Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 15 av 35)

Saker som vuxna säger – tänderna.

11 februari, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Ni vet hur det är med små barn. De gnäller lite ibland. Stoppar händerna i munnen och gnager. Dregglar. Vaknar om nätterna. Gnäller. Tuggar på saker. Dregglar lite till. Gnäller lite till. Och det är då det händer. Det är då vi vuxna kommer med vårt oerhört utvecklade analytiska tänkande och förklarar för varandra; det är nog tänder på gång.

Det spelar ingen roll vilken relation den vuxna har till det lilla barnet, om de träffats tidigare eller om de umgås jämt. För vi vuxna vet. Vi vet att det är tänder på gång. Oavsett barn, oavsett omständigheter. Gnäll, dregel, en varm kropp – det är nog tänder på gång.

Ja, jo du ser ju själv hur händerna är i munnen, stackar liten, det måste klia – det är nog tänder på gång.

Sen nickar vi mot varandra allvarligt och säger ja, jo, så är det nog samtidigt som vi letar i vår analytiska hjärna efter fler tecken som stärker vårt resonemang.

Dregglar han/hon inte mer än vanligt idag också? Ja, det är nog tänder på gång. Och så gnällig som han/hon är nu här idag när vi ska sitta och dricka kaffe – det måste vara tänder på gång.

Och så där håller vi på. Tills slutligen, den magiska dagen kommer. Dagen som bekräftar att vi allt hade rätt, dagen då det lilla risgrynet uppenbarar sig för omvärlden – det var tänder på gång! Ibland lyckas vi pricka in det rätt bra, att det faktiskt kommer en tand i ganska nära samband med att någon vuxen har yppat den obligatoriska frasen. Ibland tar det lite längre tid.

Själv har jag hört, sagt och trott att det varit tänder på gång sen i juli ungefär. Nu är det februari och än syns då inte tillstymmelsen till någon tandusling. Men hon åt lite mindre än vanligt idag, så nu är det nog faktiskt så. Nu är det nog tänder på gång.

Jobbet med gethuset.

1 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen kom det snö. Jag jublade – nu ska vi åka bob! Laddad till tårna och glad som en mört, så skyndade jag på morgonens bestyr för att få komma ut i det härliga vintervädret. Jag såg oss susa fram i backarna, röda om kinderna medan skrattet kittlade oss i magen. Snön som yrde, solen som lyste och en härlig, fantastisk, alldelles utomordentlig mor-och-son stund. I min iver hetsade jag det stackars barnet – bob, nu ska vi åka, jihooooo! BOB, Knådden, vi ska åka BOB!

Men jag borde förstått. Jag vet ju egentligen. Egentligen hur det är. Suck. Äpplet faller inte långt från trädet. För inte kan man ägna sig åt sådana oviktiga, banala och tråkiga saker som bobåkning – när det finns jobb som kan göras. Spikar att slå i, brädor att såga, skruvar att skruva och manicker att köra. Så där stod jag ensam, med bobben i handen, medan barnet tar sin såg och verktygslåda och knatar iväg till gethuset.

Ett gethus som för övrigt snart är klart! Och det är väl tack vare att det finns dem som jobbar hårt medan jag åker bob. Hur som helst. Inredningsreportage utlovas! Dock får det vänta tills allting är riktigt klart, men ni kan få en sneak-peak;

Ehhh….Dala-Floda golv? Just det, Dala-Floda golv. Fortsättning följer.

Terapi för en småbarnsmorsa.

24 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vissa dagar är barnen bäst när de sover. Vissa dagar är Millimetermannen bäst om han är några kilometer bort. Vissa dagar är bäst om jag bara får vara helt själv. Idag var en sådan dag.

Så jag gick ut i vedboden. Vedboden är min terapeutiska oas. Där kroppen får arbeta, hjärnan vila och här och nu är det enda som räknas. Andra människor har inredningsdetaljer med Carpe Diem graciöst skrivet på de mest vardagliga saker. Om jag skulle ha något liknande så skulle jag ha texten Hugg för fan! inristat i vedkubben. Det har jag inte, vilket kanske säger sig självt.

Jag börjar alltid med de värsta kubbarna. De där stora,sega, snåriga, kvistiga jävlarna som envist gnäller när jag klyver dem. De som kräver att jag tar i ända från tårna för att yxeggen skall kila sig in i de envisa fibrerna. Och med vedträet fastkilat vid yxan får jag sen banka. Banka, banka, banka med all den kraft som jag har för att de envisa fibrerna millimeter för millimeter skall sära sig från varandra. De är envisa, men jag är värre. Jag vinner varje gång, för jag ger mig inte. Och det är så fruktansvärt skönt att veta det. Att bara jag fortsätter, bara jag kämpar på, så i sinom tid kommer det usliga vedträet klyvas.

När jag vunnit tillräckligt många segrar mot de värsta kubbarna så går jag över till de enkla. De där fina, kvistfria björkbitarna som klyvs av ett enda hugg. Där den perfekta tekniken i kombination med en väl slipad yxa ger känslan av att skära i rumstempererat smör. Det blir nästan monotont. Vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken- vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken. Ett flyt, en enkelhet, beroendeframkallande. Bara en till.

De riktigt, riktigt fina vedträna hugger jag sen tändved av. Håller i dem med handen, lägger yxeggen an och liksom kastar ner det hela i huggkubben så träet spjälkas upp till fina, lättanvända stickor. Det är sådan härligt ljud. Jag hör riktigt hur det spjälkar. Och det ljusa träljudet som uppstår när de sen faller ner mot det bösiga trägolvet – det är lugnande.

Sen när handen är för trött för att hålla i yxan längre, så travar jag upp allt. Tändveden i en hög, de andra i en annan. Tittar på resultatet av min ansträngning. Känner mig nöjd och lugn. Sen sätter jag mig på huggkubben. Känner värmen i kroppen sippra ut från halsöppningen i jackan, känner tröttheten i kroppen. Stirrar ut på snön som faller utanför, lyssnar på tystnaden och tänker på absolut ingenting alls.

Det är så oerhört helande.

Sen, när jag nästan börjar huttra, då går jag in igen. Som en lite bättre människa än vad jag var när jag gick ut.

Älskade vardag. (alternativt; jag är så jävla tråkig)

18 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Söndag kväll och efter långa julledigheter så är vi nu inne i vardagens rullning igen. Jag älskar det. Jag verkligen älskar vardagen. Älskarälskarälskar. Måndag-söndag, söndag-måndag.

Jag och min papperskalender som på kvällarna tar en stund tillsammans på tu man hand. Matplanering. Fasta tider. Mellanmål. Planering. Kvällsstädning. Träning. Veckohandling med handlingslista. Organisering. Förberedelser. Planering. Prioritering. Listor.

Du hör ju själv, hur orden liksom smeker fram lugnet inom dig. Lockar fram den åtrå till vardagen som du inte visste att du hade. Eller, okej. Ganska osexigt. Och tråkigt. Men så oerhört tillfredsställande. Vardagen.

Nu kan man ställa sig frågan; är jag ett kontrollfreak eller är jag bara tråkig? Svaret är tråkig. Men jag är oerhört nöjd och tråkig. Det räcker för mig.

Att vänta getter

16 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Att vänta getter är ju roligare än att vänta barn. Förberedelser, planering, spänning och förväntan – men jag slipper allt det där jobbiga med foglossning, hormonförändringar och okända människor som envist ska klappa mig på magen. Att vänta getter passar mig.

Trots att det dröjer närmare 6 månader innan våra nya familjemedlemmar gör entré här på vår lilla skogsgård, så är förberedelserna i full gång. Stolparna är uppe och hörnen är fixade. Just nu ägnar vi oss åt att spänna upp tråd och renovera fönster till getternas lilla hus, som vi kreativt nog har valt att kalla Gethuset. Sen återstår bara lite piffpiff i sann getanda och vi är redo för deras ankomst.

Det ska bli så spännande!

Sammanfattning 2014

30 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det känns bra att sammanfatta året som gått, det rekommenderar jag alla att göra – oavsett om man har en blogg eller inte!

Vad minns du mest från 2014?
Dagen då Pyret föddes. Känslosam och självklar att nämna i en sån här fråga. Annars minns jag en varm sommar och sena nätter med Pyret. Pirret i magen som uppstår när man pratar framtidsdrömmar med sitt livs kärlek. Äventyr och lekar med Knådden. Försäljningen av vår gamla släktgård.

Finns det något som du skulle ha velat göra annorlunda?
Nej. Jag är nöjd med hur mitt liv har varit det här året och hur det är nu, så det finns inget att ångra – Alla beslut har tagit mig hit där jag är idag.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Födde vårt andra barn.

Hur jag lyckats samordna vardagen – Två små barn, en pågående utbyggnad, försäljning och utflyttning av en gammal släktgård, träning, mat, sömn, gårdsgöra och en man som jobbar borta. Jag har organiserat det bra!

Dessutom har jag lärt mig backa med släp – viktigt.Förresten kan jag köra framåt med släp också, inte att förakta.

Reste du någonstans?
Ooohhh ja! Jag såg apor, kameler och det var olidligt varmt – Furuvik tror jag visst landet hette.
Det var årets varmaste dag och vi åkte i vår skrotbil utan AC och höll bokstavligen på att avlida, då vi tvingades ha fönstren stängda pga brandrök från den stora skogsbranden. Det var rena farsen, som det lätt blir när vi är ute på äventyr. Hemresan minns jag bara som ett dimmigt töcken, jag var helt nerslagen av värmen. Men vi avslutade den med att åka direkt till skogssjön och slänga oss i. Tystnad, kyla och frisk luft. Då grät jag över att vi bor så jäkla bra.

Vad tittade du på?
Om man nu menar i skärmväg så var det mest Emil i Lönneberga (still going strong) och Barnkanalen. Det har blivit en del traktorer på YouTube också… mest på ryska av någon anledning.

Vad lyssnade du på?
Förutom mina barns varierande vokabulär och ljudnivå så… ljuden som uppstår i tystnaden. Den är helt fantastiskt. Men det resulterade i att vi slängde ut en helt fungerande frys för den lät så vidrigt. Oj, nu lät jag ju helt dum i huvudet, men jag lovar – den lät verkligen hemskt. Eller så är jag bara lite dum i huvudet, det kvittar, ut åkte den iallafall ljudmiljön i tystnaden blev helt annorlunda.

Och så lyssnar jag på Gustaf Ollas listor på Spotify när jag tränar – kan rekommenderas! (Sök på Ollas i Spotify, så hittar du dem.)

Vad läste du?
Fuck your fears av Johannes Hansen. Någon bok om grönsaksodling och lantbruk samt några spännande bloggar. Jordbruksverkets röriga hemsida skall icke förglömmas!

Mest otippat i år?
Att jag har varit med och styckat en älg och överväger om jag ska gå en styckningskurs någon gång i framtiden. Försök förklara det för mitt 14-åriga jag som bröt ihop av en etik-och-känslostorm på biologilektionen när vi skulle disikera en fisk. Och som övervägde att bli vegan och djurrättsaktivist men insåg att köttbullar var för gott. Otippat.

Sak som du är mest förvånad över 2014?
Jag har slutat bli förvånad.

Hur gick det med målen för 2014?
Det har gått alldeles utmärkt, bättre än väntat tillochmed! Jag har fött mitt andra barn, klarar av att hantera två barn, vi har gjutit en platta till utbyggnaden och jag har börjat träna igen.

Några mål för 2015?
Få upp tak och stomme på utbyggnaden. Ta hand om getterna (och barnen också, såklart.) Köpa en cykelkärra så jag kan cykla med båda barnen. (Herregud vad vi ska cykla! Cykla-cykla-cykla!) Riva storhuset. Städa ur ladorna som äntligen är våra. Fortsätta upprätthålla en fin må-bra bas med bra mat – bra sömn – bra träning. Det är lösningen och framgångskonceptet till allt (nästan iallafall). Lära mig hantera kameran. Lära mig stå på händer.

Vad vill du förändra till år 2015?
Ingenting. Och det är nog det som är problemet…Så en förändring kommer det att bli. Hur? det återstår att se. Men jag ser fram emot att få utvärdera 2015, det kommer bli ett viktigt år.

5 år senare

24 december, 2014 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Dina andetag har tystnat
ditt hjärta slår ej mer
Men stjärnorna fortsätter glittra
och snön den faller ner

Vinter skall bli till vår
sommar skall bli till höst
och alltid kommer vi att sakna
din kraftfulla, trygga röst

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus

Och vi säger inte hej då,
Vi säger; då ses vi sen
och när våra hjärtan stannar
så träffas vi igen

…………………………………………………………………………………………………………………

Fem år senare firar vi jul tillsammans med alla de barnbarn som du aldrig fick träffa. Vi har sålt skogen, sålt marken, sålt husen. Vi har gjort oss av med så många saker som var du.
Men det viktiga är kvar, min bror och min syster, det bästa som du gett mig. De är hälften du, precis som jag. Tillsammans minns vi det som var, gläds åt det som är och sörjer det som inte blev.

Du finns alltid med oss.

Tomtarnas julnatt – föräldraversionen

16 december, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jag tänkte delge er en alternativ version på låten Tomtarnas julnatt. Ni vet, tipp-tapp-tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Så, stäm i nu och känns känslan – melodi; Tomtarnas julnatt

Midnatt råder,tyst det är i huset – tyst i huset
alla sova, utom lilla buset – lilla buset
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon står där, klarvaken i sängen – vaken i sängen
Jollrar, ropar, vill inte sova längre – sova längre
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Snälla mamma, låt mig vaken vara – vaken vara
jag vill ej ha större syskonskara – syskonskara
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon myser, vaken själv med mamma, vaken med mamma
som vyssjar, vaggar, ”sov nu med detsamma”, med detsamma
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Det är så långt som jag kommit hittills i versskrivandet och några är det ju som återstår. Så nu behöver jag er hjälp för att färdigställa låten! Jag vet att vi är fler därute som har små natt-tomtar, så just bring it!

Ett december utan SlaktarStinas Adventskalender.

6 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni märkt är det ingen adventskalender i år. Den enkla anledningen är att månaderna innan varit för intensiva för att utgöra en bra grogrund till fyndiga rim. Och nu när december äntligen är här och inleder slutet på ett oerhört händelserikt och intensivt 2014, så vill jag bara stanna upp och andas. Elda i vedspisen, förundras över månljuset och njuta av stillheten som uppstår av två sovandes barns djupa andetag. Titta tillbaka på allt som gjorts i år och känna; det där gjorde vi bra. Jävligt bra, till och med.

Jag har längtat efter att skriva. Jag har längtat efter att fota. Och det är precis det som jag ska göra nu i december. Så kanske är det ändå värt att besöka SlaktarStinas lilla tillhåll ute i cyberrymden nu i december, trots att det inte finns någon adventskalender.

Nu ska jag iallafall försöka fånga månljuset. På återseende!

Onödiga konflikter.

21 oktober, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi hade packat in vår lilla cirkus i skruttbilen och lämnat en regntung skog för att möta en minst lika regntung stad. Diverse saker som behövde handlas och som alltid när vi ger oss iväg någonstans, så började vi med att bli hungriga innan vi ens kommit fram. Vrålhungriga. Och då menar jag oss vuxna, de där andra två är det sällan det går någon nöd på.

Hur som helst så har vi lärt oss vid det här laget vart man kan få bra lunchmat innan den övriga befolkningen ens har börjat tänka på lunch. Så vi körde dit, packade in vår lilla kärvänliga familj i den folktomma lokalen och valde ett högst intetsägande bord längs ena väggen. Vi tar vår mat, placerar diverse barnrelaterade accessoarer så lämpligt som det bara går och placerar sen ut tillhörande barn så lämpligt som det bara går. Vid det här tillfället innebar det att Pyret satt i en barnstol och lekte med en sked, och storebror Knådden satt i sin fars knä, redo för att inta ett skrovmål. Vi börjar äta.

Och det är då det händer.

In kommer en matgäst, den enda i lokalen förutom oss. Personen betalar, tar sin mat och trampar sen vidare ut i lokalen för att välja sittplats för intagandet av dagens födoämne. Av alla 15 lediga bord som finns att tillgå, så väljer personen bordet bakom vårat. Av alla de 60 lediga stolarna som fanns att tillgå, så väljer personen stolen som står rygg i rygg där Magnus sitter med Knådden i knät.

Sa jag att lokalen var folktom?

Så med bricka och mat, knölar sig den här personen över skötväskor och tillbehör, in bakom ryggen på Magnus som har en mumsande Knådd i knät. Han tvingas dra in stolen extra för att personen skall komma ner på sin stol och i det ögonblicket ser jag hur läpparna rör sig till ett; vad i helv…….?

Jag gör som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort; jag börjar gapskratta. Det hela är som en riktigt dålig sketch. Jag älskar dåliga sketcher.

Så hur tror ni det hela slutade? På klassiskt svenskt vis, såklart. Vi muttrade lite över att personen var tvungen att välja just den stolen, när resten av lokalen var folktom, men vi nöjde oss med att bara muttra (gapskratta). Man vill ju inte orsaka onödiga konflikter.