Kategori: Djur och Natur (Sida 25 av 27)

Äntligen kom maj-månad och vårvärmen med den! Har strosat runt på gården, men hamnade så småningom i ryggläge i den värmande solen. Bara vara. Sämre kan man ha det.
Fåglarna håller serenad ackompanjerade av sömniga humlors brummande. Inte ett trafikbrus så långt örat når. Bara naturens egna uppvaknande. Äntligen!

Ankomsten av maj (för det är så jag väljer att se på Valborgsmässoafton) firades med bystugeföreningens årsmöte och hembakt fika på det. Riktigt bra grejor, om man säger så. Avslutades med brasa och fyrverkerier. Uppskattningsvis ett trettiotal personer hade hittat ut till vår vackra glesbygd.
 Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är i skogen det händer.

Ordningen är återställd. M är ute och donar på gården och Knas-Katten är med och jamar. Precis som vanligt. Sjukstugan har blivit friskstugan. Skönt.

Det enda som återstår nu är att få i Knas-Katten medicinen så att han fortsätter vara frisk. Morgon och kväll, i massor av dagar. Lättare sagt än gjort. Han vrider sig som en ål och gnyr så det skär i hjärtat.
Jag vet inte vilka som har provsmakat medicinen för det står att den har leversmak. Pyttsan. Man ska inte tro att det går att lura i Knas-Katten någon kladdig och vit pasta som någon forskare påstår smakar lever. Han sniffar på maten och går sen till dörren. Ska det vara på det viset så går jag ut och tar en råtta istället. Eller en fågel.

Och vi har provat att kleta i pastan i pälsen på tassen. Det skulle ju vara så smidigt, för då slickar katten bort det – de vill ju hålla pälsen ren. Smart! Men 2 ml kladdpasta är mer än vad man tror och resultatet blir snarare att det där sprider sig runt på alla möbler i hemmet. För om tipset är smart så är Knas-Katten smartare. Inte ett slick. Men massa stryk mot möblerna.

Så kampen med medicinen fortgår några dagar till. Och jag sjunker som en sten mot botten vad gäller populäritet hos Knas-Katten.

Knas-Katten var sig inte riktigt lik igår. Ville inte äta eller dricka. Tittade bara åt ett annat håll när jag slängde fram en hårsnodd. Ville inte bli borstad. Var inte med när M skruvade med traktorn. Då är det något som är fel.

Så i morse ringde jag veterinären och han fick en tid ganska omgående. M lånade transportburen som vi använt tidigare. Blev lite halvpanik när M insåg att katten inte får plats. Knas-Katten kvalar nämligen in i den större ligan vad gäller katter och har tydligen växt till sig sedan han senast åkte transportbur. Som tur är, så var våra närmaste byvänner hemma och hade en transportbur modell större som vi fick låna. TACK!

 Väl framme hos veterinären konstaterades att Knas-katten hade feber och ont i magen, men förutom det så såg allt bra ut. Troligen har han nog inte varit så noga med att kolla upp bäst-före-datumet på de måltider han fixat sig ute på gården. Så han fick sig ett par injektioner med antibiotika och vitaminer och är redan på bättringsvägen. Men det blir till att äta medicin både morgon och kväll några dagar framöver.

Känns bra att veta att det inte var allvarligare än så. Nog för att vi inte alltid är sams och för att han är bra knasig. Men kanske är det just därför som vi har sådant bra utbyte av varandra. SlaktarStina och Knas-Katten. SlaktarKatten och Knas-Stina.

Jag har fullt upp med att ta hand om mina sjuklingar till karlar här hemma. Bara jag och Knådden i magen som är friska som nötkärnor. Ta-i-trä.
Den större och mindre håriga sjuklingen börjar dock pigga på sig. Annat är det med den mindre och desto mer håriga sjuklingen i form av Knas-katten. Han är loj och vill bara sova. Inte ens leka med hårsnoddar. Så uppenbarligen mår han inte riktigt bra. Får ringa till vetrinären imorgon och rådfråga. Kanske måste VAK:a imorgon. Vård av sjuk katt.

Jag avskyr den oro som sprider sig i kroppen när individer jag tycker om är sjuka. Maktlöshet inför naturens gång.
Och är det något jag hittills lärt mig medan jag vandrat längs min livsstig, så är det värdet av att de närmaste omkring mig är friska och mår bra. Det finns inget viktigare. Pengar, status, karriär och liknande banala saker spelar inte ens i samma liga. För när du står maktlös inför naturens gång, så är dessa saker bara ett mänskligt påhitt.

När jag nu tittar ut genom mitt fönster, kan jag knappt tro att jag igår gick omkring på markerna och plockade dessa små skönheter. Njutandes av vårsolen och fågelkvittret som överröstade tystnaden. Jag var helt hög av vårkänslor och lycka över att bo så nära naturen som sakta börjar brista ut i vår. Men att det var igår kan man knappast tro. För nu är det snö. Mycket snö.

Med blotta förskräckelsen har jag klarat mig undan några större incidenter denna snövädersdag. Nyckeln har varit bra timing och en räddare i nöden.
För det första så regnade det när jag åkte till jobbet. Lagomt till jag stämplade in övergick det kalla regnet till tung blötsnö. Lagom till jag skulle ta bilen hem igen så hade snön återigen omvandlas till vatten. Bra timing såg ut att rädda mig hela vägen hem.

Men ju längre bort från samhället jag kom och ju högre upp jag klättrade på vår kulle, ju vitare blev världen omkring mig. Men någon kilometer kvar var blötsnön decimeterdjup, men med lite fart och ett uppkört spår så tog jag mig fram. Men jag visste att på den sista vägen upp till vårt hus så åker det inte lika många bilar och antagligen finns där inget spår. Detta i kombination med en 90 graders krök och en liten brant, så såg jag mig själv liggandes stånkandes på alla fyra i blötsnön för att sätta på snökedjorna. Jag är liksom i dagsläget inte riktigt så smidig som jag är van vid.

Men väl framme så är vägen upp till huset plogad! Och med fäste i traktorspåren tog jag mig hela vägen hem, trots sommardäck och blötsnö. En räddare i nöden har presenterat sig och det är jag oerhört tacksam över. PlåtStina – hälsa din karl att han är guld värd!
Och åter igen får sagans värld sig en törn. För i verkligheten kommer inga kärleksprinsar och räddare i nöden på sina vita springare – de åker traktor.

I morse när klockan ringde var världen vit igen. Ett oväntat snötäcke låg över träd och åker och i vinande vindar yrde ett tungt snöregn. Men Knas-Katten hade tydligen inte tittat ut genom fönstret på morgonen och trodde nog att det var en härlig krispig vårmorgon som det varit den senaste tiden. För efter våra vanliga morgonrutiner med gos, mat och lite bus så satt han ivrig vid dörren och ville ut. Dock avtog ivrigheten när han stack ut nosen genom dörrposten och insåg att det var både blött, blåsigt och vitt ute. Med en schasande fot bakom rumpan och med högst motvilliga steg så tog han sig tillslut ut för att göra sina morgonbestyr.

Någon minut senare hörde jag en skrålig utsatt-katt-blues ute på bron (trappen för er som inte förstår min dialekt). Blödig som jag är nu för tiden så fick han komma in. Men kom ihåg att du är en utekatt och måste gå ut när jag åker till jobbet! En blick som inte gick att misstolka; Tror du ja.

När jag sen började plocka ihop jobbväskan och tog på mig jackan så hörde jag några snabba tassar och sen total tystnad. Inget svar på tillrop. Inga tassande steg. Katten var som borta och hade nog kunnat varit så en längre tid, om det inte vore för Knas-kattens något taskiga kroppsuppfattning. Men på samma sätt som jag utnyttjar hans taskiga kroppsuppfattning, så utnyttjar han min tillfälliga brist på snabbhet och smidighet. En kattjakt uppstod. In bakom soffan, bakom skötbordet, upp för trappen, in under sängen. Tillslut fick jag fatt på honom och med jobbväskan under ena armen och en slokande katt under andra trampade jag ut i aprilvädret för att möta en ny dag. En blöt och kall kastvind välkomnade oss.

Knas-Katten lommade iväg mot höladan och jag började sopa av bilen. Usch för aprilväder, tänkte vi nog båda.

Vissa spår försvinner när snön försvinner. Andra kommer fram… Avslöjad kan man väl lugnt säga. För inte sjutton är det en älg som har knatat över bilen! Spåren är misstänkt lika de leriga små tassavtrycken som jag hittar i trappen, i soffan och i fönstersmygen. Jag tror jag har en misstänkt…
För er som får stora dåndimpen av att bilen för övrigt ser ut som den gör, bortsett från små tassavtryck, kan jag informera om att så ser bilar ut när man bor i skogen. Under en tid här nu på våren är det liksom ingen idé att tvätta, då skulle jag inte ha tid över till något annat. Det är dessutom bra mycket större tillfredsställelse att se hur en ljusbrun bil förvandlas till en glänsande mörkblå, än att se hur en mörkblå bil hela tiden blir lerprickig. Ett tips. Du väljer själv hur du vill ser på tillvaron.

Leriga stövlar på bron. Ett vårtecken om något. Powerbootsen har gjort sitt och översommrar nu längst inne i garderoben. Den kyla som nu finns kvar motas bäst med mormors raggsockor.

Som jag nämnt tidigare så är jag självutnämnd projektledare i vårt återvinning-när-den-är-som-bäst-projekt. Och kanske är det där problemet ligger. En ledare ska ju utses genom demokratisk process bland alla inblandade, för att det ska vara optimalt.