Livskraft i samspel

Kategori: Djur och Natur (Sida 11 av 27)

Getabockarna och betet.

Slaktarn´s Parkförvaltning utgörs av våra 6 getabockar. De sköter sitt arbete alldeles förträffligt. Långt över förväntan, om vi ska vara ärliga. (Men säg inte det till dem, för då kommer de kräva löneförhöjning alternativt prestationsbonus.)

Med andra ord så är betet slut i deras hage och vi har ännu inte fått upp stängsel till den nya hagen. Våra medarbetare har varit missnöjda en tid, vilket de inte är sena med att skrika ut så fort vi visar oss utanför dörren. Det är hjärtskärande att höra dem beklaga sig, så jag har försökt mutat dem med exklusivt hässjat ängshö och diplomatiskt förklarat för dem att vi jobbar på att lösa problemet. De mumsar gladeligen i sig, lyckliga över att få så delikat hö. Trots det, så hotade de igår med att ta till sanktioner om jag inte omgående löser problemet. Jag vet inte vilka sanktioner det rör sig om, men efter en titt på Gustavs horn (han är ledare), så vill jag nog inte veta heller.

dvärggetter, getabock,
Melker och Gustav går ut på andra sidan stängslet.

Så jag släppte ut dem. De började omgående ge sig i kast med sina nya arbetsområden.

Bobbo in action.

Såklart. Och jag kände mig som en idiot som ansett mig belastad med följande problem samtidigt; brist på bete och ingen tid för gräsröjning. Typiskt mänskligt problem. Båda två löste ju liksom varandra. Dock uppstod det ett nytt – skydda odlingarna.

Men det visade sig heller inte vara något problem, då jag hade den bästa hjälpen med vallningen. 

Till kvällen var de alla mätta och belåtna efter ett hårt eftermiddagspass, och gick snällt in i sitt lilla hus så jag kunde stänga in dem för natten. Tacksam över att de inte begärde övertid.

Men vad som händer nu, när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan, återstår att se. Men jag har lovat dem fortsatt vallning varje eftermiddag. Så ni vet. Att utifall ni träffar på någon bortsprungen getabock på något oväntat ställe, så hör den troligen hemma här. Men jag tror, jag säger tror, att vi har lite för bra sammanhållning för att det ska hända.

Vädrets nyckfullhet.

Förra veckan gled vi omkring i shorts och trodde att sommaren var här, och det för evigt. Stoppade ner allt som såg ut som ett frö i jorden och kände att det kanske var lite för sent. Kanske.
Smög ut på kvällarna och drog runt med vattenslangen och förbannade att sommarodlingen började med torka. Ivrigt påhejade av en hel miljard helikoptermyggor som åtrådde mitt långsamt pulserade blod.

När sen väderprognosen visade på ett par dygn med regn så jublade jag inombords. Mina odlingar behövde verkligen regn. Så jag lämnade locken öppna och kröp nöjd ner under mitt varma täcke när vindarna började vina utanför husknutarna. Ja, efter att jag jagat ifatt både parasoll och några bortglömda kartonger vill säga. Hur som helst.

Dagen efter vaknade jag av att ungarna skriker i lyckorus; SNÖ! Mor det är snö! Nu kan vi åka bob! Jag drog täcket över huvudet. Försökte värja mig från dagens sanning. Men efter att de kärvänliga barnen ryckt av mig det varma täcket och i i mångdubblat cresendo dragit sina värsta gnällversioner av dags-att-gå-upp-nu, så var jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat. Det var värre än vad jag kunde tänka mig. Som att vakna upp en dag i februari, överallt låg ett vitt täcke av snö.

Efter någon minuts muttrande gjorde jag det enda vettiga; spenderade dagen på annan ort och låtsades som att det aldrig hänt. Kände mig lurad och bortgjord som planterat ut stackars bönplantor som nu, antagligen, fått sätta livet till. Men sen på kvällen, när snön smält bort och skymningen silades fram över landskapet, så hittade jag den här. Potatisblast som kämpat sig upp genom halmtäcket.

Och därmed blev naturen förlåten för sin nyckfullhet och obarmhärtiga väderomslag. Allt blev glömt och förlåtet och jag kastade mig tillbaka i nybörjarodlarens obegränsade iver.

Lekplatsen.

Vår lekplats är inte EU-anpassad. Inte någonstans faktiskt. Men ni vet hur det är, bara det ligger närma och barnen är nöjda, så spelar det inte så stor roll. Dessutom är det fritt fram att ha med sig husdjur, vilket är en förutsättning för Knas-Katten. Till hans stora nöje finns här även obegränsat med  klösbrädor.

Vi tillbringar många timmar här. Erhåller skrubbsår, barr i skorna och myggbett uppblandat med blåmärken. Livsfarligt. Och inte särskilt EU-godkänt.

Och då har jag inte ens nämnt alla så kallade skadedjur. Skalbaggar i håret, spindlar på tröjorna och myror som snabbt pilar upp för de nakna små benen. Och stora ben med för den delen. Men än så lever vi och har hälsan i behåll. 

Kyrkstigen restaureras – del 1

På uppdrag av Hembygdsföreningen, så hamnade jag i skogen med en sprayburk. 
Ett bra sätt att nyttja min fulla konstnärspotential. 
Men även ett bra sätt att märka ut Kyrkstigen, en gammal stig som byborna här i skogen förr använde för att ta sig ner till kyrkan.
Nu har den tyvärr börjat växa igen. Om det beror på minskad besöksfrekvens i kyrkan eller latare mänsklighet, förtäljer dock inte historien.
Hela Team Slaktarn´s var självklart med. Jag och pyret höll i sprayburken och märkte träden. I motvind visade det sig när vi kom hem, då även vi var Kyrkstigsmärkta. Och ser ni några fler personer med orangea prickar i ansiktet, så ska ni ge dem en klapp på axeln och tacka för ideellt engagemang, för de har nog antagligen också varit ute och märkt upp sin del av stigen. 
Nu kanske inte alla är så dumma och sprayar i motvind, men ändå. 
Nästa del i arbetet blir att bygga spångar över surhålen. Vi insåg att det är en del material som behöver bäras ut, så är det någon som behöver träna, vill ha en skogsupplevelse och fint sällskap, så är ni välkomna att höra av er! Fika ingår!

Släpa ris och reda tankar.

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Den tiden på året

Det är den där tiden på året då arbetskläderna blir fulla av kåda. Svarta fläckar som inte riktigt går bort i tvätten. När hår, handskar och kläder luktar så där tryggt, friskt och starkt som bara nysågad gran kan göra. Vätskan i träet när barken skärs bort. Tyngden av färskt virke som staplas i prydliga högar. Den kommande väntan innan vår skog kan bli vårt hus. 
Och det är den där tiden på året, då små barnahänder plockar, så varsamt som små barnahänder kan plocka, de vackrast vårbuketterna som får en mors hjärta att smälta och ögonen att tåras. Sådär, lite i hemlighet.
Mängder av gula små solar som luktar vår. I en vas som från början är alldeles lagom, men sen blir alldeles för liten. För det finns ingen hejd på alla dessa nävar med kärlek som räcks över. Och i allt det där prassliga, döda, bleka – skymtar en nyans av grönt. En nyans av liv. Om man tittar. Verkligen tittar.

 Och det är den där tiden på året, då katten söker upp en plats i lä. Där strålarna bländar och deras värme får hans päls att bli het. Och han sluter ögonen på det där sättet, som bara en katt kan sluta sina ögon, när han njuter av den tid som är, och den tid som komma skall. 

Den tiden på året är det. 

Om tio år

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

Den förlamande informationen

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

Vårvinterdagar.

 Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

 Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Snö, kyla och vardagens lunk

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen ”två små barn och vintervantar”. Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.


Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

 Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑