– När björkarna har musöron.
Jaha. Så nu vet ni det. Konstigare än så är det inte för dem som vet.
Kategori: Djur och Natur (Sida 18 av 27)
Appropå den perfekta klänningen och misslyckad bakning – hur går det med trädfällningen? Jo då, det går framåt! Jag övar och övar och det blir bättre och bättre – vilket brukar vara en vattensäker formel.
Men jag vill inte säga att jag kan det här med att ta ner träd. Det är att ta bort respekten för naturens krafter och nycker. För varje träd är som en människa; betraktat på avstånd så ser det ut som vilket träd som helst. Men när du kommer närmare och börjar bekanta dig så kan det vara en hel annan bild som uppenbarar sig. Det kanske inte mådde så bra som det såg ut .Eller så gjorde det faktiskt det. Det kanske är både snett och vint, men har bra virke ändå. Och ett litet träd kan uppvisa oanade krafter om det inte tas om hand på rätt sätt. Och ett stort träd kan vara svagare än vad du någonsin anat.
Så varje träd bör bemötas fördomsfritt, men du bör bära med dig de kunskaper och erfarenheter du har från tidigare möten. Precis som med människor. Respekt.
För övrigt blir man vrålstark av att fälla träd. Mer om det en annan dag.
Så. Det var fredagens filosofiska minuter från huset i skogen. Nu ska jag leta rätt på Knas-Katten som sitter och jamar sig smått fördärvad här någonstans.Han är en individ om någon. Knäppa, konstiga, Knas-Katten.
 |
| Mäkta stolt efter att ha fällt mitt första träd. |
Istället för att lägga dyra pengar på kurser i mindfullness, så kan ni få ta del av några av Knåddens övningar. Så varsågoda, det är bara att flyta med.
Sätt dig på backen i en solglänta. Hur känns torrt, gammalt gräs? Hur låter det? Hur känns en lurvig kattsvans i nacken? Solen mot kinden? Hur luktar det?
Hur känns grus och sand? Känn kornen som rinner mellan fingrarna. Hur låter det? Känn den fuktiga doften och kylan mot fingrarna. Hur smakar det? Nehej, man fick tydligen inte testa med alla sinnen…får testa senare när hon tittar bort.
Hur luktar en hög med tallkvistar? Hur känns det att sitta i den? Hur känns barren? Känn de små skräpen som faller från kvistarna. Svikten i grenarna.
Så. Det var allt från dagens mindfullnessövningar. Och om ni nu inte hade möjlighet att ta på gräs, grus och tallkvistar så borde ni som vuxna iallfall kunna föreställa er. För ni har upplevt det förut. Känslan. Dofterna. Ljuden.
Kan ni inte det så är det dags att gå ut i skogen. Lämna mobilen och alla andra möjliga apparaturer hemma. Låt tankar och kropp komma takt igen. Dags att återupptäcka världen!
Idag vaknade vi upp till en alldeles fantastisk fin vårdag! Solen värmde mot huden, fåglarna kvittrade, träden knoppades, flugor surrade och skogen doftade. Det är så härligt att se att världen börjar bli grön och få liv igen!
Jag var utvilad, energisk och mycket positiv inför denna underbara dag – den här dagen måste tas till vara på! Baka surdegsbröd och kanelbullar, sy en ny vårgarderob och springa ett maraton baklänges. Kanske tapetsera om ett rum eller två och sen dreja mig en alldeles egen, unik och pedagogisk barnservis i lera som jag själv har grävt fram från havets botten när jag var ute och fridök innan frukost.
Nej. Och åter nej. Den här dagen bemötte vi på det enda rätta sättet. Vi bäddade ner oss i soffan och gav vårt hopp till morgondagen. Ibland är den största segern att erkänna sig besegrad och kapitulera.
Hej och välkomna till SlaktarStinas stubblektion. Idag ska vi lära oss varför man ibland kan se kan stubbar som är över en meter höga. För det har vi väl alla någon gång funderat över när vi traskat omkring i skogen och på kalhyggen – varför dessa höga stubbar? Har skördarföraren varit trött? Behövdes det bara ett halvt träd? Eller är det bara ett sätt att få oss nyfikna människor att börja grubbla?
Nej, sanningen är den att dessa stubbar har en mening, ett syfte. Vi skall till en början lära oss att skilja på två olika sorters höga stubbar: Kultur-stubben och Knurpis-stubben.
Kulturstubben är 130cm hög och lämnas för att markera kulturminnen, så som exempelvis en kolbotten, gamla boplatser eller en gammal stig (alltså en sådan som man går på, inte en gammal farbror).
Knurpis-stubben är högre än så och lämnas som mat och boplats åt Knurpisarna. Knurpisarna är ett samlingsnamn för insekter, lavar, svamp, fåglar, tomtar, troll och andra små väsen som kan tänka sig att bo och leva av en gammal stubbe.
Begreppet Knurpis är dock ännu inte erkänt av Svenska Akademin, men jag överväger att lämna det som förslag inför nästa revision. Begreppet har ju trots allt framtaget av en erkänd man i branschen, så jag förväntar mig att ordet godkänns och inom en snar framtid publiceras på deras lista över nya svenska ord.
Så fram tills dess kan du ju slänga dig med Knurpis-ordet och liksom vara först med det nyaste. Om du språkar med någon person som inte riktigt hänger med, så kan du även använda det gamla ordet för dessa stubbar som helt enkelt är högstubbar. Fantasilöst och tråkigt jag vet, men passa då på att lära denna person att det numera heter Knurpis-stubbe.
Så, det var allt för den här gången. Jag hoppas att ni har haft en lärorik stund och önskar er välkomna tillbaka till SlaktarStinas stubbskola. Nästa gång ska vi lära oss mera om rotben.
För några dagar sedan gick jag en promenad nere i byn. Solen strålade, barnvagnen rullade och gruset krasade. Både under och i skorna. Jag fick kisa för att ljuset var så starkt åt mina vintervana ögon. Solen värmde och efter ett tag tog jag av mig jackan – det var så lätt att röra sig! Härligt! Jag hade kunnat gå till jordens ände om det inte var för att jag fick skavsår. Och för att jorden är rund.
Plötsligt skådar jag dessa skönheter nere i det vägsmutsiga diket. Som om solens strålar hade slagit rot bland de gråa resterna av en forna sommar. Jag var tvungen att plocka några. Känna den där lite klibbiga och jordiga känslan av växtligt liv under fingrarna. Lukta på dem och känna hur jag för en hundradels sekund kastas tillbaka till barndomsåren.
Påsklov. Kurragömma med dunk under ljusa vårkvällar. Känslan av våta, leriga byxor mot knäna. Snorig näsa. Dunkandet av hjärtat i bröstet alldeles innan du bestämmer dig. Bestämmer dig för attt blotta dig från ditt gömställe och springa fram. Kroppen som hettar, men öron och fingrar som är kalla som isbitar. Lukten av skratt.
För det är precis så som tussilagon luktar. Barnslig vårglädje. Även nu i vuxen ålder. Jag fortsätter gå och konstaterar att det är alldeles för lite av kurragömma med dunk i vuxen ålder. Och att alla borde ta sig tid att lukta på tussilagon. Därmed basta.
Äntligen är det vår! Vi går ut och upptäcker världen och lär oss nya saker.
Som vad snö är. Och hur den känns och hur den låter.
Idag har vi även lärt oss att en solig snödriva bär upp en liten nyfiken kille som vill ge sig ut på äventyr.
Men inte en tråkigt morsa som försöker begränsa hans framfart.
Så vi blev båda lite blöta och skitiga, men det var det värt. Jag har inte hjärta att låta såna banala saker hindra honom från att upptäcka världen.
Så kom den äntligen då. Påskhelgen. En riktig långhelg med utlovat fint väder. Perfekt! För att ta hand om årets vedskörd, vill säga.
Alla i team Slaktarn´s var delaktiga. Såklart. M, jag och diverse obetalda medhjälpare
gick skift vid maskinen och på markservicesidan. Knas-Katten höll vakt så att inga råttor eller annat otyg skulle sabotera.
Knådden höll överblick och kollade så att allt förlöpte fint.
Och det gjorde det ju. Så efter ett tag blev det lite tråkigt.
– Kom så åker vi traktor! ropade Knas-Katten.
– Okej då, men bara om jag får sitta vid ratten, svarade Knådden.
Sagt och gjort.
Så efter några arbetsdagar som var som halva arbetsveckor så ligger nu veden klar inför nästa vinter.
Stort tack till alla er som har hjälpt till! Och Glad Ved på er!
Om någon av er varit förbi här hemma i skogen så har ni sett att gården har legat tyst och öde i några dagar. Vid första anblicken skulle man kunna tro att jag åkt tidigt till Blåkulla i år, men tittar man lite noggrannare så ser man att kvasten fortfarande står kvar. Och visst är det Knas-Katten som ligger där vid ladan och lapar sol? Både katt och kvast kvar, så ingen Blåkulla-färd än med andra ord.
Nej, vi har ju haft problem med vattnet här hemma i några dagar så därför tog vi in på Pensionat Arken. Ett gemytligt, hemtrevligt litet pensionat i skogen bortom bergen. Det finns massa vilda djur där, därav namnet. Tama med för den delen. Medan gröten kokade hann jag ta kort på några av de mest förekommande.
Ekorren, som hade ett helt gäng vänner med sig. Dock hade de lite svårt att sitta still, trots att jag sa åt dem flera gånger.
Rådjuret, som senare fick besök av kompisen som hade försovit sig. Sen finns där en hel del fåglar också. Hackspett, Domherrar och massa andra små skogsfåglar, nötskrikor och kråkor. Det ryktas om att det även finns vildsvin, älg, björn, varg och små skära elefanter. Tyvärr har jag inte fått förmånen att betrakta dessa ännu.
Pensionat Arken är ett sådant där pensionat som inte behöver göra reklam för sig. Det har redan sin beskärda del gäster som kommer och går. Servicen är bra. Mycket bra faktiskt. Du kan till och med få ditt äpple uppskuret i bitar om du ber riktigt snällt. Och istället för väckning så kan du beställa sovmorgon. Lyx. Sa jag förresten att PelargonRehab huserar i samma lokaler?
Så det har inte gått någon nöd på oss! Men nu är vi hemma igen, och hur det än är så håller den gamla devisen – borta bra, men hemma bäst. Nu ska vi ta oss an påsken. På vårt egna lilla vis.
Det finns många kurser att gå i det här landet. Just nu går vi ju motorsågskursen. I höstas var det röjsågskursen. Innan dess har jag gått kurs i klädsömnad, crawl, arbetsrätt, träningslära, lindy hop… Det finns helt enkelt en hel del kurser att välja mellan.
På fredag ska min kära M gå på kurs. För att han inte ska missa att vara på plats kl. 15.00, så har vi skrivit upp det i vår kalender.
Ja, ni ser själva. Det finns en hel del kurser att välja mellan, men M ska lära sig räkna bajs. Älgbajs för att vara mer exakt. Det är sånt jägare gör för att få en aning om hur många djur det finns kvar ute i skogarna. Spillningsinventering kan man också säga, om man nu vill slänga sig med lite finare ord.
Men det ryktas om att de tänker mörka hur många de är. Hålla sig. Ända tills våren är här. Men det gäller kanske bara rådjuren.
