Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 4 av 13)

Vilken fantastisk vinter vi har! Rikligt med snö och ihållande kyla – det här är vi inte bortskämda med under de senaste åren. Möjligtvis har det varit lite väl kallt under den senaste perioden, men det är rätt trevligt att ha en anledning att brassa på i kaminerna riktigt ordentligt.

Lätt för dig och säga, som kan vara inne i värmen. Jag undrar mest hur de stackars djuren har det ute i kylan?

Fullt relevant fråga. Låt mig ta dig med på en rundtur hos de olika djurgrupperna. Vi kan börja hos korna.

De mår bra och har det fint. Inga insekter som biter, vinterpälsen är på, fettet har byggt på därunder och tillgången på mat är fri. Dessutom sprider vi de balar som har sämre kvalité, vilket ger större valmöjligheter till liggplatser, vilket verkar uppskattas.

De äter från de spridda balarna också, men har även tillgång till grovfoder av bättre kvalité i foderhäckarna.

Tjurarna har det på samma sätt. Möjligtvis är vi lite snålare med att sprida ful-bal till dem, men de klarar sig ganska långt med sitt eget foderspill.

Fåren då? Jo, de äter friskt och kryper sen in i sitt upphalmade vindskydd. Den här baggen ska dock snart få krypa in i frysboxen istället. Direkt efter att den här bilden togs så stångade han mig blå på knäna. Tanken var att hålla kvar honom till påsk, men fortsätter han på det här sättet så börjar förberedelserna för påsk tidigt i år.

Katterna är mest inne så här års, vilket märks på alla hyss de ställer till. De trakasserar oss dagligen, men som är så söta så att de alltid blir förlåtna.

De går bara ut i absoluta nödfall, för att göra sina behov precis utanför trappen. Sen kraffsar de över otyget och beter sig som att de varit utestängda hela veckan, och måste in innan de dör på fläcken. Hela förfarandet tar uppskattningsvis 2 minuter. Och ja, de har kattlåda inne. Den är trivsam och rengjord, men dög uppenbarligen bara i somras, då skulle de in för att gå på lådan och sen ut igen. Katter alltså…

Sen har vi de andra vilddjuren. De som klättrar på stenar, bygger kojor och tumlar runt i snön. De som ska ha mat, men aldrig den som ställs fram på bordet, och som tidvis kivas så att mamman håller på att ge upp på det här med föräldraskapet. Och den ständiga skuggan Nilson, som mest är som en jobbig lillebror, men ganska roligt ändå.

De mår bra, hela högen. Någon envis hosta och kråkor i näsan, som de flest andra, men kylan sätter sällan stopp för äventyr och kojbygge. Värmen i huset är ju inte långt bort, så det är bara att ramla in igen när så krävs.

Men nu ska det bli mildväder några dagar, innan kylan hittar tillbaka. Jag håller tummarna för att vi får ha en fin och kall vinter ända till mars når sitt slut!

Jag har aldrig drömt om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men det var bonde jag blev när jag började reflektera över vad mitt liv har för mening i det större sammanhanget. Det var bonde jag blev när jag letade svar på vad som behövs för att leva på en plats, och det var bonde jag blev när jag fick mer kunskap kring nutidens matproduktion. När jag började reflektera kring vad jag vill lämna över till generationerna efter mig, så var det bonde jag blev. Regenerativ bonde.

Jag vill vara del av något bättre. Hitta vägarna till en matproduktion som ger giftfri och näringsrik mat, samtidigt som den stärker de ekosystem som alla våras liv är beroende av. En matproduktion som binder samman människorna med den jord som föder dem. Där vi alla känner ansvar för de generationerna som ska leva på den här platsen, när våra kroppar för länge sedan återgått till jord och stjärnstoft.

Jag vill framställa mat utan profiterande mellanhänder i kostymer, vars ansvar endast sträcker sig till ökad aktieutdelning. Jag vill driva en verksamhet där min främsta uppgift är att ta ansvar för ekosystemets välmående, för mångfalden i markerna, för vattnet som omger och uppfyller oss, för jorden. Stärka möjligheten för att leva ett bra liv på den här platsen -nu, imorgon och flera generationer framåt. Och jag vill bana väg för att vi ska bli fler som kan och vill göra just detta.  

Allt detta har jag fått göra varenda dag av det gångna året. Det är en tacksamhet och välsignelse, att få arbeta hårt och känna att det är åt rätt riktning. Det är en tacksamhet och välsignelse att få fylla mina dagar med meningsfyllda arbetsuppgifter som ger både mig och omgivningen glädje. Men framför allt är det en tacksamhet och välsignelse att träffa alla er människor som gör detta möjligt.

Så till markägare och köttkunder, ivriga påhejare och stöttepelare – Ett stort TACK till er.  Tack för att ni ger mig möjligheten och förutsättningarna att ge landskapet mer liv. Tack för era stöttande ord och handlingar, glada tillrop och praktisk hjälp. Tack för att ni inser att vår kraft och vilja är fullständigt förankrad i hjärta och  långt in i benmärg, om att göra gott. För er, för oss och för livet i, under, på och omkring markerna.

Vi vet att vi inte utgör dagens norm inom lantbruket, och det är precis som det ska vara. Vill man bygga något bättre än det befintliga, så behöver man göra annorlunda. Men det är också då, när man väljer att leta nya stigar, som tilltron från omgivningen betyder så mycket. Vi vet att vi är på rätt väg, även om den inte är rak och enkel. TACK för att ni är med oss.

Vi önskar er alla en fin och fridsam jul, och tack för det gångna året!

Onsdagen inleddes med ett samtal om att korna eventuellt var utanför stängslet. Jag satt med bokföringen framför mig, och gillar inte att avbryta när jag är mitt i och har fokus upp. Samtidigt insåg jag att det är nog bäst att kolla upp det där. Det är ett ställe i hagen där det ser ut som att de är utanför stängslet, men det hade varit bra snörpligt att inte kolla upp de observationer som kommer, och sen ha ett jätteproblem när korna hunnit långt ner på byn.

Så jag släppte bokföringen och åkte ner till djuren. Korna kom pulsande mot mig och jag bakspårade dem för att konstatera att de hela tiden varit på rätt sida stängslet. Passade även på att göra en stängselkoll, och det var några åtgärder som behövde genomföras. Det är alltid bättre att göra sådant innan djuren är ute, men ibland hjälper inte ens det. Och det skulle eftermiddagen visa mig.

Väl hemma så slog jag mig ner med bokföringen igen. Efter en kort stund börjar dock Nilson gnälla, men jag kände ett skriande behov av att nu få avsluta vad jag höll på mig. Men Nilson gav sig inte. Han klättrade upp i knät, pep och naffsade i handen på det där speciella sättet som har blivit tecknet för att nu är det akutläge.

I samma stund ropar sonen; ska baggen vara där?! För utanför fönstret promenerade baggen omkring och upptäckte omvärlden. Lugnt och fridfullt spatserade han mellan dörren och bilen, som om han ville berätta för oss att det är hög tid att åka ner till tackorna nu om det ska bli några lamm lagomt till våren kittlar försommaren i nacken.

Vi gick ut och fick in honom i hagen igen. Vi förlät honom, eftersom det såg ut som att han blivit utstångad av sina kamrater. Så jag gick in igen och tog mig an bokföringen. Efter en kort stund började Nilson återigen gnälla och jag hade mina aningar om vad det gällde, när vi återigen gick ut.

Mycket riktigt, så hittade vi baggen ensam strövande på gården. Vi förde honom in i hagen, men han skuttade över stängslet lika snabbt igen. Hans polare stod oförstående kvar på rätt sida och jag insåg att här har vi en utmaning. En utmaning som vi tog oss an med vindskyddet och några fångstgrindar.

Kort därpå kördes gänget ner till tackorna, och min förhoppning är att de har tillräckligt stor dragningskraft för att hålla honom kvar i hagen. Min oro ligger i att han har tillräckligt stor dragningskraft för att lära hela gänget hur man tar sig ut ur hagen… Den som lever får se. Men ser ni ett gäng får som spatserar omkring nere på byn så är det troligtvis mina.

Kvällen är kall, och jag behöver öka på stegen för att få upp värmen. Det faller lätta, långsamma snöflingor omkring mig, och det är en speciell kväll men jag märker det inte först. Jag vandrar på med tankarna fastkrokade i slaktlistor och köttförsäljning, jonglerandes de där motstridiga känslorna som cirkulerar likt månar runt kärnan av all det jag är och vill.

Det var lite motvilligt att komma ut. Näsan är tät, och andetagen genom munnen gör läpparna torra och stela. Kroppen är trött. Men kanske är det bara ett tanke-ok, för när kvällen väl fångar mig med sin magi, så är det som att allting får en annan dimension. Borta är tungheten i kroppen, borta är slaktlistor och motstridiga känslor, för allting ter sig så smått och litet när det känns som att man kastas ut i stjärnhimlen själv.

För det är så det känns. När jag inser att fullmånen står högt på himlen och kastar skuggor över snön. När jag släcker pannlampan och trampar vidare genom skogen medan månen lyser upp vår väg och låter trädens välkända siluetter leda oss framåt. Den lätta snön som knarrar under mina fötter, varje ojämnhet som min fot känner genom de tunna skorna. Blicken upp mot allt det magiska, vackra. Och det blir så uppenbart hur liten och betydelselös jag är i detta enorma universum. Det är befriande, att känna det.

Och samtidigt veta, att detta glittrande snötäcke omkring mig, består av en massa små flingor. Varenda en, lika små och betydelselösa som jag. Men de ger intryck på mig, bara genom att vara. Tillsammans. Mäktigt och kraftfullt, när det glittrar i månljusets sken.

Jag går långsammare. Vill inte att promenaden ska ta slut. Tar omvägar, stannar till och kylan nyper mig i kinderna. Jag har svårt att slita mig från magin. November må vara mörk, men det är också då som ljuset blir som vackrast.

Vi kommer ha en extra köttutlämning 8 december 2023, och nu har du möjlighet att boka en andel! Du klickar in dig på fliken ”köpa nötkött”, där finns information och en länk till att boka. Tycker du det är krångligt och känns osäkert med ett digitalt formulär, så ringer du mig på 073-65 96 671

Varför ska ni skicka djur nu, jag trodde ni var klara med köttutlämningen?

Det trodde vi också. Men sen såg vi att en batch med grovfoder inte håller den önskvärda kvalitén, vilket innebär att vi står precis på gränsen med att ha tillräckligt med foder till djuren över vintern. Det, i kombination med lite annat som händer, så beslutade vi att göra ytterligare en köttutlämning i år. Genom att minska djurgruppen något, så får vi marginalerna på rätt sida och kan sova gott om natten.

Kommer det bli fler köttutlämningar?

Jag hoppas att nästa köttutlämning blir enligt plan, dvs hösten 2024. Som vanligt går vi då ut till markägare och befintliga köttkunder först. Finns det sedan något kvar att boka så släpper vi in nya kunder.

Blir det någon mer köttutlämning innan dess, så annonserar jag det här. Och undrar du något; ring mig! 073-65 96 671

Allt gott så länge!

Minusgraderna kom som en skänk från ovan. Markerna har hårdnat till, och den tidigare brungrå sörjan är täckt av ett tunt lager vit snö. Över en natt blev omvärlden vacker, och det blev behagligt att arbeta igen.

Några minusgrader är så mycket lättare att handskas med, än ett par plusgrader insvept i en dimma av regn. Då spelar det ingen roll hur du klär dig – efter ett par arbetstimmar ute så är kläderna blöta och tunga. Och det där smittar lätt av sig, ända upp i sinnet. Och helt plötsligt så är hela tillvaron brungrå, blöt och tung.

Men det lättade lite, i och med minusgraderna. Och snön. Glöm inte bort snön. Det prasslar och frasar om fötterna när jag ser till korna vid Norrboån. Stegen blir så mycket lättare, än när det klaffsar och geggar. Jag tror korna håller med mig. De tittar på mig när jag kommer gående, men tappar snart intresset. Fortsätter att klia sig mot träden, gnaga lite bark och naffsa runt i det prasslande gräset under den tunna snön.

Vi har konstaterat att vi har foderbrist. En av sommarens foderbatcher håller för låg kvalité och därmed har vi ganska många bal för lite – fodret kommer inte räcka hela vintern. Med tanke på hur många som kontaktar oss med frågan om att få köpa hösilage, så känns inköp av foder inte som något alternativ. Då återstår bara att minska ner koflocken. Och testa en annan utfodringsmetod med förhoppningen att foderspillet minskar.

Men nu väntar helgen, och jag och Nilson ska dra iväg på kurs. Vi strävar på att få någon ordning på vallandet. Det är liksom tre steg fram och två steg bak, hela tiden. Lite så som livet är mest, tänker jag.

Precis så är det; vår värsta tid är nu. Nu när marken är mjuk och vattenmättad, men växtligheten har gått i dvala för säsongen. Och så kommer det en snödämp med blötsnö, som trycker ner gräset mot marken. Jag hade hoppats på att ge det som vinterbete till korna, men nu ser mest ut som en platt, osmaklig pannkaka och balutfodringen känns som det enda alternativet. Dock verkar inte korna riktigt hålla med – de testar alltid betet när det får tillgång till en ny markbit.

Det är lätt att dela bilder från grönskande gärden som betas av runda, glänsande kor en vacker sommardag. Eller när de ligger och idisslar i februarisolens trevande strålar, omgivna av snö med frost i mustaschen.

Men det är ju inte alltid det ser ut så. Så jag tänkte dela lite bilder och tankar från när utedriften är som sämst, helt enkelt från den tid som är nu.

Efter växtligheten stannade av, valde vi att stanna upp koflocken på en mark som vi vill ha intensiv påverkan på. Vi har ställt ut balar för att sprida tramp, foderspill och gödsel, och tänkt att rejält med tramp på otjälad mark kommer göra gott för den här markbiten. Om det var ett bra beslut eller inte att sätta dem där, den här tiden på året, återstår att se.

För trampat blir det. Den mossbeklädda markytan blir rejält upptrampad och förhoppningen är att det, i kombination med det foderspill och gödsel som blir, ska kicka igång den här markbiten. Men vi kan ha fel. Och har vi det, så löser det sig ändå. Det är bara en fråga om tid och tålamod. Vad vi, och flera med oss, sett hända tidigare år, så är jag dock inte särskilt orolig.

Mest upptrampat blir det runt foderhäckarna, lite mer än vad vi egentligen vill ha. Men det är bara att konstatera att så blir det på den här typen av mark, med den här storleken på flocken, den här tiden på året, när vi använder foderhäckar på balar som är placerade på det här sättet.

Och även fast jag är väldigt förtjust i vårt utfodringssätt på vintern (du kan läsa mer om det här), så tittar vi nu på lite andra idéer gällande utfodringen. Kanske finns det något som funkar ännu bättre, utifrån de förutsättningar som vi är i nu? Känslan är att vi skulle behöva hitta ett sätt som möjliggör ännu mera flöde i landskapet, så vi kan sprida ut trampet mer jämt över större ytor.

Men stackars kor som måste gå och trampa i det där!

Ja, jag håller med om att det inte känns optimalt, även fast djuren inte tar någon skada. Därför skruvar vi vidare på idéer och tekniker, för att hela tiden bli bättre på vad vi gör. Och även fast den här värsta tiden troligtvis bara handlar om några veckor, så kan vi nog vänta oss att den utökas, i takt med att vintrarna troligtvis blir mildare framöver. Så vi kollar och lyssnar på våra duktiga kollegor söder över, och fortsätter jobba på för att livskraften ska sprudla hos både mark, djur och människor.

Värt att observera, är att korna, trots den leriga marken, inte är särskilt lortiga. De blir lortiga om klövarna när de behöver gå på den upptrampade marken. Men varje dag får de en orörd bit mark, och de har även andra ställen att vara på, som inte är lika leriga.

För övrigt vill jag vara tydlig med att dessa foderhäckar är skit. När vi köpt dem så börjar vi med att förstärkningssvetsa och byta ut alla muttrar till låsmuttrar. Efter det så håller dem, i bästa fall, två säsonger när de behöver flyttas dagligen.

Dock är dem de enda som vi hittat på marknaden som går att flytta manuellt, och det har hittills varit väldigt viktigt för oss. Men i takt med att flocken blivit större, så inser vi att det blir kostsamt i längden, både ekonomiskt och resursmässigt. Så det glädjer mig att det finns initiativ och idéer om andra modeller, för hittills så har jag verkligen gillat den här utfodringsstrategin! Dock är det högst oklart när de andra modellerna blir tillgängliga, om de blir tillgängliga.

Ännu en indikation om att testa en alternativ utfodringsstrategi. Återkommer med en rapport!

Alla helgons helg ligger framför mig och jag har inte planerat att tända något ljus. Inte för att jag inte vill. Och inte för att jag inte saknar och tänker på de som nu är döda. Jag är bara en sån som inte tränat på att låta allmänna högtider att ta plats i mitt sinne.

Och ändå finner det sig så, att jag av en händelse, just inför den här helgen, befinner mig på gångavstånd från din grav. Det har kommit snö som är lite tung och blöt, luften är rå och kall. Mitt huvud är sprängfullt av tankar som snurrar runt med en faslig fart och ger svallvågor av obehagskänslor ut i resten av kroppen. Det är några stora och viktiga beslut som ligger framför mig, och känslan av vilsenhet är överhängande. Mina andetag är korta och musklerna spända. Jag är rastlös och otålig.

Och det är då jag kommer på, att jag borde gå till din grav och tända ett ljus. Men jag har inget ljus, och inget ljus finns att få. Och för en kort stund förbannar jag mig själv över min egna oduglighet, men lika ljuslös är jag ändå.

Jag har inga vantar, men stoppar händerna djupt ner i jackfickorna och borrar ner hakan innanför den höga kragen. Kylan är måttlig men påtaglig. På det där sättet som den bara är när höstens fuktighet fortfarande dominerar. Jag drar upp huvan över huvudet, och tar sikte mellan de låga husen. Ljuden är dova men välbekanta, i den landsbygdstad som nästan känns som hemma. Längs allén med björkar är bänkarna översnöade, och ljuset från gatulycktorna är gult mot allt det vita. Ljuset upphör när asfalten går över till grus, och det är som att även ljuden försvinner när jag passerar in bakom den tjocka granhäcken.

Där i mörkret på kyrkogården fladdra tusentals ljus. Det är vackert att se, och det känns tråkigt att jag inte kan bidra. Det känns lite tafatt att komma hit i mörkret, utan någonting i händerna, utan någonting att ge. Men jag borstar bort snö från din skrovliga sten, ser till att den gjutna fågeln är fri. En stund i tystnad, i mörkret, och under mina fötter den jord där din aska finns begravd. Vart själen är, vet jag inte. Men jag tänker på dig varje gång som sädesärlan gör mig sällskap.

Och just här, just nu, framför stenen som bär ditt namn – så mojnar stormen i mitt huvud. Alla tankar blir som gulnande löv, som sakta signar ner och lägger sig stilla. Kvar finns orden du gav mig. Kvar finns orden du skulle gett mig, om din röst fortfarande kunde ljuda där vindarna fortfarande blåser.

Ett lugn sprider sig i kroppen. Min bröstkorg fylls av värme, trots att luften som jag andas är kall. Jag tar djupa, giriga andetag och känner hur axlarna sjunker ner. Plötsligt vet jag hur man andas igen, plötsligt minns jag vad det är att leva. Jag vänder tillbaka genom allén, och låter lätta fötter göra spår i den tunga snön.

Inget ljus blev tänt av mig den här kvällen, det var du som tände ett inom mig.

Vaknade till ett landskap täckt av 3 dm halvblöt snö, och insåg ganska snart att min planerade skrivardag var bara att stryka. Jag är så pass rutinerad nu, så jag vet att mycket snö under kort tid, och speciellt snö av den blötare sorten, innebär extra åtgärder och därmed förlängd arbetsdag ute i fält.

Så det var bara att kliva upp ur sängen och börja skotta snö, för att överhuvudtaget kunna ta sig från gården och ner till djuren.

Det är fruktansvärt tråkigt att skotta snö. Men efter att ha handskottat i 13 år, så har jag hamnat i någon slags surig trotsighet, om att jag tänker fan-i-mig inte ge upp och köpa någon snöslunga. Funkade det förra året så funkar det ett år till. Dessutom får jag motion. Och dessutom så är det väldigt lite som kan krångla på en snöskyffel, i jämförelse med en snöslunga.

Jag har ju en grålle med snöblad också. Men erfarenheten säger att det är blir mest en massa mer-jobb. Dels så kan man köra fast. Då tar det ca 2,5h att skotta loss sig. Jag har nämligen provat. Och det är oerhört frustrerande att gräva loss en maskin och tänka på att om jag bara hade tagit den enkla snösläden, så skulle jag vara färdig vid det här laget! Det är liksom sällan jag kör fast med snöskyffeln. Dessutom ska snöbladet och kedjorna monteras, det ska tankas osv. och då är jag snart uppe i tiden det tar att handskyffla av åtminstone det nödvändigaste. Tänker man sen till att jag då även behöver komplettera med en timmes motion, samt arbeta in pengarna för bränslet osv, så blir kalkylen till nackdel för en maskin. Kanske. Eller så är det bara en surig trotsighet hos undertecknad. Men det funkar uppenbarligen det också. För skottat blir det.

Sen återstod bara resten. Pulsa runt hagarna för att lösgöra snö och is från stängslen. Pulsa runt och utfodra djuren. Pulsa tillbaka till bilen eftersom jag insåg att jag glömt ta med en grej. Pulsa tillbaka. Pulsa runt och kolla stängselaggregaten. Pulsa runt och kolla djuren. Pulsa runt och kolla vattnet.

Det blir några kilometer på en dag. Och just ikväll så känns det verkligen i kroppen. Den är trött i varenda muskel, så där som det blir när man har arbetat lågintensivt under en längre tid. Så där som det blir när man ha ägnat dagen åt att antingen skottat snö, eller pulsa fram i snö.

Det är en välsignelse att gå och lägga sig med den känslan i kroppen. Känslan av att något högst verkligt har blivit uträttat. De trötta musklerna och kinderna som hettar efter en heldag ute. Att krypa ner mellan de svala lakanen, lägga ner huvudet på kudden och omsvepa sig med allt det mjuka. Stänga ögonen och låta sömnen nästan omgående svepa mig vidare till en ny dag. Den är en välsignelse att få somna med genuin trötthet i kroppen, efter en dags meningsfullt arbete.

Och jag testade tanken idag; hade det varit bättre att arbetat inomhus? Men svaret var nej. Jag mår bra av att arbeta med kroppen. Jag mår bra av att vara ute, och uppleva vädrets olika svängningar. Jag tycker om att känna att jag lever. Och det gör jag när jag pulsar genom snön.

Om jag känner samma sak till helgen, när det istället ska hällregna, återstår att se.

Och plötsligt var det höst, med vintern som tornar upp sig framför oss. Vi eldar i kaminerna, och lär oss att mössa och vantar tillhör standardutrustningen. Förbi är tiden med shorts och bara fötter. Förbi är tiden med svalkande bad och ljusa nätter.

Det är en lättnad och det är en sorg. En lättnad över att vi närmar oss tiden för återhämtning och reflektion. Mörka kvällar framför elden. Samtal om det som vart, och det som komma skall. Om det som är.

I begynnelsen, när vi började med bonderiet, så hade jag dåligt samvete över att jag gjorde så lite under den mörka tiden på året. Jag har ändrat på den tanken nu. Nu välkomnar jag lugnet. Växlar medvetet ner, och göra plats åt allt det där som inte får plats under sommaren.

Samtidigt är den här tiden en sorg. Vi har blivit klara med köttutlämningen och varje år är den här perioden känslomässigt överväldigande. Stoltheten och glädjen över att kunna leverera bra råvaror till människorna omkring. Vetskapen om allt jobb som ligger bakom, insikten om lärdomarna det gett och hur det påverkar allt omkring. Men samtidigt sorgen och vemodet över att samla ihop några djur för sista gången. Se dem i ögonen, klia dem vid svansroten och sen se hur de åker iväg i sin vagn en sista gång.

Jag skrev ett inlägg om den känslan på Instagram, om dubbelheten som kan vara svår att förstå. Och jag tänker att den är värd att dela här med;

”Igår körde vi sista lasset till slakteriet. Nu är det bara pusslet kvar att få ut köttet till folket.

Det är en känslosam tid, de här veckorna. Framför allt den oundvikliga ledsamheten när jag ser djuren för sista gången. För den känslan finns där, och jag låter den få finnas. Ser det som ett hälsotecken i all min mänsklighet. Ledsamheten till trots, så finns det inga tvivel.

Det kan verka konstigt för den som får sin mat i färdiga förpackningar, märkta med allehanda certifieringar och andra påhitt. Det kan verka konstigt för den som betalar för att någon annan ska göra jobbet.

Jord under naglarna och blod på händerna, har vi alla. Oavsett om vi äter veganskt eller carnivore. Så länge vi lever och behöver mat, så är det annat liv som offras för att fylla våra kroppar med näring.

Man kan skydda sig själv från jobbiga känslor genom att hävda något annat. Eller genom att distansiera sig från matens framställning och påverkan på omgivningen, genom att köpa den i falschiga förpackningar, fyllda med förtroendeingivande ord.

Men man kan också välja att axla ansvaret. Och då kan det hända att man står med rak rygg och utan tvivel, insvept i en mantel av ledsamhet”.

Men det finns också en sorg i att sommaren gick så fort. En sorg över att den bästa tiden på året är över för den här gången, att gräset slutat växa och framför oss ligger en tid med snöskottning, isbekämpning, pannlampa och kalla fingrar. Det har sin charm det också. Men inget slår nyfödda kalvar, gräs som växer och livskraft som börja spira i varenda vrå av landskapet. Snart är vi där igen.