Jag skulle ha skrivit igår, men det gick inte. Tårarna flödade ner från mina kinder så att datorn riskerade att bli fuktskadad. Och jag tror inte försäkringen täcker det – fuktskada till följd av tårar över en saknad katt.
Så jag struntade i skrivandet, bäddade ner mig under täcket och lät tårarna få flöda fritt. Jag grät tills ögonen svullnade igen och näsan var som en geggig degklump i lysande rött. Tills kudden var genomblöt och håret hängde i stripor. Jag grät över Knas-Katten.
Men jag grät minst lika mycket av känslan. Känslan av att någon som man tycker om inte kommer tillbaka. Insikten om att vardagen ofrivilligt kommer förändras, för att personen är borta. Och kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin.
Att inse att alla lukter, samtal, stunder, beröringar, upplevelser och skratt – som hittills varit en ovärderad själklarhet – aldrig mer kommer att existera. Något man aldrig mer kommer få återuppleva, aldrig kan återkomma till. Att inse det – den känslan är fruktansvärd.
Så jag grät mig alldeles svullen och rödmosig för den saknade kattens skull. Och en alltför välkänd känsla som jag hade förträngt.
Men ikväll behöver jag inte gråta. För idag kom Knas-Katten hem. Oskadd och välgödd som om ingenting hade hänt. Lite kaxig och nonchalant som bara Knas-Katten kan vara. Vilket ståhej! Jag har ju bara tagit några dagars semester! Vem behöver inte det i den här cirkusen…förresten såg jag en älg.
Jaha du. Vi är glada att han är hemma igen. Den förbannade, älskade, finaste Knas-Katten.
Människan tror att hon har makt över livet. Men det är bara en illusion som den moderna mänskligheten har skapat för att överleva.
