Då var det dags igen! Nu är det den här lilla filuren som säger godmorgon på vår farstukvist – men vad är det för något? Hjälp mig!
Kategori: Djur och Natur (Sida 17 av 27)
Dessa ljusa sommarkvällar händer det lätt att jag blir uppe lite för länge. Nallar några timmar av min välbehövliga sömn, för att njuta av den korta tiden som är nu. Jag plockar ihop efter dagens äventyr, gosar med Knas-Katten, filosoferar, gör ditt och datt i en förunderlig känsla av harmoni. Jag vill helt enkelt inte sova, kroppen glöder av energi.
För det är en speciell känsla som uppstår dessa ljusa sommarkvällar när Knådden somnat och lugnet brett ut sig över skogen. Ljuden, dofterna, ljuset, känslan. Det är liksom så lugnt med ändå fyllt med liv. Det går inte att beskriva, det måste upplevas.
Men det straffar sig också. Sen, tidigt på morgonen, när Knådden tycker att det är dags att gå upp och jag ligger där som en klubbad säl. Då tänker jag att ikväll, då ska jag minsann lägga mig i tid. Men så kommer kvällen. Och det är samma visa igen. Sova får jag göra när vintern kommer.
Och kommer han inte så kvittar det lika,
ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm
Dan Andersson
Vissa dagar är jag irriterad och förbannad. Sur som ett lingonkart och taggig som en igelkott. Oftast är jag också lite stressad. Tycker att jag inte har hunnit med någonting, fast en hel dag har passerat. En hel vecka har passerat.
Men då brukar Knas-Katten bita mig i vaden och fräsa åt mig; Hörru du din gnatiga kärring. skärp dig nu! Vi har ju hunnit med massor! Vi har ju gungat och undersökt blåbärsriset.
Lekt kurragömma och ätit löv.
Räknat alla stenarna på grusvägen. Och kontrollräknat ungefär tvåtusensju gånger.
Planterat.
Och tvättat oss därefter.
Sen har vi ju hunnit vara i traktorn också. Ryckt i alla spakar för att se om de sitter fast och grejat med ratten för att se att den snurrar rätt.
Så kom inte här och säg att vi inte har hunnit med någonting!
Och han har ju rätt den där Knas-Katten. Vi har ju faktiskt gjort jättemycket. Så vad har jag för rätt att vara sur och grinig? Nej, just det. Då förtjänar jag mig ett kattbett i vaden.
Jag vill bara påminna er om att det grönskar för fullt ute. Liljekonvaljerna doftar, violerna blommar, midsommarblomsterna har börjat slå ut och vajar i vinden. Kvällarna är ljusa och ljumma, och ännu har inte knotten och myggorna hunnit sammankalla sina arméer för att göra den mest effektiva attacken.
Med andra ord; den bästa tiden är nu. Och då menar jag nu. Om några veckor så har liljekonvaljen blommat över och midsommarblomstern skräpar. Myggorna är formerade och redo att slå till, och allt det gröna har mist sin ljusa, mest livfulla färg. Kvällarna blir åter igen mörkare.
Så. Ni kan inte vänta på semestern för att få den perfekta sommarkvällen. Eller på värmen och det strålande solskenet. För sommaren väntar inte på dig. Snart är den över.
Jag ville bara påminna er, lika mycket som jag behöver påminna mig själv. Den bästa tiden är nu.
Nu när jag har fått reda på vad det var för insekt jag såg här i veckan, så tänkte jag delge er en närmare presentation.
 |
| OBS! bilden är ett montage! |
Det var en Lövträdslöpare, som tillhör familjen Långhorningar. En familj bestående av 115 arter, där Lövträdslöparen är av de större familjemedlemmarna, så jag antar att det är hon/han som bestämmer. Dock har den bland de kortaste antennerna i familjen. Men egentligen, vem behöver långa antenner nu när teven är digital?
Som ni ser på bilden, så på varje täckvinge har den två gula tvärband och en svart prick emellan dessa, vilken tar formen av ett öga. En teckning som är typisk för Lövträdslöparen och jag tar för givet att de målar på varandra då de ser lite för stela ut för att kunna teckna på sin egna rygg.
Hur som helst så gillar Lövträdslöparen nyligen döda lövträd, liggandes timmer och vita blommor. Vilket osökt får mig att fundera på; när är ett lövträd nyligen dött? Hos däggdjur kollar vi pulsen, men hur gör man med ett träd? Iallafall så bor den under barken på dessa nyligen döda lövträd, helst björkar eller ekar. Trots att Lövträdslöparen inte brukar sätta ut någon namnskylt utanför ingången, så kan man se att den bor där genom att det under barken finns platta, slingrande gångar som är ca 15mm breda.
För övrigt så hade Lövträdslöparen ett imponerade fäste med sina små ben! Det kände jag när jag försökte få bort den från farstukvisten, den satt liksom fast på träet. Måste bero på att han har rejäla spikskor, som sig bör när man är löpare.
Så. Nu vet vi lite mer om Lövträdslöparen och känner igen den när vi ser en. Återstår att se vad som väntar oss nästa vecka n,är den forna göteborgaren ska ut och upptäcka fler insekter.
Sen jag flyttade ut hit i skogen så har jag utvecklat en alldeles hälsosam fascination för de djur och växter som bor här i skogen tillsammans med mig. Så ock för insekter, ty dessa är också djur. Vad gör dessa små krabater? Varför bor de i skogen? Och vad heter de? Helt vanliga funderingar, som ni hör.
Idag var det den här lilla (?) krabaten som gjorde oss sällskap på farstukvisten i morgonsolens sken. En alldeles speciell liten… ja, vad är det för något? En skalbagge? Eller är det ett ufo? Hjälp mig, jag vill så gärna veta! Hur tar man reda på vad den heter?
Hjälp mig!
Gällande den mystiska granen; det har inkommit klagomål från besökare att det är svårt att fästa 500-lappar i glittret. Därför har vi nu förenklat det hela genom att hänga ett kuvert på granen där ni kan lägga era bidrag. Kuvertet kommer att tömmas varannan timme ungefär.
Problem är till för att lösas, tack till initiativtagaren!
Förövrigt vill jag tillägga att det är oklart när julgransplundringen kommer att ske, så vill ni beskåda detta fenomen så bör ni nog bege er snarast!
Det förekommer en del märkliga företeelser här i skogen. Förra året, ungefär vid den här tiden, dök det ju upp en mycket speciell busskur från ingenstans. I år ser det istället ut så här;
En julgran på en grusväg mitt i skogen, när våren kämpar på som bäst. Ja ni, jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är i skogen det händer.
Notis; julgranen finns fortfarande att skåda på vägen upp till oss här i skogen. Än så länge kan du skåda den märkliga julgranen gratis, då området ej är inhägnat och vi därmed inte har rätt att sälja entrébiljetter. Dock kan den som vill lämna ett bidrag. Detta genom att knyta fast en sedel av valfri valör i glittret. Pengarna går oavkortat till vägföreningens kassa för fortlöpande underhåll.
Den här våren bjuder på en fantastisk frihetskänsla. Trots att dagarna och veckorna har gått jättesnabbt så har vintern känts oerhört lång. Evighetslång, nästan. Och då är jag ändå inte den som brukar klaga på årstiderna. Det tjänar liksom ingenting till, har jag lärt mig.
Men jag ska erkänna att jag har känt mig lite instängd den här vintern. För det har inte varit lätt att hitta på saker ute med en liten Knådd. Blöjbyte och amning känns liksom inte så lockande i -10 grader och snöfall. Och aktiviteter som att öva att lyfta huvudet och rulla runt, lämpar sig bättre inne på ett varmt golv istället för ute i lössnön. Så större delen av dagarna så har vi varit inomhus. Hemma eller någon annanstans. Oavsett hur bra dagarna har varit, så finns det ingenting som slår känslan av att kunna vara utomhus. Och njuta. Andas. Vara.
Så nu vet jag precis hur kossorna känner, när de på våren äntligen blir utsläppta på grönbete. Jag förstår varför de hoppar, sparkar bakut och gör kullerbyttor i ren glädjeyra. För det är precis så som jag känner, just nu när våren äntligen är här på riktigt. Tjohooo!
Jag vill härmed offentliggöra att jag tänker tilldela Knas-Katten en tapperhetsmedalj. Motivering lyder som följer;
För dina tappra och tålmodiga insatser som lekfarbror, gosedjur och allmän underhållare i tandsprickningstider, vill vi härmed tilldela dig denna tapperhetsmedalj. Detta som ett tack för att du offrat öron, päls, svans och morrhår i jakten på det klingande barnskrattet som under en tid legat dolt i dimman av de upplevelser och känslor som tandsprickning frambringar. Så som en uppmuntran inför fortsatt framtida samarbete, vill jag härmed överlämna denna tapperhetsmedalj som du bör bära med stolthet. Dina insatser har varit ovärderliga – tack.
