Kategori: Djur och Natur (Sida 8 av 27)

Startskottet har gått!

24 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).

Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor – avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram….

Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.

Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora… Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

Kosläpp.

18 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Här om veckan släppte vi ut kvigorna. Eller släppte ut och släppte ut, de går ute hela tiden. Men nu till en början har vi haft dem på en begränsad yta för att lättare bli mer bekanta med varandra. Och här om veckan fick de helt enkelt tillgång till hela hagen.

Det blev ett riktigt kosläpp, men om vintern och utan entrébetalande människor. Kvigorna sprang och hoppade så att snön yrde. Det var fantastiskt att se, den där glädjen över att äntligen få sträcka ut i kroppens rörelser, hur det bara händer när möjligheten finns. Samma instinktiva infall som finns hos barn, men som oftast är borta hos vuxna. Varför? Och när försvinner den?

Hur som helst så tröttnar även kvigor på att springa omkring i snön tillslut och tänker att det är dags att utforska de nya omgivningarna. Så det gjorde dem. Som ett pärlband pulsade dem kring i hagen.

De valde ut den största granen. Och där, under de snötyngda grenarna, trivs dem som allra bäst. Jag förstår dem, det är riktigt mysigt där. Och för den som vill, så finns det en liten film på kvigorna och mig under granen på SlaktarStinas facebook-sida och på Instagram. Den finns också att se på Slaktarn´s Gårds facebooksida – en sida under uppbyggnad, som i huvudsak inriktar sig mot gårdens verksamhet. Kika in och gilla den här, så missar du inget!

Picknick i de djupa skogarna

7 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En dimmig dag vaknade ett av barnen med en lika bestämd vilja som vanligt. Jag hade inte ens kommit ur sängen innan hon hade planerat upp dagens första aktivitet; picknick. Idag ska vi gå på picknick. I skogen. Och vi ska ha mackor med korv, och så ska vi dricka varm choklad.

Jaja, tänkte jag. Det var ju en bra idé. Jag ska bara bestyra lite med sånt, som föräldrar måste bestyra med, och sen kan jag göra i ordning lite matsäck. Men innan jag ens hunnit in på toaletten, så hade ungen brett mackor och plockat fram termosen.

Och när det är så, så är det bara att hänga på. Bestyren får vänta. För vänta, det gör inte det här barnet. Som med mycket bestämda steg pulsade rakt ut i skogen, trots att snön nådde henne till låren. Vi andra hade nästan svårt att hänga med.

Plötsligt stannade hon och pekade tydligt med hela handen; här ska vi vara!

Så det var bara att börja trampa ner den höga snön, rulla ut sittunderlaget och plocka fram smörgåsar med korv, varm choklad och mitt efterlängtade kaffe som jag hastigt snott ihop. Knas-katten var självklart med och vaktade oss mot bjärvar och annat oknytt. Och tiggde till sig lite ost som belöning för den fina insatsen.

Jag ska inte klaga på det bestämda barnets initiativ, för det är få saker som är så fint som att avnjuta matsäck i en snödriva i skogen.

Sen att det är uppskattningsvis 70 meter från huset, spelar mindre roll. En picknick i skogen är alltid en picknick i skogen.

Och där ser ni förresten utbyggnaden som vi pysslat med de senaste åren. Och som vi fortfarande pysslar med. Och nu börjar det faktiskt lika något beboeligt, även på insidan. Men mer om det en annan gång.

Medicin mot höstförkylning.

2 november, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Efter ett par veckor inlindade i höstförkylningarnas kladdighet, så tog vi till vår universiella dundermedicin. Den där som hjälper mot både dåligt humör, PMS, utvecklings-trots, stress och nedstämdhet – så varför inte mot höstförkylningar? Vi gick ut i skogen.

Som ni vet så finns det få saker som är bättre än att gå ut i skogen. Det skulle i så fall vara att gå ut i skogen med en vän i handen. Just den här dagen var vi välsignade med flera vänner. Både fyrbenta….

…och tvåbenta.

Självklart hade vi fika med oss som täckte alla näringsbehov som våra snoriga kroppar behövde. Värmande choklad och mormors chokladkakor. Rån och mandariner. Och kokkaffe, såklart. Allt detta är tydligen väldigt effektivt mot höstförkylningar, har jag hört. Och vill man blir frisk, så är det bäst att offra sig. Men det måste intas ute i skogen, helst på ett berg, tillsammans med dem du tycker allra mest om. Då blir du garanterat frisk inom en vecka! Så vi gjorde vad som krävdes av oss, och såg till att allt blev uppätet.

Sen studerade vi myrstackar. Begrundade det faktum att de är lika stora ovan jord, som de är under.

Vi hann leka skogsapor också, innan vi kom hem rödkindade med frisk luft i lungorna. Fortfarande snoriga, men än mer välmående. Det finns ingen medicin så bra som skogsmedicinen.

Mysteriet med blomman – lösningen! Som blev en ny fundering….

8 juli, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Om ni kära läsare kunde förstå min glädje över ert engagemang och entusiasm gällande blommysteriet! Jag har fått flertalet svar från människor över hela Sverige och sammantaget visar det att ni är, som jag mycket riktigt anade, en hop oerhört kompetenta människor som läser min blogg. Och är ni inte det, så har ni engagerat någon som vetat bättre.

Jaja, sluta fjäska nu – fick du någon lösning på mysteriet?
Ja, det fick jag. Efter att ha summerat alla svar och idéer, så kan vi tillsammans konstatera att den aktuella blomman troligen är en hybrid mellan humleblomster och nejlikrot. Alltså en sort som blommor-och-biat sig med en annan sort, och därmed skapat en blandning av dessa två.

Jaha, det var ju intressant, men om den inte är varken den ena eller andra sorten – är det inte en ny sort då?
Ja, precis vad jag också har grubblat över. Kanske finns det någon av er läsare som vet? Hur som, så låter det väldigt träigt att säga; åh, där är en sån där vacker hybrid mellan humleblomster och nejlikrot! Jag tycker att vi kallar den för skogsros, för att den ser ut som en skogsros. Men är öppen även för andra idéer. Så….ge mig era bästa förslag!

Carpe Diem – (få in höet för fan!)

5 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.

Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem – få in höet för fan!

Gemytligt sambete – eller?

24 juni, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Kolla! Gemytligt så det förslår! Idyllen i sin fullaste prakt! Kossor och getter som betar sida vid sida i natursköna hagar, där bergen böljar, fåglarna kvittrar och barnen leker ringdans och alltid är glada. Själv skuttar jag omkring i sommarklänning och slänger med håret. Typ. Eller inte.

När den här bilden togs hade jag jordiga arbetsbyxor och trasig tröja på mig. Kunde antagligen luktat godare än vad jag gjorde. Barnen kastade kottar på varandra och karln var på sitt inte allra bästa humör. Några sekunder efter den här bilden togs så började korna jaga getterna. Getterna som i ren panik forcerade stängslet. Ett rovdjursstängsel med 5 trådar och ganska så mycket kräm i, så att säga. Inte en muta i världen kan få de getterna att gå i närheten av korna igen.

Och det känns som vår briljanta, gemytliga idé om sambete nu är ett minne blott. Men jag fick åtminstone en fin bild. Och ytterligare en lärdom att lägga till min ständigt växande samling.

Mysteriet med blomman – hjälp mig!

21 juni, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

När man sveper med blicken över en massa, så kan det ibland hända att ögonen fastnar på något. Fastar på någon. Som på något sätt utmärker sig, sållar sig från den övriga massan. Detta hände mig här i dagarna när jag strosade grusvägen ner till grisarna. Där, i dikeskanten, stod den här skönheten i ensam majestät. Den trollband mig och jag vill nu veta dess namn, men har ännu inte lyckats ta reda på det.

Men jag vet ju, att ni, min kära läsarskara, är en hop oerhört pålästa, allmänkunniga och högst intelligenta människor. Och därför tänkte jag vända mig till er med den mystiska blomman – kan någon hjälpa mig artbestämma? Min nya kärlek behöver ett namn och jag vill veta hur jag bäst vårdar den för att den skall fortsätta trivas i min marker!

På bilden här ovanför ser ni dess ståtlighet, med den kala stjälken och en grön krage kring den vackra blomman. Intill marken har den några blad som ser ut enligt bilden nedan.

Nu ställer jag allt mitt hopp till er – hjälp mig!

Den första koflytten.

2 juni, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor. Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin.

När det river i bröstet.

18 maj, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan – tacksamheten – över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.