Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 10 av 35)

Tacksamheten över hjälpsamheten.

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

 
Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.

Då var det dags – första höskörden.

Mitt i husbyggnation och skördetider, så är det dags att ta hö. Det är första året med höskörd för oss. Under våren har vi kuskat länet runt och köpt gamla skrotiga högrejer av folk som antingen blir glada för att någon vill hålla på, alternativt tycker vi är dumma i huvudet då vi vill binda upp oss på höskörd de få vackra sommardagar som är. Mest det sista faktiskt.

Men vi har inte låtit oss nerslås. Vi har kört hem lass efter lass med mer eller mindre tvivelaktig utformning. Därefter har vi servat och bytt delar efter bästa förmåga, svurit några ramsor, lånat ihop det som fattats och nu återstår bara att hålla tummarna för att den här cirkusen håller hela vägen. För någonstans måste man ju börja. 

Och nu är de där vackra sommardagarna här. Igår slog vi av och nu väntar vändning, fortsatt tillbedjan till vädergudarna SMHI om uppehållsväder och sedan ska härligheten köras in. Jag har redan fått en lektion av 4-åringen om min placering och uppgift på hövagnen inför upptagningen.

Han körde nämligen hö i fjol, med grannarna. Det är mer än vad vi andra har gjort, så han måste ju erkännas som någon form av expert i det här sällskapet. Bäst att lyssna, så kanske vi ror det här i hamn. 

Väggjäveln.

Första dagen på semestern och vi vänder upp och ner på hela huset. Känns det som. Sovrummet, hall, tvättsortering och linneförvaring flyttar in i bland allt det andra. Vi sätter för dörren till badrummet och flyttar tandborstar in i köket. Resten av sommaren lever vi på 1 rum och kök. För nu ska väggjäveln rivas.

Ja, man kan tycka att det är lite väl kraftfulla ord att ta till, men det är så det känns. Allt jobb som ligger bakom denna stund. Både fysiskt och känslomässigt. Allt som hänt sen vi beslutade att här ska vi bygga vårt hem, vår familj. Från den kvällen då vi tillsammans gick runt och byggde luftslott, med drömmar och värderingar som enda utgångspunkt. Och en bit mark som behövde bli större.

Nu är marken lite större. Och när väggen rivs så blir en del av detta luftslott verkligt. Även om det är långt ifrån klart. Blir vi någonsin klara?

Med huset; ja. Med gården; nej. Och vi är ivriga att få sätta tänderna i det där nejet. Att få jobba vidare med de visioner vi har för gården och det liv vi här formar. Utefter våra förutsättningar, utefter våra värderingar, utefter de visioner vi har. Och först vill vi ha en bra bas. Först ska vi ha klart huset. Och snart så ska väggjäveln rivas.

Jordgubbar, hallon och choklad.

Midsommar betyder kalas. Den här gången 4-årskalas. Jag kan skriva spaltmeter om vad ett 4-årskalas innebär känslomässigt för en mamma. Om tiden som går så snabbt, liten som blir stor. Tiden som inte går att stanna och som aldrig kommer tillbaka. Men det får bli en annan gång.

Jag hade någon vecka tidigare fått mot ta en detaljerad tårtbeställning från den lilla jubilaren – jordgubbar, hallon och choklad.  Den upprepades gång på gång. Jordgubbar, hallon och choklad. Tårta. Och ballonger. Och paket. Såklart.

Så jag fixade såklart det. Hade en tydlig bild i min vuxenbegränsade hjärna av den perfekta tårtan. Med jordgubbar, hallon och choklad. Skivade jordgubbar som täckte hela tårtan, inramade av stora mörkröda hallon och ovanpå det, riven choklad. Snyggt. Läckert. Gott.

Barnen lekte fokuserat ute och jag såg min chans att dekorera hela tårthärligheten precis enligt min mening. Men jag hann inte mer än att ta fram jordgubbar, hallon och choklad innan de kom inrusande. Vi vill, vi vill! Som blodhundar som fått upp ett spår. Stolar sköts obarmhärtigt fram till köksbänken och tusen små händer sträckte sig överallt. Vi vill, vi vill! Jag smakar den här!

Och jag kan inte låta mina, högst begränsade bilder av en snygg tårta, hindra deras iver och skaparlust. Deras vilja att vara med. Så bilden av mina skivade jordgubbar, kanske med en liten citronmelisskvist placerad ovanpå, bröts sönder när de röda bären bestämt tröcks ner i grädden. Jag bet mig i tungan och förklarade tålmodigt att man kan lägga dem lite försiktigt på.
Varpå 2-åringen krossade ett bär i nyporna för att sedan, mycket försiktigt, lägga det på tårtan.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka mitt begränsade vuxen-jag. Och lyckades faktiskt riktigt bra! Men när jubilaren själv gjorde ansatts till att sätta de ganska stora jordgubbarna på sidan av tårtan, kunde jag inte hålla mig längre.
Det där går inte, de kommer att ramla av, sa jag så pedagogiskt jag just då kunde. Vilket egentligen var ganska opedagogiskt, men jag är trots allt bara människa.
– Det går visst, om man trycker fast dem hårt, svarade 4-åringen och visade, en aning mer pedagogiskt, genom att trycka in en hel jordgubbe långt in mellan tårtlagren.
Men du måste vara stark Mor, som jag, tillade han och tryckte in nästa bär så att nästan hela handen försvann in bland sockerkakan.

Just då kom de efterlängtade gästerna och mina medhjälpare rusade ut i sann kalashysteri. Jag avslutade vad vi påbörjat, och fullföljde deras metod med att bara placera hela bär på tårtan. Det gick. Bären ramlade inte av. Kanske för att jag var precis så stark som man behövde vara.

Och tårtan blev faktiskt precis som vi båda hade hoppats. Jordgubbar, hallon och choklad. Snygg, läcker, god. Och med mycket mindre jobb än min ursprungliga plan. Det är så typiskt vuxna, att jämt krångla till allting.

Vår odlingskvart.

När man tittar med estetiskt lagda ögon, så är vår odlingskvart inte särskilt vacker. Det är byggplast och halm, leksaker och snören, spadar och påsar med gamla tidningar utspridda lite varstans. Allt i en enda röra.

Här finns inga raka linjer. Och varenda liten möjlighet till symmetri, är skev på det där sättet som får det att klia i kroppen på varenda pedant. Vilket kan vara en av anledningarna till att Millimetermannen hellre pratar om odlingarna än tittar på dem.

Men tittar man med andra ögon, så är det den vackraste platsen på jorden. Och även om den inte skulle ge oss det minsta ätbart i slutändan, så har den ändå gett oss mer än vad jag begärt.

För vår lilla odlingskvart har blivit ett öppet rum för kreativitet. Ett rum för lust, vilja och rörelseglädje. För kunskap, gemenskap och upptäckarglädje. Både för mig och barnen. Vi tar vad som finns tillgängligt. Vi gräver, bygger, sår och täcker utan större planering. Det får bli som det blir, så länge vi får ut någonting av det under tiden. Glädje, gemenskap, lärdom. Rörelse, kunskap och problemlösning i ett enda virrvarrv.

Vilket också planteringarna är i. Det är stundom svårt att veta vad som växer och vad det är vi har sått. Men jag tänker, att det kommer visa sig i slutändan. För plantorna växer nog oavsett om raderna är raka eller inte. Om de nu får stå kvar. För det är ju inte alltid så säkert med all vilja, lust och upptäckarglädje som är inblandad.

Och växer dem inte, så gör det inget. För vi hade åtminstone roligt när vi grävde ner dem. Och kanske har vi då lärt oss något nytt till nästa år.

Att bygga en ärtkoja.

 Jag och barnen har ett gemensamt projekt i odlingarna; ärtkojan. Där ska vi sitta varma sensommardagar med en flaska saft och äta ärtor tills vi blir gröna i ansiktet. Men den har krävt en del jobb, minst sagt.

Först gäller det att hämta material. Vi hade tittat ut gamla tegelstenar från ladugården vi rev förra våren, jord från den stora jordhögen och sen pinnar från gethagen. Det var bara att koppla på kärran efter traktorn och börja jobba.

Barnen körde och jag utgjorde motorn, dvs drog hela ekipaget. Jag kände mig som en starkt, pedagogisk och tålmodig förälder när vi började lassa sten. Tre tegelstenar fick det plats.

Så dem kördes till odlingarna och lassades av för att kunna hämta nya.

Men först bytte vi såklart släpkärra. Vilket för övrigt behövdes göras efter varje avlastning, enligt barnen. Ibland också innan pålastning, trots att vi bytt kärra vid avlastningen. Jag är helt enkelt för dum för att förstå. Så jag bet ihop.

Det blev några vändor innan alla tegelstenarna var på plats. Några kilometer också, skulle jag tippa. För sen körde vi samma förfarande under hämtningen av jord och kvistar. Men det har jag inte fotograferat, för då kände jag mig inte längre som en tålmodig förälder längre utan hade fullt upp med att åtminstone försöka vara en. Det gick så där.

Men det vill jag helst inte komma ihåg nu, för nu är ju kojan klar. Det tog några veckor och gav mig mycket tålamodsträning. Oväsentligheter i sammanhanget. Jag har mycket att lära av dem där barnen, för uppenbart hade de ett tålamod långt utöver mitt.

Nu håller vi tummarna för att det växer! Stay tuned!

Getabockarna och betet.

Slaktarn´s Parkförvaltning utgörs av våra 6 getabockar. De sköter sitt arbete alldeles förträffligt. Långt över förväntan, om vi ska vara ärliga. (Men säg inte det till dem, för då kommer de kräva löneförhöjning alternativt prestationsbonus.)

Med andra ord så är betet slut i deras hage och vi har ännu inte fått upp stängsel till den nya hagen. Våra medarbetare har varit missnöjda en tid, vilket de inte är sena med att skrika ut så fort vi visar oss utanför dörren. Det är hjärtskärande att höra dem beklaga sig, så jag har försökt mutat dem med exklusivt hässjat ängshö och diplomatiskt förklarat för dem att vi jobbar på att lösa problemet. De mumsar gladeligen i sig, lyckliga över att få så delikat hö. Trots det, så hotade de igår med att ta till sanktioner om jag inte omgående löser problemet. Jag vet inte vilka sanktioner det rör sig om, men efter en titt på Gustavs horn (han är ledare), så vill jag nog inte veta heller.

dvärggetter, getabock,
Melker och Gustav går ut på andra sidan stängslet.

Så jag släppte ut dem. De började omgående ge sig i kast med sina nya arbetsområden.

Bobbo in action.

Såklart. Och jag kände mig som en idiot som ansett mig belastad med följande problem samtidigt; brist på bete och ingen tid för gräsröjning. Typiskt mänskligt problem. Båda två löste ju liksom varandra. Dock uppstod det ett nytt – skydda odlingarna.

Men det visade sig heller inte vara något problem, då jag hade den bästa hjälpen med vallningen. 

Till kvällen var de alla mätta och belåtna efter ett hårt eftermiddagspass, och gick snällt in i sitt lilla hus så jag kunde stänga in dem för natten. Tacksam över att de inte begärde övertid.

Men vad som händer nu, när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan, återstår att se. Men jag har lovat dem fortsatt vallning varje eftermiddag. Så ni vet. Att utifall ni träffar på någon bortsprungen getabock på något oväntat ställe, så hör den troligen hemma här. Men jag tror, jag säger tror, att vi har lite för bra sammanhållning för att det ska hända.

Till Mamma

Ibland blir jag så sur och tvär mot dig. Irriterad. För dina egenskaper som är du, som alltid kommer att vara du. Och då samtalar jag lite med mina syskon, de bästa gåvor du gett mig. Precis så där, som du gjorde med dina syskon, när ni samtalade om mormor och hennes små egenskaper. Precis så, som min barn, antagligen, en dag kommer att prata om mig. Så som vi generationer pratar om varandra. Irritation som bottnar i ett helt hav av ovillkorlig kärlek. Irritation som bygger på att vi bryr oss, kanske lite för mycket ibland.

Vi bär ett ok av tacksamhet. För allt som du gjort, för allt som du gör. För vi vet, att även om du lever i ytterligare 100 år, så kommer vi aldrig klara av att betala tillbaka. Betala tillbaka all den kärlek, tilltron, respekten och hängivenheten som du gett oss. Som du fortfarande ger oss. Men vi försöker, så gott vi kan. Och då kan jag bli så där sur och tvär mot dig. Irriterad. För att du ska envisas med att bara fortsätta ge och ge, istället för att ta emot.

Och ibland blir jag så sur och tvär mot dig. I ett dåligt försök att hålla något för mig själv. Mina tankar, känslor och drömmar. Det som tynger mig. Men du läser mig som en öppen bok, ser rakt in i mig. Med en blick så river du varenda mur jag försökt bygga upp. Du ser allt det där som jag inte säger. Och det gör mig så sur. Och jag kan bli tvär. Förlåt. För jag vet att det alltid slutar med oändlig tacksamhet över att du finns vid min sida.

Och ibland blir jag sur och tvär mot dig. För att det är så svårt att sätta ord på all den kärlek, all den tacksamhet som jag känner. För den mor som du är till mig. För den mormor du är till mina barn. Och då är det lättare, att vara lite sur och irriterad, på de egenskaper som är du och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan.

Vädrets nyckfullhet.

Förra veckan gled vi omkring i shorts och trodde att sommaren var här, och det för evigt. Stoppade ner allt som såg ut som ett frö i jorden och kände att det kanske var lite för sent. Kanske.
Smög ut på kvällarna och drog runt med vattenslangen och förbannade att sommarodlingen började med torka. Ivrigt påhejade av en hel miljard helikoptermyggor som åtrådde mitt långsamt pulserade blod.

När sen väderprognosen visade på ett par dygn med regn så jublade jag inombords. Mina odlingar behövde verkligen regn. Så jag lämnade locken öppna och kröp nöjd ner under mitt varma täcke när vindarna började vina utanför husknutarna. Ja, efter att jag jagat ifatt både parasoll och några bortglömda kartonger vill säga. Hur som helst.

Dagen efter vaknade jag av att ungarna skriker i lyckorus; SNÖ! Mor det är snö! Nu kan vi åka bob! Jag drog täcket över huvudet. Försökte värja mig från dagens sanning. Men efter att de kärvänliga barnen ryckt av mig det varma täcket och i i mångdubblat cresendo dragit sina värsta gnällversioner av dags-att-gå-upp-nu, så var jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat. Det var värre än vad jag kunde tänka mig. Som att vakna upp en dag i februari, överallt låg ett vitt täcke av snö.

Efter någon minuts muttrande gjorde jag det enda vettiga; spenderade dagen på annan ort och låtsades som att det aldrig hänt. Kände mig lurad och bortgjord som planterat ut stackars bönplantor som nu, antagligen, fått sätta livet till. Men sen på kvällen, när snön smält bort och skymningen silades fram över landskapet, så hittade jag den här. Potatisblast som kämpat sig upp genom halmtäcket.

Och därmed blev naturen förlåten för sin nyckfullhet och obarmhärtiga väderomslag. Allt blev glömt och förlåtet och jag kastade mig tillbaka i nybörjarodlarens obegränsade iver.

Barnet, sagan och enkelheten.

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se  hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
 – Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑