Idag var det dags att lufta traktorn. Vi använder inte traktorn dagligdags, vilket jag tycker är oerhört skönt, men idag var det då dags.

Jag hatar när det behöver göras något som kräver traktor. Helt enkelt för att jag kör traktor så sällan, så jag känner mig väldigt osäker när det väl är dags. Inte för att det har gått dåligt någon gång, utan mest bara för att det är så mycket trevligare att klara sig utan.

Kan också ha något att göra med mitt något traumatiserande intro till maskinvärlden. Jag var alldeles för ung när min bror och pappa skulle lära mig köra moped, och efter en snabbgenomgång av diverse spakar och reglage, så skickade de gladeligen iväg mig. Det hela minns jag som en skräckinjagande vansinnesfärd som efter 50 meter slutade med att jag krockade med dasset. Vilka men som tillkommit efter den upplevelsen, utöver min maskinfobi, låter jag vara osagt.

Hur som helst, idag behövde traktorn luftas. Det har blivit rena skridskobanan runt balarna i Norrbo, så jag behövde flytta några av dem till mer isfria områden på åkern. Vill inte ha några benbrott eller fläkta kor, nu när vi snart klarat oss igenom den här isiga vinter. Ibland brukar vi sanda, men det här området är för stort för att det ska vara vettigt att gå runt med en sandhink och skvätta runt.

Nilson var självklart med. Han hade nog helst sprungit omkring ute, men accepterade läget ganska omgående. Men han låter hälsa att det är tröttsamt att åka traktor, även om det var ganska trivsamt. Han låter också hälsa att det är hans töntigt matte som envisas med att han ska den orangea-västen på sig, så ni inte tror att han självmant klätt sig i något så urbota fånigt.

Balarna kom på plats utan större blesyrer, traktorn blev luftad och imorgon väntar en ny dag. Och hörde ni fåglarna idag? Och kände hur solen värmde? Och såg hur vägbanorna var torra och hur snön smält bort runt trädstammarnas bas? Imorgon är det februari, gott folk!

Veckan försvann i en enda lång feberdimma. Jag har mest sovit, och det jag har gjort när jag inte har sovit, minns jag inte ens. Enligt barnen har jag utfört några väl vald insatser i föräldraskapet, då barnen också varit rejält sjuka, men jag hyser inga egna minnen av det inträffande.

Men nu har det vänt och vi är på bättringsvägen, tack och lov! Dock låter jag fortfarande som en storrökande whiskytant, både på röst och i flåset, så det dröjer nog några dagar till innan jag kan kalla mig helt kurant. Jag längtar dit.

Men hur gör ni med djuren när du blir sjuk?

I de vanligaste fallen så sköter jag djuren ändå. Men i det här fallet var jag för sjuk för att klara av det. Det händer inte så jätte ofta. Men då får Millimetermannen avstå från sitt lönearbete för att vara hemma och se till djuren.

Det är väl en av nackdelarna med att vara bonde och egenföretagare – det är inte bara att sjukanmäla sig och så skickar ledningen dit en vikarie. Eller jo, egentligen är det ju så lätt – det var ju precis vad som hände, bara den lilla detaljen att arbetstagare, chef, ledning och vikarie utgörs av två personer. (vem som är vem får ni klura på själva). Och sjukersättning utgår icke! Ej heller lön åt vikarien! Men man överlever det också. Mat på bordet har vi ju uppenbarligen. Än så länge.

Och det här med mat på bordet tänkte jag skriva lite mer om. Men inte nu. Nu ska jag sova, så att kroppen kan kurera sig lite till. Ser fram emot att vakna till en ny morgondag, ännu lite piggare, ännu lite friskare.

Det har hittills varit en ovanligt grå, trist och blöt januari. Det är mer ett konstaterande än ett klagomål, och jag vet att det finns de som har det bra mycket värre med blötan och hot om översvämningar.

Här brottas vi mest med isen. Eller brottas och brottas. Den finns där, till följd av en vinter som hittills bjudit på en väldigt blandad kompott. Ömsom minusgrader, ömsom regn och däremellan relativt intensiva snöfall. Bra grogrund för is lite överallt helt enkelt. Och även det är mer ett konstaterande än ett klagomål.

Hittills har det ändock bra. Korna rör sig försiktigt där det är isigt, så länge de inte blir skrämda eller att de hoppar på varandra, så går det relativt bra. För mig också. Så länge som jag rör mig försiktigt, inte blir skrämd och hoppar omkring, så går det relativt bra. Och det är en fördel att de får ny matplats hela tiden – det skapar nya rörelsevägar som oftast erbjuder lite mindre is än där de trampat mycket.

Ibland kan jag fundera kring vad som händer om jag skulle ha oturen att ramla och bryta mig. Om en ko ramlar och bryter sig, så blir det nödslakt. Det har hänt oss en gång och var inte en trevlig upplevelse. Men det gav oss en av alla värdefulla erfarenheter som vi bär med oss framöver. Framför allt insikten om att vi fixade det. Inte för att vi hade något val, men ändå.

Jag hoppas vi slipper erfarenheten om hur saker och ting löser sig om jag bryter mig. Skador vill man helst undvika när man är ensamföretagare med kroppen som ett av de viktigaste arbetsredskapen. Men jag har en grovplan för det också, även om jag hoppas att jag aldrig behöver sätta den i verket. Och det är inte nödslakt. Så vi kommer nog fixa det också. Det löser sig.

Det är nog en av de viktigaste lärdomarna under de senaste åren – det löser sig. På ett eller annat sätt. Ibland är det vår målinriktade envishet som är anledningen. Men oftast är det helt andra sammanträffanden och tillfälligheter som löser situationen. Ibland är det en stark magkänsla eller väl genomtänkta beslut. Men det löser sig. Alltid. På ett eller annat sätt.

Efter flera dagar med plusgrader och småregn, så är mörkret stort och kompakt. Snön på träden har försvunnit och det plaskar runt mina fötter när jag går. Pannlampan kämpar för att lysa upp, men det är som att ljuskäglan äts upp av januaris trötthet och tyngd. Ändå är det starten på nedförsbacken. Dagarna blir långsamt längre igen, men ännu är det knappt så det märks.

Mörkret gör mig trött, och det är ju som det ska vara. Så är vi av evolutionen skapta. Eller Gud, om du hellre vill tänka i de termerna. Det är världen runt omkring som inte är som den ska. Men vi anpassar oss. Till stämpelklockor och tidsangivelser. Pensionssystem och elkostnader. Räntor och skolplikt.

Jullovet är slut, och sovmorgon och oplanerad dagar ersätts med morgonväckning, och tidsschema. Det är skönt med rutiner, det gör både mig och barnen gott. Och jag älskar min vardag. Men jag avskyr att väcka barn som sover. Jag tänker på det varje morgon. Hur obarmhärtigt det är, att skaka liv i de varma djupandande varelserna som är mina barn. De sover för att de behöver det. Men skoltaxin kommer, frukost ska ätas och tider ska passas.

Vi får lägga oss tidigare istället, intalar jag både mig själv och barnen. Uttalandet är som ett dåligt plåster över en stor sårskada. Oavsett nätternas sömnmängd, är det som att våra kroppar vägrar vakna flera timmar innan gryningen.

Men vi gör vårt bästa. Vaknar långsamt till i fåtöljerna framför kaminen. Elden dansar och vedträna knastrar, och den utstrålande värmen gör det lite lättare att krypa bort från det varma täcket och ta sig an dagen.

Det är så januari är. Jag börjar lära mig det nu. Det är bara att ta sig igenom. Flyta med. Utan att forcera tröttheten, utan mer omfamna den. Det går lättare då. Nästan så det blir en njutning, mitt i det mörka, trötta. Snart är ljuset tillbaka.

Dags för sammanfattning av året! Samma procedur som vanligt, håll till godo den som vill, och ni andra kan lägga tiden någon annanstans. Kanske göra en egen tillbakablick på 2022? Här är iallafall min, med frågor som seden bjuder.

Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut? Ja, lite ditt och datt. Som att uppfostra en bordercollie och delta på diverse vallningskurser. Hemslaktade en bagge. Ridit på en häst (ja, på riktigt, jag har inte ridit på en häst förut…!) Klippt får. Assisterat en ko vid en krånglande kalvning. Jagat förrymda kalvar på byn. Hittat en död kalv i hagen och kört den till Uppsala för obduktion. Tagit hand om kor med mastit och klövböld.

Jag har även för första gången stått öga mot öga med en uppstissad tjur, som skrapade med klöven samtidigt som den frustade och vrålade. Jag blev så rädd att jag blev skitförbannad och skällde ut honom. Efter ungefär 10 sekunder kom insikten till mig att han väger minst 900kg mer än mig, så då hoppade jag in i bilen och åkte därifrån, så vi båda kunde lugna ner oss. Lite chockad över min egna reaktion. Men inte så chockad över själva händelsen, då tjuren ifråga visat växande tendenser till dålig attityd under sensommaren. Men nu ligger han i frysboxen.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej tyvärr. Men jag la grunden för att kunna genomdriva den 2023. Den som lever får se.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte vad jag kan påminna mig om.

Vilket datum från år 2022 kommer du alltid att minnas? 2:a juli, då drog jag på mig finstassen och åkte på bröllop i Jämtland. Jag minns känslan av att åka genom Sverige i Leksandsdräkten, få träffa människorna som jag tycker så mycket om och sen fira kärleken på en vacker plats i skogen. Jag minns smaken av hemtjärnat smör, magin som glittrade – brusade – fladdrade nere vid ån och den trolska dimman som omsvepte oss framåt nattkröken. Ett fint minne.

Dog någon som stod dig nära? Vår gosiga katt Kurra dog i början av året. Därutöver så har döden varit väldigt närvarande under hela året. Så där närvarande, så jag behövde skriva en dikt som börjar med raderna;

_{Döden är på genomresa, han lämnar smulor på mitt köksbord som inte går att torka bort.}

Resten av dikten får ni ta del av en annan gång, för vi behöver prata om döden. Det är jobbigt och ledsamt, men alla kommer vi möta den, alla kommer vi uppleva den. Varför då inte prata om den?

Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Det här året också.

Bästa köpet? En 8 liters gjutjärnsgryta, för några hundringar på en loppis, tänkt för mina storkok. Den väger bly, och att laga mat och hantera den, är som ett helt styrkepass. Men insikten om att den kommer hålla hela min livstid, gör mig så innerligt lycklig. Det innebär att jag aldrig mer kommer behöva köpa en 8 liters gryta! Jippie – ett livsmål uppnått!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla människor jag träffar och småpratar med när jag är ute i markerna.

Oplanerad mat och bubbel på en veranda, efter en lång dag med grässkörd i det smällheta juli.

Att klä upp mig för att gå iväg på fest. Dansa.

Mina barns kreativitet.

Att några nominerat mig till Björkmanska kulturpriset. Det är så fint att tänka på, att människor tagit sig tid och engagemang för att nominera oss till ett pris. Att det jag ( och Magnus…!) gör, är så pass värdefullt för andra, att de gör den ansträngningen. Det gör mig glad.

Saknade du något under år 2022 som du vill ha år 2023? Tid och ro för att skriva. Fullt fokus och närvaro.

Vad önskar du att du gjort mer? Bjudit hem folk för att dela en måltid med oss, trots allmän trötthet och långkalsongutstyrsel. Eller kanske just därför. Det är de som blir de bästa måltiderna, att mätta sina magar tillsammans med andra, mitt i vardagens vardagligaste vanlighet.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av. Och det är ren katastrof och stor skam att detta återupprepas år efter år – ändring på det!

Favoritserier från året som gått? Julkalendern. Det är den enda serie som jag följer. Om vi nu snackar teve. Annars kan jag rekommendera Talasbuan på youtube.

Bästa boken du läst i år?  Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Om du är det minsta intresserad av människan som varelse på den här planeten så kan jag rekommendera den.

Jägarinnan av Kate Quinn. En sån där bladvändare som utspelar sig under andra världskriget och ändå har någon form av verklighetsförankring. Oerhört skickligt skriven, och jag kan varm rekommendera hennes andra böcker också. Vart liksom tvungen att klämma igenom allihopa, när jag äntligen hittat en så bra författare. Men lyckos mig, så har jag en bok kvar!

Största musikaliska upptäckten? Inga nya upptäckter, tyvärr. Billy Opel har ju varit med ett tag, men kan inte låta bli att imponeras av han förmåga att få ihop texter med svängig musik, och samtidigt göra en poäng över nutiden på ett förnurligt sätt. Som nutidens Allan Edwall, men med lite mer sväng och Dala-karaktär.

Vad var din största framgång på jobbet 2022? Att siffrorna stämde överens i bokföringen i slutet av året – på öret!

Jag har skött den löpande bokföringen sedan jag startade företaget 2017, helt utan utbildning och egentligen ingen form av grundläggande förståelse för systemet som de här siffrorna ska in i. Learning by doing i sin hårdaste form, kan man nog säga.

Tur för mig att jag har en så hjälpsam och kompetent vän som hållit mig i handen, gett handledning och upplyftande ord när jag egentligen förtjänat ett ruttet ägg i pannan. Tidigare år har jag ringt med gråten i halsen och paniken i bröstet för att jag inte får ihop siffrorna, hur mycket jag än vrider och vänder och dubbelkollar. Och hon har gladeligen kommit med sin skarpa hjärna, gett av sin tid och kraft för att hjälpa mig reda ut härvan. År efter år. Jag har känt mig som ett hopplöst fall varenda gång. Men i år behövs det inte. Och jag ser fram emot att bjuda hem henne utan bokföringstrassel i bakfickan!

Största framgång på det privata planet? Jag har dumpat alla mina tilltänkta projekt som jag ändå inte prioriterar och därmed inte hinner med. Så istället för att de ska stå där och vara ivägen, och skapa en känsla av att jag ”inte hinner med”, så har jag gjort mig av med alla grejer som är kopplat till dem. Halvsydda klänningar, prylar och manicker som ska återbrukas till något annat men som inte är aktuellt nu. Möbler som jag ändå inte vet vart jag ska ha och som behöver renoveras. De har fått stuffa vidare, till någon som har en bättre plan och som har nytta av dem nu istället. Förfarandet har varit förvånansvärt helande för mig.

Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar. Och många sådana finns det att summera under det gånga året. Som alltid.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Svårt att säga. Så ingen större skillnad gissar jag?

Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. I år igen. Skrutti-bang-bang-passaten gav upp och det var bara att hosta upp pengarna. Usch och fy för bilar. Måtte energipriserna bli så dyra så vi alla börjar förflytta oss med cykel och häst igen.

Något du önskade dig och fick? En hallonhäck! Som jag kämpat med denna hallonhäck – i år kunde vi skörda.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har svårt för önskningar. Och drömmar. Kanske borde jag bli bättre på det. Men saker är som de är, och de är det av en anledning, eller inte alls. Oavsett, så behöver vi hantera det. Acceptera eller agera.

Vad gjorde du på din födelsedag 2022? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men dagen efter föddes det en kalv, alldeles för tidigt!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Massor. Typ disk som diskar sig själv, kläder som inte behöver tvättas och en liten hustomte som städar medan vi andra sover.

Vad fick dig att må bra? Människor. Sömn. Stickning. Djur. Avlägsnadet av prylar som inte används. Stunderna vid sjön.

Vem saknade du? De som inte finns med mig längre, och de som jag önskar bodde närmare. Men kanske lite extra; mormor. Det är så mycket som jag skulle vilja fråga henne om, så mycket jag önskar hon kunde visa mig.

De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag är väldigt glad över familjen Surtman som kommit till bygden och startat igång Gamla Brukskontoret. De bakar gudomliga bröd och andra bakverk, och har gjort det så fint i den anrika byggnaden. Det är med stolthet jag levererar köttfärs till deras köttbullemackor och pajer!

Mest stolt över? Min familj. Att vi fixat ytterligare ett år med djuren och företaget och tar små pyttesteg åt rätt håll, år efter år. Återstår att se hur det blir de kommande åren, de kommer vara en riktigt utmaning.

Högsta önskan just nu? Att gemene man börjar fundera och ta ansvar över sin tillgång på mat i en framtid som inte ser ut som den vi är vana vid. Det är mycket som skakas om just nu, och det enda vi vet är att vi kommer behöva mat imorgon också. Och dagen efter det, och dagen efter det. Och att det kommer ännu en vinter. Och för att tala klarspråk; det är ingen politiker som kommer rädda dig om läget blir skarpt. Ansvaret över våra egna basala behov ligger på våra egna axlar. Ju snarare vi inser det, ju bättre är det.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Färre slevar i grytan, så det blir mer fokus och kraft på dem jag vevar runt med.

Låt våra magar förbli mätta, och kroppen frisk. Låt nära och kära få leva. Låt mig få se deras leenden, höra om deras tankar och bekymmer. Låt oss få dela måltider på samma sätt som vi delar livets glädjeyror och vedermödor.

Låt mig få bli ett år äldre och se hur ålderns visdom ger mig antydan till rynkor, och ett hår som uppvisar ljusgråa strån. Låt mig få erfarenhet i det jag tar mig för. Låt mig få älska, skratta, gråta och förundras. Känna, tänka, vara. Låt mig få sova tryggt om natten. Leva med ryggen rak, ett hjärta som slår och en själ som glöder.

Låt vattnet vara rent och maten näringsrik. Taken hela och husen varma. Låt solen lysa, regnet smattra, åskan dåna och vindarna blåsa. Låt det gro, grönska och sedan förmultna. Låt sen kylan komma och mörkret med den.

Så kan jag sitta här, om ett år igen. Och känna mig väldigt lyckligt lottad.

Det finns dagar då jag är arg. Riktigt arg. På det mesta faktiskt. Jag är som en kastrull kokande olja, där det bubblar och fräser, mest hela tiden. Dessa dagar brukar andra beskriva mig som bitsk. Och det är ingen överdrift.

Dessa bitska, arga dagar kommer med jämna mellanrum. Ungefär var femte vecka för att vara mer exakt. Och jag tror att det finns en hel del kvinnor där ute som känner igen sig. Kanske män också för den delen, även om ni inte rent hormonellt upplever det i er egna kropp.

Ibland sammanfaller dessa dagar med förhandlingar av olika slag, och då är det min hemliga superkraft. Ibland sammanfaller de med sociala förväntningar, som sällan innefattar ordet bitsk, och då är det lite mer av en utmaning.

För en tid sen, ganska länge sedan, läste jag en text där författaren beskrev kvinnors situation i ett annat land, långt härifrån. I det samhället fanns ett kvinno-hus, dit kvinnorna flyttade under några specifika dagar under deras månatliga cykel. Författaren uttryckte upprörda känslor över detta förtryck mot kvinnligheten, vilket hon upplevde att denna handling motsvarade.

Jag har tänkt mycket på det sen dess. Vilken underbar befrielse det vore att ha ett specifikt kvinnohus att flytta in i under dessa dagar. Enskildhet eller gemensam förståelse. Paus från vardagens göromål och förväntningar. Sömn och förströelse anpassat efter mig och mina behov. Vilken fantastisk hyllning till kvinnligheten det vore, att få den möjligheten. Att leva i ett samhälle där den cykliska rytmen får ta sin rättmätiga plats.

Jag hade gärna pratat med de där kvinnorna, om hur de upplevde situationen. Som ett förtryck eller en välsignelse?

Hur som helst, så här finns inget kvinnohus att flytta in i var 5:e vecka. Men det finns en vedbod. Och en skog. Där hittar ni mig, dagar som dessa. Men först ska jag ta itu med reklamationen av gods för 35000kr som blivit skadat i transporten, och där leverantören ”på good-will” erbjuder sig att ersätta mig med 500kr.

All ilska är inte hormonell. Det finns dagar som kryddas med lite extra.

Det är lugnare nu. Med djuren, med markerna, med människorna. Det är som att snön och kylan lägger ett lugnande täcke över alltihop. Dagarna lunkar på, likaså gör jag, med en sorts jämnmod som hör vintern till.

Det är fortfarande kolsvart när ungarna åker iväg till skolan. Jag plockar ihop efter morgonbestyren och Nilson kurar ihop sig på fåtöljen framför kaminen. Vi väntar in dagsljuset innan vi beger oss i väg. Avhandlar mail och, i bästa fall, lite bokföring medan dagsljuset letar sig upp mellan de snötyngda granarna. Men ibland ids jag inte ens det. Ibland kurar jag ihop mig på den andra fåtöljen framför kaminen och låter tankarna få vandra. Blir sittande så, medan den svarta himlen bleknar till en ny dag.

Jag har haft svårt för att ta paus. För att låta mig själv bara vara, i stillhet. När man lever det liv som vi format, med djur och gård och barn, så finns det alltid något som behöver göras. Till en början, när man är nybörjare, så arbetar huvudet efter någon form av avcheckningslista, jagandes efter att gå i mål, att bli klar. Det är det största självbedrägeri man kan syssla med. För man blir aldrig klar. Och DET är en viktig insikt som man behöver förhålla sig till. Och sen nöta in ett nytt beteende. Där pauser får ta plats, utan känslor av skuld.

Jag har blivit bättre på det med åren. Men jag tränar fortfarande.

Men djuren ska ha sitt, och det tummar jag inte en millimeter på. Så när dagsljuset är på plats, så drar vi iväg på djurrundan, Nilson och jag. Pulsar fram i snön, kollar djuren, utfodrar, fyller vatten. Repeterar. Faller in i ett jämnt tempo. Tillräckligt för att hålla sig varm, men utan att svettas. Då blir arbetsdagen som bäst.

Och så där håller vi på, dag efter dag. Staplar dagar på hög, som formar ett liv. Just nu är det lugnt. Men med årstiderna förändras tempot. Det finns något väldigt fint i det.

Det är måndag, -10 grader kallt och ska blåsa under dagen. Det behövs något snabbt uppiggande tänker jag! Så här kommer en gammal text från bloggen, skriven 2015. Mycket nöje!

Sen sätter vi på oss vindtäta arbetskläder, packar i extra arbetshandskar och möter dagen med förnöjsamhet över att familjen är frisk och att skåpet är fullt av toalettpapper…!

En nödsituation.

25 NOVEMBER, 2015 / SLAKTARSTINA / 7 KOMMENTARER / REDIGERA

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. 
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla. 
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
–  Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej. 
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. 
– Hämta. Hela. Rullen. 
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: 
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.