Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 16 av 35)

De senaste dagarna har jag tillbett min tacksamhetsbön till sjalguden (dvs postat inlägg på instagram). Med andra ord har jag varit oerhört tacksam och nöjd över att ha en bärsjal de dagar som jag också har en missnöjd bebis och en aktiv 2-åring. Den ger mig liksom möjlighet att kombinera dessa två på ett alldeles ypperligt sätt.

Närhet och värme till Pyret samtidigt som jag drar tramptraktor med tillhörande chaufför på. Eller lagar mat. Eller vad det nu kan vara. Sjalen ger mig möjligheter.

Jag behövde aldrig någon sjal till Knådden. Jag hade en bärsele men den avskydde han, vilket egentligen inte var något problem då. För då fanns all tid i världen till att sitta still med honom så att han somnade. Eller gå runt och bära på honom. Köra vagnen eller vad som nu krävdes för att han skulle bli nöjd. Jag kunde helt anpassa mig efter hans behov.

Det är annorlunda med barn nummer två. Det är två som ska ha uppmärksamhet. Två som ska ha närhet. Två som ska sova, äta och göra vad som kommer därefter. Och det är inte direkt att de är supersynkade, även om jag inte ska klaga.

Bärsjalen, har varit och är, till stor hjälp för mig för att få ihop det. Hon kan sitta i den när hon behöver närhet. När hon vill vara med och se. När jag behöver ha henne med på ställen där jag inte kan ta mig fram med vagnen. Faktum är att den är nog det bästa bebis-grej-inköp som gjorts. Inte bara för att jag fick den av min mamma och det därmed var hon som betalade, utan den har verkligen fyllt sin funktion och används flitigt.

Men hallå, en bärsele är väl hundra gånger bättre – den behöver man ju inte knyta!?
Den är smidigare att ta på, utan tvekan. Det är ganska många meter tyg som ska på plats när man knyter sjalen och det är inget man vill stå och vifta med ute en regnig dag, om vi säger så. Men jag upplever att barnet kommer närmare med sjalen än med bärselen. Utöver att det är väldigt gosigt, så blir det bättre ergonomi för mig och därmed mindre ansträngande för nacke, axlar och rygg. Mitt synfält blir dessutom inte lika skymt samt att det är inte massa små ben och armar som dinglar, vilket jag upplever att det är i bärselen. Detta är självklart beroende av vilken sele man har, men har ni en som är bra så tipsa gärna om den!

För om jag hittade en bärsele med samma känsla och funktion som bärsjalen, så skulle den vara värd varenda liten krona, tusen gånger om.

Härom dagen försvann strömmen och vi blev helt handlingsförlamade. Vi satt i soffan i två timmar och väntade på att den skulle komma tillbaka. Två timmar! Så länge har vi aldrig suttit i soffan de senaste åren. Knappt sammanlagt. Soff-sitt är liksom inte vår grej.

Hur som helst så väntade vi två timmar. Vi skulle ju göra mat. Och baka sockerkaka. Röja i det grusiga kaos som även kallas hus. För det blir mycket sand och grus inne när ungefär hela gården är som en stor lekplats för en man med en grävmaskin. Och det dessutom bor en 2-åring och en långhårig katt på samma gård – ja, ni fattar grejen.

Vi övervägde att tända eld i vedspisen för att laga mat. Mindre lockande när det är 28 grader varmt inne och man redan svettats floder. Vi övervägde att dra igång det lilla friluftsköket, men insåg att vi inte visst vart gasbehållaren var. För trötta för att leta, för hungriga för att börja städa. Strömmen är nog snart tillbaka. 

Vi hade i princip löst alla världsproblem och mer därtill när mörkret tog sitt grepp om vår lilla hus. Magarna kurrade och vi insåg att det var dags att lösa matproblemet – utan ström. Kreativiteten flödade och det bjöds på hårdbröd med smör och ett glas mjölk. Lite torftigt, lite oplanerat men ändå med allt som behövs. Mat, stearinljus, mörker och en själsfrände. Det blev en middag på tumanhand i stearinljusens sken.

Feberdagar. Mitt i högsommarvärmen slog den till och det är som att trycka på pausknappen för ett tag. Aktiviteter och planer avstyrs. Regler och normer läggs åt sidan. Feberdagar får bli vad de blir. Det brukar bli bäst så, för samtliga inblandade.

Och det är förunderligt hur fina dessa dagar ändå kan bli. När vi trötta och svettiga ligger på ett täcke inne på golvet och liksom bara är, nästan en hel dag. Struntar i att det är fint väder ute, struntar i att det är fullt med disk, struntar i att man måste äta mat innan man äter glass. Sover när vi är trötta, vaknar när kroppen vill vakna, skrattar när vi orkar och gråter en skvätt när
livet blir för jobbigt. Det är ganska behagligt mitt i det obehagliga.

Men det är krävande också. Krävande att se sitt så i vanliga fall livliga barn må dåligt. Krävande att se kaoset som växer runtomkring. Krävande att höra febergnäll. Krävande att hela tiden försöka få i honom vätska och endast få nekande och en stängd mun till svar. Krävande att känna oro. Oro för värmen, febern och ett barn som inte är sig själv.

Feberdagar – jag hoppas ni snart är över.

Så fort jag tar fram kameran nu för tiden, så är det någon som ropar; ”KOTT! Aus kan, Aus kan! (översättning; Åh, vi ska ta kort! Jag kan göra det!) Någon är så klart Knådden.

Jag är inte den som vill sätta käppar i hjulet för en kreativ själ med självförtroende, men jag är heller inte den som vill offra min finaste kamera till vilket pris som helst. Så. Häromdagen letade jag fram min gamla kompaktkamera. Ni vet, de där kamerorna som faktiskt bara är en kamera och som du inte behöver en helt egen väska åt? Ni minns?

Hur som helst så var jag beredd att offra den för att inspirera och uppmuntra den kreativa sidan hos min son (läs; för husfridens skull). Sen lärde jag honom allt man behöver kunna om bilder i det digitala samhället.

Vi började med den klassiska ben-bilden. Liksom här sitter jag och har det bra och funderar på livets underbarheter.

Därefter så var det dags för dessa-coola-människor-hänger-jag-med-och-vi-har-det-ruskigt-bra-bilden.

Och sen den självklara selfien.

Jag tycker han gjorde det riktigt bra och kameran är faktiskt fortfarande fullt fungerande! Lite övning på skärpan bara, sen är han redo för ett eget Instagramkonto.

På tal om Instagram, så finns jag ju faktisk där nu för tiden också. Jag funderar fortfarande på varför, men tycker ändå att det är ganska underhållande. SlaktarStina heter jag så klart.