Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 13 av 13)

Jag är regenerativ bonde.

4 mars, 2020 / forsbergkristina / 10 kommentarer

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

Avslutning i Slakteriet och Vinnaren.

8 oktober, 2019 / forsbergkristina / Inga kommentarer

En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.

För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.

Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!

Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;

Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!

Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).

Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!

Den första morgonen.

1 maj, 2019 / forsbergkristina / 1 kommentar

Det är något väldigt speciellt med den där första morgonen, när morgonmackan förgylls med pinfärsk spenat och små späda rädisor. När jag har skyndat ut i träskor och bara ben, för att knipsa åt mig några nävar till frukosten. Känt morgonsolens strålar som jagar undan vårnattens kyla. Det guldfärgade ljuset som tränger in genom vinterskitiga fönster och flödar över bordskivans frukostsmulor, skapar glorior i morgonruffsigt hår.

Doften av kokkaffet på spisen, samtalen som lägger planerna för dagens gårdsgöra. Och slutligen, den där tuggan, där det mjuka brödet förlovar sig med löften om den tid som ligger framför oss. Krispigt, saftigt av grönska. Milt kryddigt mot gommen, fortfarande lite svalt efter vårnattens kyla. Livskraft, direkt från jorden och med en kort mellanlandning på bordet.

Vi vet att det är den första morgonen av många, med pinfärska grönsaker och händer som plockar bland grönska i morgondagg. Och att dessa dagar nu ligger i ett pärlband framför oss, njutbara blott i vår förväntan. Men ändå, det är något väldigt speciellt med den första morgonen.

Brev till mormor, 8 mars 2019

8 mars, 2019 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer. Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet. Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.

452 kilo meningsfullhet.

11 oktober, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Hösten har kommit och mörkret med den. Både det nattliga och det själsliga. Jag ser det i ögonen på människorna runt omkring mig, känner det själv i huvudet och hjärteroten – vemodet. Den där känslan av ovilja och orkeslöshet som gör att man mest vill sitta under en filt en hel dag. Tittande på höstlöven som faller, med händerna runt en rykande varm kopp. Blicken fäst på en punkt långt borta och tankarna som flyter fram likt gula löv på en stillsam bäck. Som ett behov av att gå ner på lågvarv, i takt med att dagarna blir kortare och natten längre. Som ett behov av att följa naturens takt, när den saktar ner farten inför en stundande vinter.

Det finns olika sätt att hantera denna känsla som hösten för med sig. Om vardagen överhuvudtaget ger utrymme för att ta hänsyn till den.

Själv så brukar jag gräva. Gräva, djupt i allt det där svarta. Både rent praktiskt och själsligt. När den odefinierade oron kryper på, lägger jag mig knä i odlingarna. Borrar ner mina händer i det universum av microbiologi som göms under ytan och plockar upp den mat som ska försörja oss under vintern. Potatis. Jag känner kylan och fukten i jorden, ser hur den färgar mina händer svarta. Och därunder, dessa ljusa knölar av energi. Det ger mig ro. På ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Men om jag skulle försöka förklara, så handlar det om meningsfullhet. Det är få aktiviteter som är så meningsfulla för mig som att införskaffa mat till mig själv och min familj. Att samtidigt tillfredsställa behov i form av kroppslig rörelse, frisk luft och möjlighet till eftertanke gör inte saken sämre.

Och jag tänker på det, när jag plockar upp potatis efter potatis ur den fuktiga jorden. Betydelsen av dessa gyllene knölar under året som gått. Allt de gett mig, innan de ens hunnit upp på bordet. Timmar av kroppslig rörelse. Kroppslig rörelse tillsammans med mina barn. Där vi filosoferat och hjälpts åt, löst konflikter och kommit på nya idéer. Sena kvällar i ensamhet i försommarens skymningsljus. Hösteftermiddagar med träden som glöder omkring mig. Och jorden, som blivit mer bördig och livskraftig. Den kryllar av liv och är svart som natten. Och det, om något, gör mig uppriktigt lycklig. För i det mörka, finns det liv.

Jag har grävt klart nu, för den här hösten. I det vemodiga, mörka. Tankarna är på plats och höstens färger glöder. Resultatet blev 452 kilo meningsfullhet. Man kan kalla det potatis, men jag kallar det meningsfullhet.

Livet i sommartid.

16 juni, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Livet i sommartid är intensivt. Med djur, odlingar och sommarlediga barn, så forsar dagarna fram likt en vildsint indalsälv. Vi virrvlar runt i varandras krafter, viljor och behov, styrda av varandra utlämnade åt gemenskapens dynamik. Men på något konstigt sätt tar vi oss ändå framåt, även om det inte alltid är dit där jag hade tänkt mig. Ibland flyter vi lugnt framåt i samma riktning. I en vilsam enighet som döljer den energi som vi utgör. Den energi som i sinomtid omvandlas till en kraftfull fors. Svår att styra, men spännande, häpnadsväckande och kraftfull.

Livet i sommartid är en spännande resa. En spännande resa som kräver full sinnesnärvaro för att den över huvudtaget ska vara möjlig att manövrera med glädjen och energin i behåll. Och ibland, när det uppstår en lugn liten vik i de dagar som forsar fram, så låter jag mig själv vila där en stund. Omgiven av allt det vackra som naturen ger mig, uppfylld av alla de liv som utgör mitt. Barnen, djuren, odlingarna. Min livskamrat, familj och vänner. Och i vissa stunder, bara jag själv.

Och då förmår jag mig inte att starta upp datorn. Jag vill inte tillåta mig själv att hypnotiseras av en digital värld, när den fysiskt verkliga är så vacker och livsgivande. Så skön och känslorik. Och då blir bloggen lidande. Istället för att sprida orden på det digitala nätet, så samlar jag dem i en grön skrivbok, där pennan får fritt spelrum. Jag hoppas att det en dag blir ord som jag kan vara stolt över. Att det blir ord som ni en dag ska få läsa och förhoppningsvis finna mening i.

Och samtidigt smärtar det mig att bloggen blir eftersatt nu. Det ju nu som allting händer här på gården. Allt det där som gör livet till det jag vill att det ska vara. Meningsfullt och vackert. Känslofyllt och glatt. Spännande och utvecklande. Och jag vill så gärna dela det med er.

Så jag ska försöka bättra mig med uppdateringarna, men döm mig inte om jag inte förmår. Ta istället klivet tillbaka från det digitala och upplev allt det där som din kropp ser och känner. Dofterna, känslorna, vyerna. Smakerna ljuden och vädrets skådespel. Ta någon i handen och upplev livet i sommartid, så som du längtade efter, den där mörka snöiga dagen i januari. Gör det bara. Skratta, gråt och kramas. Älska, titta och argumentera. Lyssna, upptäck och känn alla de känslor som finns där inom dig. Det är dom som är livet, så se till att de är, vad du vill att de ska vara. Så hörs vi av sen, när tillfälle ges.

Pssst… Om du följer mig på Instagram, där jag heter SlaktarStina, så får du oftare små glimtar av vad som händer här på gården. Och har du inte Instagram, så har jag ordnat det så fiffigt att du kan se de bilder som jag publicerar där, här på Slaktarn´s Gårds hemsida! Klicka in på rubriken Bilder så finner du dem.

Är vi självförsörjande?

23 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året. Då all odling sker utan maskiner och bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis. Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen. Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!