Kategori: Djur och Natur (Sida 9 av 27)

Varje morgon mockar jag skit. Det är den bästa rutinen jag någonsin haft. För oavsett vilket humör jag vaknar på, så är det alltid en bättre version av mig själv som kommer in, än den som gick ut.

Nu, i dessa vabbruari-dagar, så har jag unnat mig själv att vänta in dagsljuset som letar sig upp bakom berget.

Det där dagsljuset som lyser sådär avslöjande som bara en vårsol kan lysa, så där så att varje dammkorn syns. Så där så att varenda fingeravtryck som i den mörka vintern gått att förneka, nu inte längre går att förneka. När det dagsljuset kommer – ja, då har det varit dags att gå ut.

Och det märks så väl att något annat är på väg, för det är inte längre vinterns dämpade tystnad som möter mig utanför dörren. Ljudet av hackspettar som trummar. De kala träden som fylls ut av kvitter och små snabba vingslag. Jag blundar och känner värmen tillta i bröstet. För det är inte långt kvar tills jag står där i morgonsolen, med gräs och örter som kittlar mot benen. Morgondaggen som fuktar tårna och dofterna som fyller kroppen.

 Men jag kan ändå inte påstå att sommaren är min bästa tid. Min bästa tid är nu. Nu och framåt. När allt det tysta, gråa, döda långsamt börjar vakna. När vinterns dämpande tystnad fylls med fågelsång, när knopparna obemärkt börjar svälla, när djuren förnöjsamt lägger sig i solen och blundar. Låter pälsen bli varm medan vintertorra dofter byts mot blöta, droppande. Nu är det som bäst. När färgerna för varje dag blir starkare, klarare.

Det känns som att jag flyter med, på samma sätt. För varje dag lite starkare, lite klarare. Älskade vår, du är så oerhört välkommen.

Kossan heter Bläckie. För det där svarta, på kinderna, som sträcker sig upp mot de hemlighetsfulla ögonen och lite upp mot de nyfikna öronen. Bläckie, som i det svarta bläcket. Bläckie, som  engelskans black, men lite mindre hippt och lite mer töntigt – lite mer som jag. Bläckie. Tre år är hon, ungefär, den där envisa kossan. Hon kan bli rätt sur ibland. Trotsig. Precis som en 3-åring.

En dag började hon matvägra. Eller ja, hon ville bara äta spannmålskross och ratade höet. Precis som en 3-åring som bara vill äta makaroner. Med ketchup.Det håller inte i längden.

Vi åkte runt i varje gräsproducerande gård och köpte alla möjliga varianter av gräs. Dukade upp ett helt smörgåsbord av hö med olika ursprung och sammansättning. Testade olika serveringsalternativ. Allt för att få henne att äta. Allt för att få i henne de där nyttiga fibrerna som magen behöver. Som när man börjar skära smörgåsarna i trekanter, lägger gurkan som en sol, serverar på just den där speciella tallriken, med just de där speciella besticken.

Men den envisa kossan vägrade äta något annat än kross.

Jag tog kontakt med en veterinär, övertygad om att kon var sjuk. Men efter att vi pratat en stund så fnissade den där kokunniga kvinnan i andra änden och konstaterade att ”…ja, de kan ju vara bra envisa, de där korna.”

Nu äter Bläckie igen. Men inte vilket gräs som helst, så klart. Bara finaste torrhö. Och då får hon ju det, såklart. Och lite kross, för energitäthetens skull. Men bara efter att hon först ätit gräs. Först mat, sen godis. Trotsiga, envisa kossan Bläckie – precis som vilken 3-åring som helst.

Vintern visade sig från sin bästa sida och bockarna stångades ute i hagen. Och det kändes, så där i hela kroppen, att det var dags för något annat än att måla takpanel och skruva skivor. Så vi sträckte fram lämpliga kläder till Millimetermannen och skuffade ut honom genom dörren.
Sen kokade vi kaffe. Och gjorde mackor.

 Vi drog ut i skogen. Den nedanför kohagen, där stormen orsakat toppbrott på några stackars granar som behövdes ta om hand. Och då måste man självklart ha fika med. Varm choklad och ostmacka med för mycket smör. Kaffe, ägg, kex och russin. Det var ungefär det som fanns hemma.

Men det räckte bra. Gav tillräckligt med energi för att orka kvista träd med yxan. Eller hyxan, vilket är ett mycket mer logisk benämning på tillhygget. Man hugger ju med den. En hyxa helt enkelt. Påkommet av ett barn, så klart.

Och sen, när fingrar blev kalla och russinen var slut, var det dags att gå hem. Kinderna rosiga och kläderna doftande av gran och motorsåg. Och jag kan aldrig sluta överväldigas av tacksamhet över allt som skogen ger oss. Där, precis utanför dörren.

Kalven heter Vilda. Något annat vore otänkbart. Vid en ålder av en handfull månader så gav hon oss en uppvisning av den styrka och envishet som ryms i en kvigkalvs kropp. Den var den där kalla, blöta dagen då vi hämtade hem henne till vår gård. När det klafsade under fötterna och vägarna var som isbanor. Då när hon slet sig och i ren panik sprang tillbaka till flocken, med Millimetermannen släpandes efter i koskiten.

Det rann något sörjigt, brunt på både panna och kind när vi utbytte blickar som inte behövde några ord; vad har vi gett oss in på? 

Det var en väldans cirkus innan vi fick in henne i transporten. Vilda. Men till slut var hon och kon trivsamt inhysta vid sitt nya hem. Hemma hos oss, på vår gård. Det var då det brast för mig och tårarna började spruta. Lika delar glädje och lättnad. Med stänk av rädsla och osäkerhet. Vad har vi gett oss in på? Hur ska jag klara av att hantera dem där?

Dagarna gick. Jag matade och mockade. Vilda var väldigt skygg. Skeptisk. Ville inte var i närheten av oss. Av förklarliga skäl. Vi lät henne vara. Klappade mamman och försökte lugna oss med att det ordnar sig. Och sent om kvällarna, när det skyddande mörkret omsvepte mig, så sjöng jag för dem. Kulade. Lite så där prövande, i ensamhet. Mest för att det kändes så bra att sitta där i halmen och låta ljuden eka bortom skogen. De tittade på mig. Käkarna malde och öronen rörde sig. Applåderna uteblev. Och Vilda höll sig undan. Ryggade när vi kom och hukade misstänksamt bakom mamman.

Tills en dag. Då, när några veckor passerat och jag började ligga sömnlös om nätterna. Grubblandes på hur vi skulle klara av att byta halsband på den där skygga, envisa vildingen till kalv. Då hände det. En dag när jag stod där med gödselgaffeln i halmen, stötte en trevande liten mule mot min hand. Den luktade försiktigt. Prövande. Smakade lite med den sträva tungan. Jag stod still och vågade knappt andas. Ville inte skrämma henne. Ville inte förstöra hennes nyfikna kontaktsökande. Hjärtat slog snabbt av glädje och förväntan. Tillslut började hon puffa på min hand. Liksom underifrån och upp. Liksom kom igen nu då, klappa mig nu då. Och jag strök henne över den rödbruna pannan, ner mot mulen. Långsamt och försiktigt. Hon stod kvar. Hjärtat mitt fladdrade. Som när din nyfunna förälskelse beslutsamt tar din hand.

Jag kommer alltid att minnas den där stunden.

Vi avslutar det här året som vi började; sjukdomsputpurri av bästa småbarnsbacillskaraktär (det ordet måste finnas i Svenska Akademins Ordlista, va?)

Jag har legat däckad i feber ett par dagar och har därmed inte funnit kraft till att uppdatera så som är brukligt, det vill säga tisdag eller onsdag. Faktum är att jag inte funnit kraft till i princip någonting mer än att dra täcket över huvudet. Och självklart drog jag denna nitlott i bacill-lotteriet när jag är själv hemma med två relativt friska barn. Dessa underbara varelser, hallelejuja. (Tillåt dig själv att ana en viss ironi.)

Efter att ha sovit bort en hel förmiddag under täcket, vaknade jag till ett kök som var täckt i paljetter och glitter, sönderklippta papper och piprensare. Över allt detta, hade de kreativa barnen dragit ett spindelnät av de garnnystan de hittat. Ett stort spindelnät. Och mitt på golvet stod hela skafferiets innehåll, noggrant uppstaplat i bästa lutande-tornet-i-köket-karaktär. Och i det andra rummet, ty vi bor fortfarande bara på 1 rum och kök, hade de plockat ur varenda låda och skåp de kunde komma åt. Tja, det såg väl ut ungefär som vanligt, kan man säga. Bara frånvaron av någon vuxen som försökte förstöra deras kreativa idéer.

Jag vaknade och såg allt detta genom en feberdimma. Med en tröttheten i kroppen som var som blytyngder i ådrorna. Och tänkte, att kanske är det så här man känner sig när man är gammal, och snart ska dö. När man inte orkar något alls, mer än att andas och möjligtvis titta lite grann, ibland. Och då kändes det ändå inte så illa, att ha ett glittrigt kök och ungar som byggt om soffan till en hoppborg. Sen somnade jag om.

Men nu är jag på bättringsvägen. Och tänkte knåpa ihop en liten årssammanfattning av detta fantastiska, framgångsrika, skitår som 2016 varit.  Men den får ni ta del av sen. Nu måste jag förbereda nyårsstassen, dvs tvätta upp långkalsongerna. Någon form av självrespekt inför årets sista dag måste man ju iallafall ha.