Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 12 av 13)

Den där boken….?

Förra veckan kom boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med ett gäng andra jordfrämjande människor.

FOTOGRAF: Jeanette Andersson (bild från boken ”Jord, hopp och kärlek” av Lugn/Andersson)

Ni är flera som har hittat hit till följd av den, och ni är några som har tagit kontakt med mig till följd av den. Ni är också några här som har hittade hit innan boken, men som beställt den via mig – håll ut, den har ännu inte hittat hela vägen ut till Finnskogarna. Men så fort jag har den i min hand så sänder jag den vidare, var så säkra på det.

Flera av er som tagit kontakt med mig, står där jag stod för ca 5-6 år sedan – med ett gnagande själaskav och en längtan efter något annat. Som uttrycker tankar om att börja odla eller hålla djur för eget hushålls behov. Som börjar uppfyllas av en glöd att sätta andra spår än vad mänskligheten hittills åstadkommit. Jag vill bara säga en sak – jag är så glad över att ni finns, att ni hör av er.

Det svåraste steget har ni redan tagit – att börja ifrågasätta den verklighet och norm som råder och som rått under de senaste decennierna.

Det finns en del att läsa här i bloggen från den tiden då jag påbörjade min odlar- , själhushållnings-, lantbruksdjur-bana, och där jag fann intresset i jorden, microorganismerna och förståelsen för själva livet och dess förutsättningar.

Om du läser bloggen via dator, så kan du enkelt söka i arkivet via år och månad, till höger i bild. För att få lite riktlinjer för vad som intresserar dig, så kan jag ange några hållpunker; 2015 skaffade vi våra första lantbruksdjur – dvärggetter. Det var även då jag och barnen började gräva, mest för grävandets skull. 2016 tog odlarintresset igång rejält och den sommaren lärde jag mig jättemycket om jorden, både teoretiskt men mest praktiskt. Hösten 2016 köpte vi även våra första kor, lite impulsaktigt måste jag medge, efter att jag träffat på Ko-mannen på den lokala livsmedelsbutiken. Sen har det bara rullat på. Och jag har aldrig ångrat en sekund.

Här på bloggen delar jag tankar, ord och en del historier från livet. Jag tycker om att skriva och det var egentligen därför jag startade bloggen från allra första början. Välkommen att följa med, och tack för att du tittade in!

PS. Är du intresserad av boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson, så hör av dig till mig, eller titta in på förlagets hemsida!

Vinter och tapeter.

Veckan har bjudit på riktig vinter – äntligen! Det är obeskrivligt vackert att få möta dagen med en snöskyffel i handen, kylan som biter i kinderna och en januarisol som strilar guld över det vita snötäcket. Då är det inte så svårt att jubla med hela hjärtat över att jag är just här, istället för ett kontor.

Men ändå är det helgens framsteg som fått mig att jubla mest – vi har tapetserat i hallen! För er som följt bloggen ett tag, vet att vi påbörjade en utbyggnad för ca 6 år sedan. Ni vet också att vi hittat på massa annat under de 6 åren, vilket gjort att utbyggnaden hamnat lite i skymundan. Ni vet, skaffat lite kor och sånt där som lätt händer när man har småbarn och för lite att göra. (Tillåt er att ana en viss ironi….)

Hur som helst – i helgen satt vi den sista tapetbiten i utbyggnaden! (Kors i taket, tvitvi och svart katt och allt sånt där). För mig känns det smått otroligt, vi är, på riktigt, snart klara! (Med den delen, ska tilläggas.) Millimetermannen är dock mest i chock över all färg och mönster, medan jag klappar händerna i iver över densamma. Kommer ni ihåg förresten när jag handlade väggfärg till groventrén – bruten vit?

Till helgen ska listjävlarna upp, det kan du ge dig på. Sen ska vi fira på sedvanligt sätt – dela en folkis i soffan och känna oss nöjda i 4 minuter ungefär.

Jag behöver….

…skicka in min kamera på service. Mobilbilder håller inte i allt det här novembergråa mörkret. Eller är det det novembergråa mörkret som inte håller för bilder? Oklart. Men jag sörjer min kamera som i dagsläget inte fungerar, hur som helst.

…kramar.

…snö.

….få ut alla texter i huvudet till text på ett papper. Eller en skärm. Det måste hur som helst uttryckas i skrivna ord och sorteras till något hyffsat förståeligt. Om inte för andra, så för mig själv. Kanske är detta ett steg i den riktningen.

…. kravlös motion i skogen.

…. hitta ett supergott, koffeinfritt the, som kan ersätta mitt numera avslutade kaffedrickande. Ja du läste rätt – jag, som tillbett kokkaffets förträfflighet med en snarlik helig övertygelse, har slutat med kaffe sedan några månader tillbaka. Det satt hårt inne att inse det – men jag mår bättre utan. Men jag saknar att ha en doft, en rutin och en smak att längta till!

Vad behöver du?

Är ägg-säsongen slut?!?

Idag annonserade jag om att det var sista söndagen, den här säsongen, som jag stod och sålde ägg på Stakheden. Genast började det plinga till i mailkorgen och telefonen. Med lätt oro mellan raderna, har ni frågat : är det slut på ägg för säsongen?

Kort svar: nej

Långt svar; Nej, honorna fortsätter värpa och så länge de gör det så finns det ägg. Hur mycket och hur länge, vet inte ens de själva, men det kommer vi alla att märka tänker jag. Vi kommer ha dem kvar över vintern, så i bästa fall finns det ägg hela vintern, dock inte i den utsträckningen som över sommaren.

Vad som dock tar slut nu, är att jag står vid Stakheden mellan 9-11 på söndagar.

Jaha du, men jag vill ju köpa ägg? Hur gör jag då?

Du kontaktar mig så löser vi det. NI som varit prenumeranter över sommaren behöver inte bekymra er – det löper på som vanligt. Men hör av er till mig om det är några funderingar.

Jag har ju fått en höna, och har ännu inte hämtat ut alla äggen – är det för sent nu?

Nej det är inte försent. Kontakta mig så löser vi det. Den första januari 2021, då är det dock försent. Och tillgången minskar nu när vi går in i mörkare tider, så jag kan inte längre garantera att det alltid finns. Men jag och hönorna gör vårt bästa för att du ska få dina ägg, så hör av dig!

Kommer du sälja hönor den här hösten/vintern också?

Den som lever får se, men troligtvis ett begränsat antal. Vi har möjlighet att utöka hönshotellet något, men inte med lika många hönor som inför det här året. Återkommer gällande det!

Stort TACK till alla er som handlat ägg av mig under sommaren. Det är en glädje att få träffa er, prata med er och erbjuda ägg från de hönor som NI har gjort möjliga. TACK.

Ett års distans från skräck och självtvivel.

Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?

Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.

Tjuren uppvaktar damerna.

Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.

Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?

Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.

Den intensivaste tiden.

Vi är mitt i den intensivaste tiden nu. Dagarna är långa, nätterna korta och vår arbetsdag och vila lika så. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Och någonstans däremellan lite mat till oss själva också. Det är arbetsintensivt och ingen av oss har svårt att arbeta. Det är vår välsignelse, likväl som vår förbannelse.

Vår största utmaning ligger i att balansera detta. Att hantera känslan av att alltid vara otillräcklig, på alla plan åt alla håll. Att våga vila i vetskapen om att vi gör så gott vi kan, och mer än så kan vi inte göra.

Vi svalkar våra kroppar i sjön, mellan arbetsuppgifter och efter dagens slut. Det är det skönaste, finaste och somrigaste känslan – att låta det svalkande vatten omsluta min varma och svettiga kropp efter ännu en arbetsdag. Damm och lort som sköljs av, huvudet som kyls ner när jag simmar ner i det mörka, kalla, tysta. Sekunder när inget annat finns.

Tack till er som på olika sätt erbjuder hjälp, ni är ovärderliga. Tack till er som handlar ägg och kött, tar hand om ungar och på andra sätt är delaktiga i allt det här – vad vore vi utan er?

Äggutlämning!

Det gick ju finfint vid förra veckans äggutlämning – så roligt att träffa er! Några justeringar inför den här veckan;

  • äggutlämningen sker på söndag 9-11
  • du som äger en höna – boka dina ägg senast lördag kl. 16 för att vara säker på att det finns att hämta. Boka gör du genom att skicka ett sms med antal ägg och din hönas namn till 073-65 96 671
  • du som inte äger en höna, är välkommen från 9, de ägg som inte är uppbokade säljer jag iväg.

Men hallå, jag äger en höna men dina äggutlämningstider passar inte mig nå bra…!

Hör av dig till mig så löser vi det!

Hönsfamiljen – nu finns det ägg!

Fick du en höna i julklapp? Eller köpte du en åt dig själv? Nu är det äntligen dags – hönorna har börjat värpa och det finns ägg att hämta ut!

På lördag 13 juni kommer vara första tillfället, så mellan 9-11 kommer jag finnas på plats vid hagen vid Stakheden. För er som inte hittar dit, så svänger ni in vid Stakhedsvägen 15.

Äggen är mindre än vanliga ägg nu i början, men det kompenseras med att du får ta flera. Om några veckor så är äggen normalstora, så är det viktigt för dig så rekommenderar jag att vänta några veckor till.

Vill du vara säker på att det finns ägg när du kommer på plats, så skicka ett SMS till 073-65 96 671 senast fredag kväll och boka upp dina ägg! Ange antal (utifrån ”normalstorlek”) och vad din höna heter. Medtag gärna egna kartonger!

Jag har ingen höna – men jag vill köpa ägg! Kan jag också komma?

Ja, från 10.00 , under förutsättningen att det finns ägg som inte är uppbokade av ”höns-ägare”.

Nu kickar vi igång det här, och det kan vara lite rörigt i början innan jag får till logistiken runt det hela – hav tålamod! Jag gör mitt bästa, och har ni idéer på hur det skulle kunna göras bättre så är ni välkomna att höra av er!

Och som vi alla vet vi det här laget; VI HÅLLER AVSTÅND OCH STANNAR HEMMA VID FÖRKYLNINGS-SYPTOM!

Liv föds och liv dör.

Förra veckan förlorade vi en nyfödd kalv. Det var första gången. Allting har en första gång.

Jag hittade den i hagen, vid mamman. Kanske hade hon redan gett upp. Hon följde mig inte när jag bar bort den slappa kroppen. Dess ögon var bakåtvända och den kippade efter andan. Men hjärtat slog och jag ville så mycket mer. Jag gjorde vad jag kunde. Jag ringde om råd. Jag blåste in luft. Jag sög ut slem. Jag höll den upp och ner. Jag masserade bröstkorgen, ändrade läge.

Vi hjälptes åt. Hon och jag, den där oerhört snälla människan som lyckas dyka upp när hon behövs som mest. Och Vi gjorde vad vi kunde. Och vi gjorde allt igen. För att tillslut inse, att den enda hjälp som fanns kvar att ge, var ett skott i pannan.

Det är den stunden som är den jobbigaste. Att släppa hoppet om livet och istället ta Döden i hand. Beslutet. Insikten. Och sen tårarna. Och frustrationen. Kanske borde jag varit en mer vuxen människa och bitit ihop. Men jag klarade inte det. Jag klarade inte det.

Men liv föds och liv dör, och alla ska vi den vägen vandra.

Instinktivt ville jag gräva ner den. Gräva ett hål i marken, fylla jord över den lilla kroppen och låta den förmultna där. Låta jorden återta det liv som inte längre var, låta kroppen gå tillbaka till de marker som skapat den. Men det funkar inte så. Det funkar inte så, när vi människor bestämmer om hur saker och ting ska vara.

Så motvilligt rättade jag mig in i ledet. Och tre dagar senare kom en lastbil med kran, lyfte på den lilla kroppen och körde den genom halva Sverige för att den ska bli ”miljösmart” biobränsle. Vad jag fick kvar, var en faktura på hämtningen. Det känns som att jag aldrig kommer bli bekväm med det förloppet.

Dagen efter föddes en pigg tjurkalv, med krafter för två. Då kom tårarna igen. Över kontrasterna. Över livet och döden som ständigt vandrar hand i hand. Över allting vi människor inte förstår men som vi ändå är en del av.

Stort tack till er som på olika sätt hjälpte mig med kalven. Det var en tragisk händelse som jag säkerligen kommer få uppleva igen. Men mitt i allt det ledsamma så var det fint att få dela det med er. Men kanske det finaste var, att ni valde att dela den med mig.

….. ……. …….. ……. ……..

Att göra ett bingonummer över den döda kalven känns fel, men ni ska givetvis få bingonumret för den pigga tjurkalven: 26

Det är nu en individ som ännu inte har kalvat. Jag är osäker på om hon kommer göra det, men det lär tiden utvisa. Jag håller er uppdaterade!

Jag är regenerativ bonde.

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑