, sallad och möjligtvis någon liten rädisa. Trots att du, i vanliga fall, inte alls är någon internetshoppare av rang. Men trots det, så finns det en ganska överhängande risk, att detta köpvansinne drabbar dig i samband med att du tar din första tugga av färska, krispiga, hemodlade ärtskott.

Jag säger inte att det är något dåligt att drabbas av en smula hybris i samband med fröbeställningar. Jag säger inte att du ska låta bli att hänföras av detta spirande, ivriga som börjar bubbla inom dig. Värre saker har med all garanti klickats hem från nätet. Jag säger bara, att det finns viss risk, att det blir så. Så att du är beredd på det.

Sen kan du gärna få berätta vad du har beställt. Själv ska jag tydligen odla pumpa. Och fänkål. Hur jag egentligen tänkte är ännu oklart. Men nu har jag fröerna hemma, och jord har jag ju gott om. Vad det blir i slutändan återstår att se.

Så ärtskott.

En dag, när snorkråkorna var borta och bobåkning kändes en aning för mycket 2016, så kickade vi igång odlingssäsongen här hemma. Vi sådde ärtskott. Jag och mina två medhjälpare. Fram med en påse jord, en förpackning gula ärtor (en sån där vanlig man köper i mataffären) och lämpliga tråg. Dela ut en spade till alla inblandade och sen är odlingsfesten igång! Har du tendensen att få kryp i kroppen av lite jord på golvet, så bör du även utrusta dig med en dammsugare och en extra por
tion tålamod.

Lite jord i botten, på med några nävor ärtor, på med lite jord. Superenkelt. Och roligt att få gräva med jord inomhus.

Sen är det bara att vattna, ganska mycket faktiskt. Men just här var jag tvungen att kasta kameran för att undvika en mindre vattenskada i köket, vilket förklarar den något suddiga bilden.

Men det hela gick bra. Sen är det bara att ställa trågen i fönstret och vänta. Inom några dagar börjar det gro! Superenkelt och superroligt!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑