Kategori: Äta & odla (Sida 8 av 9)

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft.  Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar. 
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden. 
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. ”Det ska vara så mor, det ska vara så.” Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat – mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt. 

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket – som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men…. Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.

Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.

Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.

Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå – utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas…. så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor. 

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.