Livskraft i samspel

Kategori: Äta & odla (Sida 9 av 9)

Miniägg

För en tid sen gick vi en promenad till närmaste bebodda hus för att kolla på hönorna. Och den ståtliga tuppen, såklart. De sprätte omkring där i godan ro och såg ut att leva ett riktigt gott liv. När vi sen gick hem så hade vi med oss ett paket ägg. Ett paket mini-ägg!

De är lite svåra att göra pannkaka på, går åt ungefär ett helt tjog. Uppskattningsvis. Men de går utmärkt att koka och äta till frukost. Är hårdkokta på 3 minuter och äts upp i ett gluffs. Snabbägg. Det är något för den effektiviserande nutidsmänniskan det!

Planterarsjukan

Det är vår. Kanske till och med lite försommar. Solen värmer, växtligheten börjar bli grön och dofterna blir allt mer tydliga. Man kan ta av sig jackan, mössan och vantarna. Dra ett djupt andetag av frisk luft och känna att nu – nu blir det ingen mer snö på några månader. Ljusa nätter och sköna dagar.

Och det är då det händer. Det är då den drabbar mig, den årligt återkommande planeringssjukan. Det liksom kliar i händerna av längtan att få röja upp i den kalla fuktiga jorden och varsamt placera ner några blommor. Och några kryddor. Och några morötter och potatisar och bönor och lökar och jordgubbar och buskar och träd och rädisor och…. ja allt som jag kan komma på. För i år. I år ska jag minsann hålla efter ogräset. Och ta vara på allt det där som jag odlat upp.

Jag ser framför mig hur jag strosar ut i mitt vackra, uppodlade skafferi och plockar lite ditten och datten. Barfota och med sommarklänningen svepande runt knäna. Några potatisar här, några rädisor där, lite basilika och några bönor. Jordgubbar till efterrätt och så kanske några snittblommor som jag kan duka bordet med. Sen går in och tillagar en festmåltid som alla kommer älska. Jag blir alldeles upprymd och nästan lite febrig av tanken, och måste hålla mig tillbaka för att inte gräva upp ett helt potatisland av den åkerplätt vi har här utanför. Planterarsjukan.

För sen blir det som det blir. Jag planterar och planterar i ren eufori. Otåligt väntar jag sen på att kunna skörda frukterna av mitt arbete. Men när det inte har kommit några jordgubbar två dagar senare och potatisarna inte är färdiggrodda morgonen därpå – ja, då kommer jag liksom av mig. Glömmer medvetet bort det någon vecka. Och sen är det inte roligt längre. Allt är bara grönt och jag vet inte vad som ska bort och vad som ska vara kvar. Så då låter jag det vara någon vecka till och hoppas att det ska lösa sig av sig själv. Det gör det inte. Och då kommer det liksom av sig. I slutet av sommaren brukar man ändock med god vilja kunna pilla fram någon morot och kanske någon jordgubbe. Men mer än så blir det inte. Planteringssjukgan övergår liksom inte i rensa-ogräs-och vattna-sjukan. Eller har iallfall ännu inte gjort det. Ändå intalar jag mig, varje vår, att i år blir det skillnad. För nu ska jag göra så här i stället. Då blir det så mycket bättre.

Och i år är det ju faktiskt så att det är annorlunda. Jag är ju ledig hela dagarna. Och jag har en liten hjälpreda. Som helt säkert vill sitta still och leka med en spade utan att stoppa något konstigt i munnen så att jag i lugn och ro kan greja med min husliga självförsörjning. Visserligen vill han inte sitta still en minsta sekund, men han kommer nog förstå. Kanske

Ja ni. Det var iallafall fint i början. Och någon gång kanske jag håller ut hela vägen. Kanske är det i år. Vem vet som inte har provat.

Vem vill baka?

Det här blev resultatet av mitt lilla, men ändock tappra, försök att kunna stoltsera med diverse bakverk på min födelsedag. Som ni redan vet så kapitulerade jag inför uppgiften. Med all rätt och utan att skämmas. Dock kan jag inte ge er fina bilder över hembakade konstverk som får snålvattnet att rinna till i mungiporna, vilket i och för sig är en liten besvikelse.

Men sen läste jag detta och hoppet om bilder på lockande bakverk återvände.

Två och en halv miljoner! Med andra ord: baka – det finns det andra som kan göra. Dessutom blev de ju lyckliga på köpet. Och eftersom det stundar fler kalas här i maj och juni så undrar jag nu – vem vill baka? Och göra både mig och sig själv lycklig? Hör av er!

Snart 27 och bränd

 Imorgon fyller jag år. 27 hela år och jag kan konstatera att hur mycket jag än har försökt under dessa 27 år, så lär jag aldrig bli en bull- och kakmor. hur mycket jag än önskar och skulle vilja, så måste man kanske ibland inse sina begränsningar. Det senaste tappra försöket gjorde jag nu ikväll. Men efter att jag gjort missar i receptet, spillt ut en kartong med pärlsocker och bränt mig på överarmen (bara det är ju en bedrift) – så har jag gett upp. För den här gången.

Det känns lite dystert att erkänna det, men stackars lilla Knådden lär nog aldrig få en bullmor. Jag vet inte ens om jag tycker det är så särskilt roligt. Men jag har försökt. Jag har verkligen försökt, men utan vidare framgång. Visserligen har jag förhoppningsvis minst 27 år kvar att att försöka, så man ska väl egentligen aldrig säga aldrig. Men just nu, just nu här ikväll, med bränd överarm, ett kök i kaos, ett stundande kalas och en överväldigande längtan efter sängen – ja, då lovar jag mig själv att nästa gång får någon annan sköta biffen, så att säga. Någon som kan det hela bättre, som konditorn, mamma, syrran eller Göteborgs kex. 

Så stackars Knådden får dras med att ha en mor som inte står och bakar kanelbullar varje tisdagseftermiddag. Och hon har nog heller inte bakat tusen olika färgglada, fantasifulla kakor och tårtor inför ett stundande kalas heller. Ve och förskräckelse!

Men det är nog bättre att jag låter någon annan göra jobbet, någon som kan. Så kan jag njuta av allt det goda tillsammans med gästerna – pigg, glad och obränd.

Varmt och gott

Kära M sitter mest och petar i vedspisen om kvällarna, då han är oerhört mån om att huset skall vara varmt och trivsamt. Lilla familjen måste ju ha det varm och gott! Med betoning på gott – eller?

Jo då, med betoning på gott. Korvgrillning på kvällskvisten. Nattmackan kan slänga sig i kylskåpsväggen.

Synd bara att korven inte räckte till hela familjen. Men jag har det ju varmt och gott. Om än med lite kurrande mage.

Upp&hoppa-Soppa

 Idag har vi lagat Upp&Hoppa-Soppa av finaste råvaror. Eller snarare det som fanns hemma. I med det som finns och krydda efter behag. Låt koka lagomt länge och ät sen och se glad ut. Det brukar bli ganska gott faktiskt. Knådden är med som experthjälp och kan se på ångan om soppan är rätt kryddad. Dock har han svårt att uttrycka sig så att jag förstår vad för krydda som ska i.

Namnet Upp&Hoppa-Soppa är helt taget ur luften och beror mest på att jag är inne i ett rim-stim nu. Jag rimmar och simmar. Eller nja… jag klurar på Adventskalendern 2012 och som det ser ut nu så blir den i samma format som förra året. Ni som inte har en aning om vad jag dillar om, kan kolla på inläggen från december 2011.
Det här året ska jag försöka få till ett litet finare pris också. Ni var många som läste förra året, men inte lika många som deltog i tävlingen. Synd. Jag tycker att det här är så roligt, så jag hoppas att ni blir fler som skickar in era svar i år!
Sååå….Sen är kvällens timma, nu ska jag fortsätta att rimma.

Som kaniner

Vi är som kaniner här hemma. Vi njuter till fullo av det nya som har tillkommit på gården där här sommaren  och känner att vi bara vill ha mer. Morötter alltså.

De är kanongoda och var riktigt lättodlade! Så det blir det mer av nästa sommar. Det är nästan så man kan tro att det är en helt annan rotfrukt än de morötter som man köper i affären. Tänk att smaken kan skilja sig åt så.

Men nu är den sista knippen skördade och vi får hålla oss till köpe-morötter. Om vi nu vill fortsätta att äta som kaniner, vill säga.

Järnladyn – hur slutade det?

Ni minns Järnlady-satsningen? Om ni inte gör det, så var det namnet på mitt lilla projekt i syfte att upprätthålla ett okej HB-värde under graviditeten. Detta utan att behöva ta de avskyvärda järntabletterna.

Så jag åt blodpudding. Massor med blodpudding. Rent utsagt äckligt mycket blodpudding. Och i slutet kompletterade jag med Blutsaft. Så hur gick det egentligen? Klarade jag mig hela vägen?

Jajamen! Jag lyckades hålla värdena på en okej nivå utan att behöva utsätta magen för järntabletter och ingen är gladare än jag. Om det var värt det? Helt klart; JA! Men jag ska aldrig äta blodpudding mer. Iallafall inte som ogravid. Så där har ni det säkraste tecknet på att Söt-Göte har ett syskon på jäsning.

Nässelsoppa – billig nyttighetsboost!

Idag till lunch gjorde jag nässelsoppa. Riktigt gott blev det! Billigt och enkelt, dessutom sägs nässlorna var fulla med nyttigheter. Schysst att kunna plocka maten direkt utanför farstukvisten. Jag gjorde så här;

Plocka 2 liter späda nässelskott. Skölj och koka dem sedan i ca 1,5 liter vatten med 1,5 tsk salt i ca 5 minuter. Häll bort kokvattnet. Hacka eller mixa sönder nässlorna och låt dem fräsa i lite smör. Strö över ca 2 msk vetemjöl och rör om. Späd på med 1 liter vatten, lite i taget, och låt koka upp under omrörning. Tillsätt grönsaksbuljong, peppar och salt efter behag. Låt koka 3-5 minuter. Serveras med en skiva rejält bröd. Varsågoda!

Nu är det dock dags för middag. Måndag. Måndag betyder… blodpuddingdag. Jag som älskar blodpudding mer eller mindre… Definitivt mindre. Men jag äter det frivilligt och därför gör jag det med ett leende på läpparna. Om än dock  ett något ansträngt leende. Jaja. Pest eller kolera. Just do it.

Blodpudding – Just Do It

Idag är det måndag. Måndag betyder blodpudding-dag. Min vinnande slogan för måndagar lyder numera; Just Do It. 

 Jag tror stenhårt på att det är blodpuddingen som håller mig ifrån de hemska järntabletterna. Det är väl därför jag inte ids sluta, trots att min smaklökar börjar säga mig något annat. Det har blivit mer och mer lingonsylt till varje tugga om vi säger så. Och mycket juice. För ner ska den. Jag kan dock erkänna att det inte är med samma entusiasm som när jag påbörjade järnladysatsningen. Men mina värden är fortsatt fina och det är en begränsad period det handlar om.

Nu är det dags för mat. Just Do It.

Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑