Livskraft i samspel
Idag har jag varit på kurs. När man ska på kurs behövs vissa atrialjer och då är det bra att ha en rymlig bil.
Nu väntar flitigt studerande av kurslitteraturen, några fler utbildningstillfällen och idogt övande. Sen ska jag nog vara redo för att gå det stora provet. Och sen, sen…. sen är det jag som sköter trädgårdsarbetet. Så det så.
Eller nej. Nu ska jag inte uppmuntra till olagliga handlingar i dett offentliga rum Men du kanske kan fråga om du får ta ett äpple eller två hos grannen. Jag skulle bli förvånad om de säger nej. Om de tvekar kan du ju alltid locka med en smarrig äppelpaj som de kan få smaka.
Jag tycker mycket om äppelpaj. Men tyvärr har jag inget äppelträd med vettiga frukter på. Och heller inga grannar med äppelträd heller. Men i veckan ska jag ner på byn och där finns massor av äppelträd.
Jag har snabba ben och ett oskyldigt leende. Så välkommen på äppelpaj i slutet av veckan!
(På bilden syns min syster Skorpan. Världens bästa syster. Och det vet jag utan att ha provat någon annan syster)
Knas-Katten har känt sig något orättvist behandlad här i familjen de senaste månaderna. Det började med skötbordet, men där gjorde vi ändå en fin överenskommelse.
Men sen har Knas-Katten fått bevittna hur vi införskaffat den ena mysiga sovplatsen efter den andra, men ändå nekat honom att få ligga där. Först kom spjälsängen. Sen var det barnvagnen, bilstolen och baby-sittern. Därefter har det kommit massa mjuka täcken, kuddar och filtar. Och hela tiden detta ständiga nekande, utan att katten har förstått varför.
Men sakta har det gått upp för honom, att alla dessa mysiga sovatrealjer var ämnade för den nya familjemedlemmen – Knådden. Varför ska han få så mycket mysiga saker och jag ingenting!? har han gjort uttryck för i sann storebrorsanda.
Så vi beslutade att den virkade bebisfilten, som jag lade ner min själ i under hela 9 månader, den får bli en kattfilt Så nu har Knas-Katten fått sin alldeles egna sovfilt, till hans stora förnöjelse. Och han är mycket noga med att ingen annan får använda den. Men vem skulle ens våga försöka?
Ni kan vara lugna, ordningen är återställd. Knas-Katten är tillbaka på gården efter att M sent igår kväll gick skallgångskedja. Den som tror att katter tar sig hem själva om de hamnar på lite avvägar… den personen känner inte riktigt Knas-Katten. Han gör själ för sitt namn, om vi säger så.
Men varför försvann han? undrar ni då. Jo, så här var det…
Min kära bror var här igår tillsammans med det lilla Charmtrollet. I ett tappert försök att få samtliga minimänniskor att sova, gav vi oss ut på en barnvagnspromenad. Ni som har läst om familjepromenaden, kan ju gissa hur Knas-Katten reagerade. Åh, promenad! Vänta på mig! Och sen kom han eftergalopperande som om han vore en hund. Jaha.
Så han hängde på, trots vårt något fula försök att ignorera honom och hålla tummarna på att han skulle vända hemåt. Men icke! Vi gick och vi gick och Knas-Katten gjorde detsamma. Men sen i en kurva kom det plötsligt en bil med ett alldeles förfärligt rasslande släp. Kattstackar’n blev livrädd och stack iväg. Vart såg vi inte. Då han inte kom när vi ropade och heller inte visade sig när vi strax därefter passerade igen, så antog vi att han hade tagit flykten till hemmets lugna ro. Men timmarna gick och ingen katt syntes till.
Så M fick sent på kvällen gå skallgångskedja med sig själv. Och när han kommer fram till kurvan där Knas-Katten försvann, så sitter han där på vägen och väntar. Väntar på att vi ska passera igen med barnvagnarna eller väntar på att någon ska komma och hämta honom. Man kan undra hur länge han hade suttit där om ingen dykt upp.
Väl hemma så var han skitsur och gick med nosen i vädret och vägrade att kela. Men vem kan klandra honom? Jag skulle inte heller vara så glad om jag fått vänta en hel dag på att någon skulle hämta hem mig.
Namn: Knas-Katten
Ålder: drygt ett år
Beskrivning: var klädd i grå sommarpäls och vitt öronludd vid försvinnandet. Har en yvig svans, fyra ben och beter sig som en hund. Tycker om älgkött och skinka. Knas-Katten sågs senast längst bort i byn, på grusvägen i kurvan bortanför sandhuset.
Ser ni honom, kontakta polisens avdelning för försvunna personer eller hör genast av er till mig. Vi saknar honom.
Denna fascinerande blomma fångande mitt blickfång igår kväll när jag och Knådden vandrade runt på markerna. Den lyste klarare än alla andra växter runt omkring och liksom höjde sig över massorna. Ungefär som när någon kommer med självsäkra steg, strålande i en klarröd klänning i en beige folkmassa. Ett blickfång som du inte kan slita dig ifrån.
Jag har aldrig sett något liknande, så därför undrar jag nu; vad är det här för skönhet som växer utanför mitt hus?
Häromdagen när solen sken och värmen för en gångs skull var här, så bestämde vi oss för att ta en promenad ner till sjön. Spana efter några fler vargspår, få lite motion och samtidigt njuta av värmen och solen.
Och när jag säger vi, så tänkte vi på oss tvåbenta familjemedlemmar, det vill säga jag, M och Knådden. Men Knas-Katten tänkte annorlunda. Åh, familjepromenad – det tycker jag om! Så han hängde envetet på som han brukar, trots att vi försökte få honom att stanna hemma. För den här gången var det avsevärt varmare än vad det varit förut. Och det var avsevärt längre sträcka, ca 4-5 km. Men vad spelar det för roll för en Knas-Katt, när det vankas familjepromenad.
Vi trodde, ärligt talat, att han skulle ge upp efter ett tag, men där bedrog vi oss. Han kämpade på, trots att han flåsade som en hund och tungan hängde ner till knäna. Vi erbjöd honom skjuts under barnvagnen, men det vägrade han. Tänk så skulle någon se mig! En extra vattenpaus lät han sig dock övertalas till.
Så han hängde på hela vägen ner till sjön och sedan hem igen. Väl hemma så kastade han omkull sig i soffan och blev liggande resten av kvällen. Jag måste erkänna att jag är imponerad, han är envis den där katten.
Om vi såg några fler vargspår? Nej, det gjorde vi inte. Men vi hittade ett stråk som kryllade av dessa söta minigrodor.
Kålmården kan slänga sig i väggen.
På en promenad härom dagen gjorde jag och Knådden det här fyndet – spår efter en morgonlunkande varg.
Sen hittade vi det här spåret också. Jag tror det är spåret efter en morgonlunkande varg som blivit störd av en morgonlunkande ko med kalv – i barnvagn.
Spåret vek av in i skogen och kanske, kanske låg den där och spanade på detta konstiga ekipage med två ben och fyra hjul som knallade fram längs skogsvägen. Vi såg dock inte till djuret.
Överskriften kan även utläsas Fru Gråben, om man har lust till det, då jag erkänner att jag inte kan klargöra djurets kön via tassavtrycken. Jag hoppas dock att ni har överseende med detta och att ni accepterar mitt val att namnsätta detta inlägg med en manlig titel, trots att det finns vissa mer neutrala uttryck. Jag skall försöka ta reda på om det är en hane eller hona som rör sig häromkring så att benämningarna blir rättvisa hädanefter.
Det är inte lätt att vara gårdskatt i dessa bebis-tider. Helt plötsligt är det ett annat lite pyre som också ska ha mat och kärlek och uppmärksamhet. Man får liksom vänta på sin tur, vilket Knas-Katten inte riktigt är van vid.
Så i ren protest har han gjort revolt. Sover hela dagarna och är ute och ränner på nätterna. Kan hända att han tycker att nätterna blir lite väl sönderryckta med en liten parvel som ska ha mat. Eller missnöje över att favoritsovplatsen på skrivbordet nu även är ett skötbord. Eller så har han upptäckt fördelarna med att jaga på nätterna. Det ger ju en del OB att jobba nattpass, vad jag vet.
Men hur är då relationen mellan Knas-Katten och den nya familjemedlemmen? Det finns ju viss risk för svartsjuka när man helt plötsligt inte är familjens medelpunkt.
Tack och lov så går det riktigt bra. Jag tror han växer och mognar med ansvaret.
© 2024 Slaktarn´s Gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
