Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 12 av 35)

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Sammanfattning 2015

29 december, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått – något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig.

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer – jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio – P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan – dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan – eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.

Roligt på jul

16 december, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen… ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som….Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Gamla hus och nya tider

6 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel – för nästan hundra år sedan.

Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

En nödsituation.

25 november, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig.
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla.
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
– Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej.
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna.
– Hämta. Hela. Rullen.
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden:
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Sjuka.

5 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi är sjuka. Sjuka på det där sättet som bara en småbarnsfamilj kan vara. När det är magsjuka, halsont, feber, hosta och ögoninflammation på en och samma gång. Ja, inte på samma person då förståss, det hade varit alldeles för effektivt. Utan mer så att om en har magsjuka, så har den andra halsont och den tredje har feber. Sen roterar man liksom runt de där åkommorna ett varv, så att ingen behöver känna att man missat något. Och när det har gått ett varv, så byter man förslagsvis ut någon åtkomma mot en ny, ögoninflammation exempelvis. Och sen ska det snurra runt ett varv till. Och efter det så är det dags för någon öronåkoma, förslagsvis. Som en liten efterrätt liksom. Gärna med hosta samtidigt också. Snoret behöver jag inte ens nämna, det är liksom standard med rinnande näsor nu för tiden. Så där segt och grönslemmigt som det bara kan bli på barn, med för mycket spring i benen men för lite kraft i kroppen.

Så det är därför det är lite stiltje här på bloggen just nu. Vi gör bara det vi absolut måste. Vi sover och kramas, gråter och hostar. Ibland äter vi. Men så mycket mer är det inte. Mer kraft finns inte att frambringa just nu. Men jag vilar i vetskapen om att en dag blir vi friska. Dock osagt när.

Men när vi blir det, så ska jag berätta hur det går med skrivandet. Jag ska berätta om dörrarna som slutligen kom på plats, om vår alldeles egna rockabilly-get och kanske något om en planerad tillökning. Ni kommer även få se en ny header.

Tills dess – tack för att ni är så många som fortsätter att titta in här, trots den dåliga uppdateringen. Tack.

Ett varnande exempel

15 oktober, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft. Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar.
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden.
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

Mat i skogen

30 september, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.