Livskraft i samspel

Kategori: Äta & odla (Sida 7 av 9)

Ärtkojans uppgång och förfall

Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.

Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.

Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.

Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor! 

Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.

Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.

Vad hände med odlingen?

Jaha, det här med odlandet då? Du pratade om att försöka vara självförsörjande i två veckor, sådde morötter medan snön fortfarande låg vit och önskade dig gamla tidningar, halm och växter till din 30-årsdag. Och redan där insåg vi andra att det hade spårat ur. Men sen har det varit tyst. Så hur gick det egentligen? Vad hände?

Det som hände var att jag drabbades av en total förälskelse. Ni vet, hjärtat som slår och varje tanke går åt ett håll. Kärlek helt enkelt. Kärlek till jorden, kärlek till det som växer. Fascinationen över naturen. Över livet. Och det låter ju väldigt enkelt och romantiskt, vilket det också har varit. Men i som de flesta andra kärleksrelationer, har det tidvis också varit frustrerande och enerverande. Mest när jag insett hur lite jag faktiskt vet om allt det som är förutsättningen till liv. Men den typen av dumhet går ju att råda bot på, så jag har villigt och gladeligen satt mig själv i SlaktarStinas Livsstudieskola. Och det finns plats för fler om ni känner er intresserade.

Men att börja odla, på mitt sätt, hamnar utan tvekan på min topp tio-lista över de bästa saker jag har gjort i mitt 30-åriga liv! Det har varit som att ett helt pussel av bitar ramlat på plats när jag har fått gräva ner händerna i jorden. När jag namngett fläskiga daggmaskar tillsammans med barnen och sprungit ut i träskor för att hämta mat till middagen. När jag får arbeta fysiskt med hela kroppen och se resultatet framför mig. Då har hjärtat  slagit så där extra hårt, leendet har dragit i mungiporna och jag har känt med hela min själ att så här, så här vill jag leva mitt liv. Med händerna gröna av tomatplantor, jord under naglarna och svetten som rinner i pannan. Med nyfikna barn som har fickorna fulla med ärtor, munnen full av morötter och håret fullt av jord. Det har inte varit estetiskt vackert. Men det har gett mat. Motion. Meningsfullhet. Gemenskap. Glädje. Kunskap. Nyfikenhet. Och det, det räcker för mig.

Jaja, skit i det där dravlet nu – hur gick det med självförsörjningen? Lyckades du?

Ja. Och nej. Jag klarade två veckor där jag enbart behövde handla mjölkprodukter. Vilket påvisade det självklara faktum att jag behöver en ko. Men det blev också tydligt att jag behöver hitta ett mer varierande odlingsutbud. Och att jag behöver lära Millimetermannen att äta mer grönsaker. Alternativ måste jag lära mig att odla kött och brunsås, vilket nog blir den enklaste vägen att gå. Så får det bli. 

Vår odlingskvart.

När man tittar med estetiskt lagda ögon, så är vår odlingskvart inte särskilt vacker. Det är byggplast och halm, leksaker och snören, spadar och påsar med gamla tidningar utspridda lite varstans. Allt i en enda röra.

Här finns inga raka linjer. Och varenda liten möjlighet till symmetri, är skev på det där sättet som får det att klia i kroppen på varenda pedant. Vilket kan vara en av anledningarna till att Millimetermannen hellre pratar om odlingarna än tittar på dem.

Men tittar man med andra ögon, så är det den vackraste platsen på jorden. Och även om den inte skulle ge oss det minsta ätbart i slutändan, så har den ändå gett oss mer än vad jag begärt.

För vår lilla odlingskvart har blivit ett öppet rum för kreativitet. Ett rum för lust, vilja och rörelseglädje. För kunskap, gemenskap och upptäckarglädje. Både för mig och barnen. Vi tar vad som finns tillgängligt. Vi gräver, bygger, sår och täcker utan större planering. Det får bli som det blir, så länge vi får ut någonting av det under tiden. Glädje, gemenskap, lärdom. Rörelse, kunskap och problemlösning i ett enda virrvarrv.

Vilket också planteringarna är i. Det är stundom svårt att veta vad som växer och vad det är vi har sått. Men jag tänker, att det kommer visa sig i slutändan. För plantorna växer nog oavsett om raderna är raka eller inte. Om de nu får stå kvar. För det är ju inte alltid så säkert med all vilja, lust och upptäckarglädje som är inblandad.

Och växer dem inte, så gör det inget. För vi hade åtminstone roligt när vi grävde ner dem. Och kanske har vi då lärt oss något nytt till nästa år.

Att bygga en ärtkoja.

 Jag och barnen har ett gemensamt projekt i odlingarna; ärtkojan. Där ska vi sitta varma sensommardagar med en flaska saft och äta ärtor tills vi blir gröna i ansiktet. Men den har krävt en del jobb, minst sagt.

Först gäller det att hämta material. Vi hade tittat ut gamla tegelstenar från ladugården vi rev förra våren, jord från den stora jordhögen och sen pinnar från gethagen. Det var bara att koppla på kärran efter traktorn och börja jobba.

Barnen körde och jag utgjorde motorn, dvs drog hela ekipaget. Jag kände mig som en starkt, pedagogisk och tålmodig förälder när vi började lassa sten. Tre tegelstenar fick det plats.

Så dem kördes till odlingarna och lassades av för att kunna hämta nya.

Men först bytte vi såklart släpkärra. Vilket för övrigt behövdes göras efter varje avlastning, enligt barnen. Ibland också innan pålastning, trots att vi bytt kärra vid avlastningen. Jag är helt enkelt för dum för att förstå. Så jag bet ihop.

Det blev några vändor innan alla tegelstenarna var på plats. Några kilometer också, skulle jag tippa. För sen körde vi samma förfarande under hämtningen av jord och kvistar. Men det har jag inte fotograferat, för då kände jag mig inte längre som en tålmodig förälder längre utan hade fullt upp med att åtminstone försöka vara en. Det gick så där.

Men det vill jag helst inte komma ihåg nu, för nu är ju kojan klar. Det tog några veckor och gav mig mycket tålamodsträning. Oväsentligheter i sammanhanget. Jag har mycket att lära av dem där barnen, för uppenbart hade de ett tålamod långt utöver mitt.

Nu håller vi tummarna för att det växer! Stay tuned!

Skördetid.

 Sedan ett par veckor tillbaka skördar vi för fullt. Knaprar rädisor och mumsar spenat. Och jag kan konstatera att den där halvtimmen jag offrade till vintersådd en solig februaridag, var lätt värt besväret. Till nästa år ska jag offra en hel timme av de 672 som finns i februari. Och förhoppningsvis skörda obegränsat sen i maj. Den som lever får se.

Men då ska jag ska komma ihåg att märka upp vad det är jag sår. För att komma ihåg vad som sås, det gör jag inte.

Jag har haft några blad som växte och växte men som till min stora besvikelse aldrig fick någon knaprig rädisknöl. Vilket helt enkelt berodde på att det var spenat som frodades. En fin överraskning som gjorde mig glad resten av dagen. Så kanske kan det vara värt att glömma märka upp sådderna ändå.

 Morötterna är också på väg upp, till min stora glädje. Dem är efterlängtade av alla, och varje dag kolla vi hur mycket dem har växt.  Oftast genom att ovarsamt dra upp en näve för att sen sucka; näää, inga morottar. Men en dag så är dem där. Om det nu finns några kvar att dra upp.

Potatisen är också i jorden. Eller snarare i halmen/höet. Jag har provat en variant som ska förbereda marken för vidare odling nästa år, utan att behöva gräva det minsta. Det ska bli intressant att se om det lyckas. Om det blir några potatisar vill säga, jord blir det ju alltid. Det är bara en fråga om tid.

Och tid, det finns det ju alltid. 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Men hur många år det blir, det vet ingen.

Brännässlor – gratis är gott

Nog för att det är tillfredsställande att påta i jorden och så frön i hopp om att producera sin egna mat, men förstå vad tillfredsställande det är att skörda maten och någon annan har gjort jobbet – gratis dessutom! Jag är ju ändå Gagnsing i grund och botten. (Uppväxt i Gagnef kommun – Dalarnas motsvarighet till Småland om man ska tro folkmun.)

Hur som helst. Jag pratar såklart om Nässlorna, som i mina öron har ett ogrundat dåligt rykte. Nog för att de sticks och bränns, och kan därmed tyckas vara lite oönskade. Men de försöker ju bara skydda allt de där viktiga som de innehåller, för att säkra sin egna överlevnad och deras avkommors existens. De är med andra ord inte värre än oss människor.

Så jag trotsar deras brännande försök och plockar mängder. För att säkra min egna överlevnad och min avkommors existens. Och för att jag är Gagnsing. Och högst skeptiskt till livsmedelsindustrin. En snål jävel helt enkelt, som inte kan motstå fina råvaror som är gratis.

Nässelsoppa, Nässelbiffar och som e-fri tillsats i köttfärssås, har de hittills används. Har ni några andra bra användningsområden, får ni mer än gärna dela med er!

Hälsningar från en arbetslös som inte är så arbetslös

Varmbänk, pasta bolognese och en köttermometer.

Jag övervägde länge om jag skulle försöka mig på en varmbänk till mina nybörjarodlingar. Och beslutade mig för att låta bli. Det kändes för omständigt att hämta hem tillräckligt mycket färskt hästgödsel för att kunna bereda en lasagne av halm och hästbajs. För så ska man tydligen göra. Lager på lager, hästbajs varvat med halm. Som en lasagne. Det har jag läst. Någonstans.

Sen en dag insåg jag att det var dags att mocka ut vinterns ströbädd hos getterna. Och tänkte att bajs som bajs – kanske kan det funka? Men här var det inte tal om att bereda någon lasagne. Djupströbädden av halm var liksom redan mixad och klar och kan snarare liknas vid en pasta bolognese av typen barnmatspuré. Om vi nu ska använda oss av sådana liknelser.

Så jag stoppade ner hela ströbädden i en ram och hällde på några hinkar varm vatten, täckte och hoppades på det bästa. I värsta fall bara en hög med gödsel. Men temperaturen tog fart och i min iver att följa temperaturundret, så offrade jag köttermometern. (Och ja, jag har köpt en ny att ha till matlagningen.)

Till vänster ser ni temperaturen och till höger ser ni vid vilken temperatur den skall larma. En funktion som kan vara aktuell att använda när man tillagar kött. En funktion jag glömde stänga av. Millimetermannen  var ganska fundersam när han kom in sent en kväll och undrade vad det var som pep.

Och nu gror det. Det gör det visserligen i kallbänken också, så man kan inte tillskriva varmbänken någon direkt heder för den saken. Men den blev varm. Och det kommer jag att leva på hela våren.

Om tio år

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

Ärtsådden

 Det börjar kännas att våren ligger och smygkikar fram under vinterns snötäcke. Solen som värmer, ljuset som bländar, känslorna i kroppen. Inom mig bubblar en iver att få peta ner de där fröna i jorden och se dem gro. Så här om dagen kunde jag inte hejda mig längre. Jag och mina två ständiga medhjälpare gjorde slag i saken och tjuvstartade med att så ärtskott.

En gröda som jag hittills genom livet betecknat som fullständigt värdelös. Värdelös av den enkla anledningen att jag mest har sett den som dekoration på diverse maträtter och att den i det sammanhanget mest fastnat och kittlat i halsen när jag försökt gluffsa i mig maten.

Men jag tänkte att alla är värda en andra chans, så också ärtskott. Så vi gjorde slag i saken och offrade några vanliga gula ärter från skafferiet.

Trågen är av egen design och är noga utvalda och ihop-pysslade för att passa in i den övriga inredningen här hemma. Between-milk-style kallar jag den. Oerhört exklusivt. Men framför allt genomtänkt.

En skopa jord och en näve ärter senare så var vi klara.

Ja, förutom städningen då. Men det var det värt. Nu står skapelserna i fönstret och vi tittar till dem ungefär en gång i timmen för att se om det börjar gro. Det här kommer bli en riktigt rolig vår.

Den förlamande informationen

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑