Kolla – är det inte Gårdstomten som jag lyckats fånga på bild? In action, dessutom! Eller… vänta nu…..
…det är ju jag. Vilket i och för sig är det närmaste man kan komma Gårdstomte utan att att vara just det. Inte så illa egentligen, att jobba som Gårdstomte och se till att alla gårdens varelser mår bra och har det gott, tvåbenta såväl som fyrbenta. Och de ryggradslösa också såklart. Och de encelliga. Och ja…. allting som lever här helt enkelt!
Att göra gott och må gott. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.
Men nu ska den här Gårdstomten gå in och göra upp en plan för 2019 års odlingar. Jag kommer sälja en del av överskottet, både plantor och grönsaker, så håll koll på Slaktarn´s Gårds FB-sida!
Jag gillar att sammanfatta det gånga året, så jag ser ingen anledning till att sluta. Det är rätt intressant att använda samma frågemall, mest för att se hur det hela, kanske kan vi kalla det livet, förändras från år till år. Så, här kommer det.
Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort? Mjölkat kor. Praktiserat i kycklingslakteri. Syrat kål, lagt in gurka. Flyttat får. Sålt grönsaker och ägg. Oroat mig över vädret. Spillt kaffe och erhållit 2:a gradens brännskada.
Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev känns som fel ord, jag har fortsatt på de förändringar som jag påbörjat tidigare. Vilket innebär att jag endast arbetat hemma på gården det här året och till fullo kunnat fokusera på det liv och den verksamhet som vi bygger upp här. Och det har varit en förändring som gjort stor skillnad. Och så har jag ju bloggen fått sig ett uppsving rent estetiskt och flyttat ihop där den hör hemma – på Slaktarn´s Gård.
Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? Jag är dålig på datum. Men det finns definitvit dagar jag kommer minnas. Som den dagen då ett av barnen skadat tummen och vi åkte in till jourmottagningen för omplåstring. Det hela gick så bra att vi skulle fira med lite förtäring. Varpå jag spillde kaffe över mig och fick tillbringa kvällen på akuten. Eller den där dagen när jag och Millimetermannen körde 50 mil norrut för att hämta hem en tjur. Det var när värmeböljan just tog fart och jag tänkte att klarar vi det här, så klarar vi vad som helst. Och värmeböljan i sig medförde många stunder som jag kommer minnas, både med glädje och med en klump i magen. Och jag kommer definitivt minnas påsken, kanske de bästa dagarna av dem alla. Vi hög ved och virke, upptäckte skogen i sockergnistrande snö och lagade mat över elden.
Dog någon som stod dig nära? Det dog människor i min bekantskapskrets och det väcker en sorg samtidigt som det göder tacksamheten över varje dag jag kan dela med alla fantastiska människor som finns kvar i livet. Och att jag själv finns kvar i livet. För där det finns liv, vakar ständigt döden. Och lever man nära naturen och djur så tror jag det blir extra tydligt. Jag beskrev det en dag i maj, i ett inlägg som ni hittar här.
Vilka länder besökte du? Hör och häpna – jag har faktiskt rest utomlands, ända till Norge! Ensam i en bil for jag några timmar rakt västerut och fann ett kök fyllt av främmande, kloka, drivna människor som fick mig att känna samhörighet. Jag har även rest till Småland, Västergötland och Jämtland och överallt har jag träffat helt fantastiska människor. Varje gång har jag kommit hem med nya kunskaper, bekantskaper och insikter. Därefter har jag nästintill överenergiskt huggit i med vardagslivet. Det kallar jag givande resor.
Bästa köpet? Tjuren. Han är liksom en avgörande del till att det, förhoppningsvis, blir kalvar här på gården under året som kommer.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla nya bekantskaper. Odlingarna och skörden därifrån. De gånger det kommit fram människor som berättar att de uppskattar och finner glädje i mitt skrivande. Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också. Att få veta att några av de som står mig närmast väntar barn. Vilka råkar vara samma personer som gifte sig förra året.
Saknade du någonting 2018 som du vill ha 2019? Regn, i lagom mängd. Jordgubbsland och hallonhäck. Ett till par mjukisbyxor. I övrigt är jag väldigt nöjd med året som gick.
Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på sociala medier.
Favoritprogram på teve? Kollar inte på teve, det närmaste jag kommer är olika klipp på youtube och öppna föreläsningar via olika universitet och högskolor. Mycket om microorganismer och annat liv i jorden. Och Allan Savory har mycket intressant att säga.
Bästa boken? Holistic Management – a commonsense revolution to restore our enviroment.
Största musikaliska upptäckten? Att jag behöver något nytt att lyssna på, har dock inte hittat vad ännu. Tips mottages tacksamt!
Största framgången på jobbet? Att jag klarat mig det första året utan en anställning.
Största framgången på privata planet? Att vi klarat det första året där jag enbart arbetar hemma på gården. Att jag fått hjälp med min PMDS.
Största misstaget? Att stängsla tillsammans med barnen utan att någon av oss ätit mellanmål. Don’t do that. Naiviteten om att tro att hönorna skulle låta bli odlingarna….
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan? Gladare.
Vad spenderade du mest pengar på? Nötkreaturen.
Något du önskade dig och fick? Badväder. Jisses vad vi badat under det gånga året. Sovrum, hall, groventré och tvättstuga. Mer tid att arbeta på gården. Stor skörd. Egna hönsägg. Ro i själen.
Något du önskade dig och inte fick? En hönsflock som lät bli odlingarna… därav uteblev lök, och diverse ärtsorter. Ett nationellt ledarskap som tar ansvar för de processer som är förutsättningen till att vi överhuvudtaget finns till.
Vad gjorde du på din födelsedag? Minns inte. Men troligtvis utfodrade jag kvigorna, mockade och kliade Glittra på halsen. Kollade till vintersådden, lagade mat och umgicks med familjen. En vanlig vardag i april, helt enkelt.
Vad skulle gjort ditt år bättre? Mer cykling, löpning, styrka och yoga.
Vad fick dig att må bra? Gårdslivet i sig själv, meningsfullheten. Familjen och vännerna. De nya bekantskaperna. Tiden att tänka och reflektera.
Vem saknade du? Förutom de nära som gått ur tiden – människorna från tiden på universitetet. Det är 10 år sedan vi tog examen och jag trivdes verkligen tillsammans med alla de spretiga men mycket härliga personligheterna. V
Högsta önskan just nu? Att politiker och makthavare inser vikten av att ta ansvar för hur mänsklighetens samhällsutveckling påverkar funktionaliteten i de ekosystemprocesser som understödjer hela mänsklighetens existens. Klimatförändringar är det globalt accepterade ordet för det hela. Just nu verkar de tycka att det är lite för dyrt och obekvämt att säkra upp framtida generationers förutsättningar till ett bra liv. Eller rättare sagt; framtida generationers förutsättningar till liv. Så då väljer de att prioritera möjligheten att få sina hus städade för en billig peng istället. Känns ju rimligt. Deras barnbarn kommer säkert att tacka dem.
Vad ska du göra annorlunda till nästa år? Minska självcensuren och träna mer. Annars har jag funnit ganska bra livslinjer i mitt leverne som jag tänker fortsätta följa och utveckla.
Det är ungefär ett år sedan våra fem kvigor kom till gården. Det var en betydelsefull dag då det markerade ett ställningstagande med en tro på en framtid som bygger på annat än tjänstepension och 8 timmars arbetsdag. Det markerade ett beslut om att satsa allt på att bygga upp ett hållbart jordbruk från grunden och övertygelsen att det ger oss det liv som vi eftersträvar. Och även möjliggör för mer liv, häromkring. Men framför allt markerar det vår övertygelse om att världen inte kan rulla på så som den gör idag. Där individen bränner ut sig själv, till bekostnad av ett samhällssystem som i sin tur bränner ut planeten. Och en utbränd planet innebär ekosystem som inte fungerar. Och ekosystem som inte fungerar innebär ingen mat, inget rent vatten, ingen ren syrefylld luft. Och det kan ju vara bra att ha, tänkte vi.
oredigerad bild – kolla in färgen på våra gårdsägg!
Så vi bestämde oss för att ta beslut som leder oss i en annan riktning. Och då hamnade jag hemma på gården, med jord under naglarna, koskit under skorna och alltid ett upphittat ägg i fickan. Jag var livrädd till en början. Men nu har det gått ett år och jag kan konstatera att varje dag har vi satt mat på bordet. Varje dag har vi gett trygghet åt våra barn. Varje månad har vi klarat av räkningarna. Och varje dag har jag vaknat till ännu en meningsfylld dag. Så mycket mer kräver jag inte av livet. Det har varit ett fint år och nu arbetar vi vidare härifrån. Och nu kan jag kan lägga undan den där rädslan.
Nu väntar ett år med nya utmaningar. Till våren blir kvigorna kor och i hagarna kommer det skutta omkring kalvar. Hönorna blir fler och odlingarna kommer fortsätta att försörja oss och kanske även några fler? Vi börjar se möjlighet till ett överskott av det vi producerar. Jag längtar redan till våren!
November må vara mörkt och trist i sin åsyn, vilket i principen innebär desto större utvecklingspotential. Och med en sommar i ryggen, som gav oss bad och värme i massor, så passar vi nu på att göra allt det där som vi inte gjorde då.
Så när skolan är slut, slänger vi på oss ryggsäckarna och spatserar ut. Ut under träden, ut i det brungråa, ut bland stammar, mossa och kvistar som knäcker under våra fötter. Ryggsäcken är packad med vad som kan tänkas behövas. Varm choklad, sladdriga mackor, en och annan godbit men framför allt; torr ved. Egentligen går det emot mitt mitt vanliga tankesätt, att bära ut ved i skogen. Men det är sådan vardagslyx som vi unnar oss, i ett november som är fuktigt och grått.
Vi går inte särskilt långt. Kanske 150 meter ungefär. Och under tiden hinner jag känna tacksamheten över att allt vi behöver, finns oss så nära. Vi gjorde vårt livs bästa val, när vi slog ner våra bopålar här. Här, mitt i obygden. Där vi kan bygga kojor och känna på mossan, några hundra meter från huset. Där vi kan lyssna på eldens sprakande inbäddad i tystnaden.
Det blir mörkt snabbt. Men vi sitter kvar och låter elden långsamt brinna ut. Det är en fin känsla, att sitta tillsammans och vänta ut lågorna. Se glöden flämta och långsamt dö. Vi pratar om det som önskas bli pratat om. Som vilka som bor i hålorna under träden, varför katten sitter och jamar 20 meter bort, och varför vissa pinnar är hårda medan andra rasar sönder. Och däremellan, tillåter vi oss att vara tysta. Det händer sällan annars. Men det är något visst vad skogen gör med oss.
När veden är slut så går vi hem. Men vi har redan bestämt matsäck för morgondagen.
Jag har varit bortrest några dagar och det är alltid lite av en kamp att fasa in mig själv i gården igen. Rutiner, vardagliga sysslor och fokus på rätt ställe. Vad kan skördas, har korna bete, vad händer i dramaturgin Hönsflocken? Matsäck, simskola, borttappade kepsar och tvättberg. PANG in i gårdslivets vardag. Är det måndag eller torsdag, augusti eller september, och vad är det som jag har glömt som jag borde komma ihåg?
Samtidigt är huvudet fullt av tankar och intryck efter 4 dagar upp i Jämtland. Där har jag flyttat kor och får, stängslat, pratat och mjölkat. Jag har ätit himmelskt smör, druckit fantastisk mjölk och tuggat smakrikt finkött i alla möjliga konsistenser och tillagningssätt. Jag har blivit upprörd och förbannad, pratat framtid-nutid-dåtid, lärt mig om bakteriestammar och genetik, fäbodbruk och demokrati, gruppsykologi och smakupplevelser. Och så har jag fått ett fruktansvärt ha-begär efter en hund också. Ifall någon har en till övers.
Hur som helst – mitt huvud är i kaos. Så medan köket svämmar över av gurka, tvättstugan svämmar över av tvätt och hallen fylls av oförståeliga mängder av kassar och väskor – så gjorde vi det enda rätta. Vi drog ut i skogen. För att låta tankarna landa, låta huvudet få ro, låta andetagen hitta ner i magen igen. Hos oss alla.
Knas-Katten var självklart med. Och yxan – man vet aldrig när man behöver en. Och den kom väl till pass, för vi satte igång ett rejält kojbygge. Kvistade och klöv gamla torrakor som vi sen lutade upp mot ett träd. Samlade ved och gjorde låtsasbrasor.
Typiskt bra eftermiddag när huvudet är i kaos. Väl inne igen väntade sedan gurkberget, tvättberget och väskberget – de hade inte saknat oss de minsta. Så vi bäddade ner oss i soffan och såg på VHS. Eller ja, ungarna tröttnade efter en timme och började bygga lego istället. Själv levde jag upp till bilden av den perfekta föräldern och hyschade åt barnen så jag kunde se klart filmen – Shrek 2.
Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta tag i gurkberg, tvättberg och väskberg – de väntar nog på mig tills imorgon. Och gör de inte det, så är jag inte den som känner mig övergiven. Godnatt.
Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.
Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken. Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.
”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.
Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.
6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.
Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad. Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.
Hönorna är en historia för sig. Eller snarare flera. Och är det någon av er kära läsare som någon gång blir kallad för hönshjärna, så ta det som en komplimang – de är smarta de små jävlarna.
I våras flyttade det hit en tupp med tillhörande damer. De inkvarterades i det gamla gethuset som byggts om till hönshus, och fick förtroendet att spatsera runt fritt på gården. Fri tillgång till maskar, gräs och insekter. Fri tillgång till sprättbara ytor och buskar att kura under. Det funkade bra, men de värpte lite dåligt, de gamla damerna. Så flocken kompletterades upp med några fler unghöns. Och den som såg tuppen när jag introducerade ytterligare några damer, kan bara konstatera att han ansåg sig redan ha fullt upp så som det var. Att få ytterligare några damer att ta hand om, var inte vad han hade tänkt sig. Så varje morgon när jag släppte ut dem, så tog han sin gamla flock och sprang iväg. Snabbt som tusan, så att de andra inte skulle hinna med. Hans tilltag fungerade utifrån hans syften, och de hittade sin tillflyktsort i odlingarna… Jag lät dem hållas. Vid den tiden hade jag inte fått ut några frön eller plantor på friland, och det gjorde bara gott att de gick där och sprätte.
Men dagen närmade sig när det var dags att plantera ut. Jag fixade med stängselmaterial och tänke att om vi stängslar in odlingarna, så får mina plantor växa och frodas ifred. Det finns ju hur mycket yta som helst för hönorna att vara på, så inte gör dem sig ansträngningen att ta sig innanför stängslet. Tji fick jag. Ett par dagar efter utplantering var de bland vitlöken och sprätte. Jag förbättrade instängslingen. Utan resultat. Tuppen fortsatte att ta med sig sina hönor in i odlingarna, för att njuta av buffén av späda grönsaker och det frodande insektsliv som finns där i jorden. Vi förstärkte stängslingen ytterligare, utan effekt. Istället hade tuppjäveln kommit på, att de där yngre damerna var rätt trevliga dem också, så han bjöd in även dem att festa bland maskar och späda grönsaker. Och det var då förstörelsen blev total. 80 vitlök, 40 purjo, 40 lök, nyplanterat kryddland och hela morotslandet blev uppsprätt och förstört på ett par timmar utan uppsyn.
Frihet under ansvar var med andra ord inget att tillägna en hönsflock, och de blev instängda i hönsgården medan svordomarna haglade över bergen. Dagen därpå hittade jag ändå tuppen och hans favorithönor inne i växthuset. De hade helt enkelt flaxat över diverse instängslingar och letat sig in i hjärtat av odlingarna. Och då var måttet rågat. Även för Millimetermannen, som helt plötsligt insåg att hans små röda tomater befann sig under allvarligt hot från hönsmaffian. Så sent en kväll, när mörkret var så där ljust som det bara är om sommarnatten, byggde han upp skogens egna Fort Knox runt hönshuset. Det gjorde skillnad.
Nu har vi säkrat upp odlingarna ytterligare, så numera har hönorna fått förtroendet att röra sig fritt igen. Hittills har de förstått vinken och håller sig borta från de ytor där jag har mina odlingar. Även om jag ser, hur de suktandes rör sig utanför stängslet och försöker hitta ett kryphål in. Åtminstone när jag betraktar dem på avstånd. Är jag nära, så vänder de håll och sprätter runt som om ingenting har hänt. De kastar blickar över axeln och undrar när jag ska gå in och lämna dem ifred…
Med facit i hand, kan jag konstatera att det var naivt att tro att hönsen skulle låta bli odlingarna. Jorden kryllar av mask, skalbaggar och annat microliv – sånt som hönorna älskar. Det är klart de gör allt för att komma dit. Men vi har en annan plan för hönsen nästa sommar. En plan som vi tyvärr inte hann sjösätta den här sommaren, men som med facit i hand kanske hade besparat oss massa sena kvällar med stängselbygge och svordomar. Det återstår att se. Konstruktionen har påbörjats och nästa sommar kan jag svara på den frågan.
Tills dess fortsätter jag att njuta av fantastiska ägg med knallgul gula, ändock med viss bitterhet över det pris jag fått betala.
Sommaren kom med besked och bloggen tog semester. Men nu kickar vardagen igång igen och jag planerar att uppdatera mer kontinuerligt. Men det var så länge sen sist jag skrev, att jag vet inte vart jag ska börja. Den här sommaren har varit så intensiv och livfull, en utmaning och ett orosmoment, full av lärdom och eftertanke. Samtidigt har den gett mig bekräftelse i mina beslut och funderingar, hopp om framtiden och samtidigt gett mig nya frågor att grubbla kring. Här på gården ser det ut som att ingenting har hänt, medan jag själv känner att vi har fått massvis gjort av sådant som jag länge längtat efter. Avgörande saker som gör grunden för det liv som vi formar och vill leva. Avgörande saker som inte syns på utsidan, men som känns, här innuti.
Jajaja, det var ju en massa dravvell bara, kan du säga något konkret istället?
Ja du har rätt, jag dravvlar runt med mina ord för mycket, vi sammanfattar sommaren kort och koncist istället (inte min starka sida, men jag gör ett försök).
– Odlingarna; har fungerat superfint i värme och torka trots minimalt med bevattning. Det ser ut som jag håvar in en fin potatisskörd i det odlingskvarter där jag aldrig har bevattnat, trots torkan. Här har det växt och frodas på ett helt fantastiskt sätt – vilket också hönorna upptäckt. Och en sak ska ni veta ; har en höna hittat ett ställe där hon vill vara, ja då ser hon till att ta sig dit. De är smarta de små jävlarna. Och har förstört en stor del av min planerade skörd. Så tänk på det alla som köper våra ägg – de här hönorna har inte bara betat gräs, insekter och larver, de har även gottat sig i delikatesspotatis, kulturarvsärtor, kål, vitlök, purjolök och framför allt basilika. Säg den hönan som har en likvärdig meny….
– Hönorna; ja ni fick ju en liten inledning till deras äventyr och de lever och mår gott helt enkelt, även om jag svär över dem. Flocken har även utökas med en kyckling, vilken vi varje dag har följt med spänning. Det har varit ett riktigt äventyr för både stora och små att följa resan från ägg till kyckling, från kyckling till höna (tror vi att det är). Häftigt att se hur mamman har uppfostrat sin efterkomma, häftigt att se kycklingen växa, häftigt att se dess framsteg varje dag. Helt klart en av sommarens bästa upplevelser!
– Kvigorna; Min bästa investering någonsin. Jag kan aldrig med ord beskriva allt som denna flock betyder för mig. Och i mitten av sommaren drog jag och min Millimetermann ut på ett riktigt äventyr när vi åkte 50 mil enkel resa för att hämta hem en tjur av de rätta måtten till dessa damer. Bara det bästa är gott nog till mina flickor, vilket gjort att jag varit lite kräsen i urvalet av manlig kavaljer. Detta medförde att vi hamnade på en liten trevlig avelsgård vid namn Lobacken, en bit utanför utanför Kramfors. Tjuren heter Higlight men går under namnet Tjuren eftersom barnen tyckte det andra var så krångligt att säga. Han är en mörk och stabil norrlänning med långa vackra ögonfransar. Nu går han ihop med kossorna och min förhoppning är att vi har en handfull friska kalvar till våren – det kommer bli ett äventyr om något! Kan tilläggas att damerna till en börjar var måttligt imponerade av att ha en kärlekskrank karlslok hängandes efter i sig, men nu har de ha accepterat honom och han har blivit en del av gruppen.
– Skrivandet; har begränsats till min anteckningsbok. Lösryckta texter och meningar som poppar upp i mitt huvud. Kravlösa men innehållsfulla. Jag har hela sommaren brottas med tankar om vad jag ska göra med mitt skrivande. Och nu, när hösten näst intill obemärkt smyger sig på, är det som att de kämpande solstrålarna tränger undan tankedimman och jag börjar kunna se klart. Kanske. Den kreativa processen är en gåva, men lika mycket ett plågosamt gift de gånger jag inte vet hur jag ska hantera den.
– Gården och byggandet; Jamen hallå – här går det ju framåt! Vi har nu frångått vårt hardcore compact living, och flyttat in i nedre delen av vår utbyggnad av huset. Vilket innebär att vi nu har tillgång till tvättstuga, groventré, sovrum, ett till badrum och en hall av större modell. Hallelejua!! Under vintern ska vi göra klart övervåningen, men nu under sommaren har vi ägnat oss åt uthusen på gården med ledorden; var sak har sin plats och det ska vara lätt att leva. Livsmåtton som vi verkligen inte levt efter sedan vi äntrade gården för 8 år sedan, då allt har varit i en enda stor röra av både tankar, processer, byggande och småbarn. All oreda har lett till mycket irritation, svordomar och motvillighet hos samtliga inblandade och äntligen så fann vi möjligheten att börja strukturera upp lite. Och det har gjort en väldig skillnad i den dagliga livsföringen. För jag hatar att leta efter grejer. Millimetermannen också. Och då är hatar ett väldigt starkt ord… vi är rörande överens om att vi inte vill ägna våra liv till att leta efter grejer som göms bland andra grejer, och därefter känna ett behov av att köpa fler grejer för att kunna strukturera upp de andra grejerna… Förvaringslösningar kallas det för, men den riktiga lösningen är att minska antalet grejer och skapa en funktionell yta som är väl anpassad till vad den är tänkt att användas till. Något som understödjer det liv du vill leva, och där de vardagliga måstena flyter smidigt utefter dina behov och önskningar. PUNKT. Detta kan jag skriva ett helt kapitel om, men det får bli en annan gång. Men det är i alla fall det som vi har jobbat mot den här sommaren, innan det är dags att hugga tag i huset igen.
Ja, där någonstans är vi nu. Och då har jag inte ens berättat om torkan eller svarat på sommarens mest återkommande frågor. Men nu förbereder vi oss för vintern, bunkrar mat åt både oss och djur, sammanfattar sommaren och pratar om vad vi kan göra bättre. Jag hoppas du vill följa med oss framöver, jag har så mycket att berätta. Om torkan, om gräset, om maten vi äter. Om djuren, om skrivandet, om tankar och upplevelser. Häng med! (… och är det något speciellt som du vill läsa om, berätta det gärna för mig!)
Morgonsolen värmer när jag kliver ut genom dörren. Luften är klar och det är som om träden andas med de ljusgröna bladen som lapar i sig av morgonsolen. Tuppen gal och det kacklas från hönshuset. Gruset som knastrar när jag närmar mig dörren. Den svarta, gamla, med låset som kärvar.
Jag ser henne när jag kliver in. Den ljusbruna hönan med svara fläckar i kragen. Hon ligger där på golvet, ihopkurad. Hon ligger där, på ett ställe som ingen välmående höna lägger sig. Där, mitt i, där hon aldrig legat förut. Det är en matthet i hennes ögon, något lidsamt. Något som fanns där i går, men som jag hoppades skulle försvinna. Det har det inte gjort. Och jag tar det beslut som ingen vill ta, men som är verkligheten. Min verklighet. Ty alla ska vi dö, och ingen ska behöva lida.
Jag tar henne i mina händer. Breder ut fingrarna runt den mjuka kroppen, vingarna under mina handflator. Håller hennes kropp, nära intill min. Fjädrarna är mjuka och hennes andetag är lugna. Vi går över gårdsplanen. Bort mot skogen, bort till en glänta där ängsmark kämpar i de yviga granarnas skugga. Solen silar mellan trädtopparna, insekterna surrar och fåglarna sjunger de vackraste sånger. Och där står jag, med ett liv i mina händer och ett beslut på min axlar.
Det är som om alla förfäders gårdsmödrar är med mig. Som om deras kraft och kunnande ligger i mina händer. Fyller mina ådror, fokuserar mitt sinne. Beslutsamhet och lugn. Ett andetag. Ett fullföljandet, ett lidande som tar slut. Ett par sekunder. Sen andas hon inte mer. Hjärtat har stannat och ögonen är slutna. Och där står jag, med en hönskropp i mina händer och ett beslut som är taget.
Det ser ut som hon sover. Gräset glittrar av morgonens dagg och jag lägger henne där, i allt det skimrande gröna. Sätter mig ner på knä bredvid den livlösa hönskroppen. Fukten tränger igenom mina arbetsbyxor, kyler min varma hud. Fåglarna sjunger sina vackraste sånger och jag fylls av vördnad och tacksamhet, omlindad av en ledsamhet som jag tillåter mig själv att känna. Det doftar vår och liv. Och solen stiger långsamt högre på den klarblå himlen.
Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!
Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.
Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!
För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.
Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?
I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!
