Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 17 av 35)

Jag är numera tvåbarnsmamma och därmed icke-gravid – HURRA! Som ni vet så är jag inte särskilt förälskad i det välsignade tillståndet som uppstår när jag som kvinna helt plötsligt blir en havande kvinna. Jag är då helt enkelt inte mig själv, varken fysiskt eller mentalt. Men till min stora glädje och lycka, har jag nu fått återgå till den bättre versionen av mig själv igen och då med ytterligare en härlig familjemedlem – vårt älskade lilla Pyre!

För er som nu vill ha en detaljerad och spänningsfylld förlossningsberättelse, så ska jag göra er besvikna. Det hela var fullständigt actionbefriat.

Knådden hade precis somnat för natten när jag utan förvarning kände att vattnet gick. Medan jag ringde till förlossningen så började M att frenetiskt städa bakom spisen. En helt naturlig reaktion i sammanhanget. Så han fick fortsätta med det medan jag packade i ordning väskan med matsäck och ringde efter barnvakt. Lagom tills köket var skinande rent och huset dammfritt, så anlände barnvakten och vi tog bilen in till förlossningen. Vi stannade till på en välkänd hamburgerrestaurang och intog den största menyn som fanns att tillgå. Vis av erfarenhet från min fösta förlossning, tänkte jag inte äntra BB hungrig. Det var ett klokt beslut, för orken fanns, hungern uteblev och på förmiddagen därpå så fick vi äntligen hålla om vår lilla trollunge.

Med en hårkalufs i klass med Elisabet Höglund, blåa ögon och ett finurligt litet leende så har hon tagit både oss och sin storebror med storm. Till och med Knas-Katten uppvisar en högst kärleksfylld inställning till denna nya lilla varelse. (Vilket även kan bero på att hon bidragit till ett ökat utbud av diverse mysiga sovplatser, vad vet jag.)

Så äntligen kom den – snön! Denna fantastiska form av fruset vatten som ger ett otroligt ljus här ute i skogen! Det är lite oklart vem i familjen som är mest nöjd, men en sak är säkert och det är då att inte är det Knas-Katten. Han har konverterat till inne-katt – i alla fall de stunder som Knådden väljer att vara ute-barn, vilket är i princip hela tiden.

Men jag är inte den som klagar – lite bobåkning och den smidighetsträning som det innebär, pulsande i snön och skogens tystnad som kantas med barnskratt – är precis vad jag behöver efter en dag med näsan nergrävd i en bok om informationsteknik. Nu letar jag bara efter en mer lämplig bob-åkar-klädsel som rymmer min generösa kroppshydda och som dessutom tillåter lite rörelsefrihet. Jag tror att jag har en idé…

Jag har inte gett upp. Det är inget strul med datorn eller elektriciteten. Adventskalendern lever, men har för tillfället fått stå lite åt sidan. Eller snarare utsatt för lite senare publicering eftersom det finns andra saker som måste få gå först.

Som att få upp honom ur soffan. Få i honom mat. Få av/på honom kläder. Hjälpa honom över tröskeln. Skala mandariner. Och samtidigt försöka tämja det andra lilla vilddjuret också, och så en knäpp katt mitt i allt kaos som undrar vad som står på.

För den, i vanliga fall, outtröttliga snickaren är utslagen av något slags influensavirus. Maken till muskelvärk har jag aldrig sett, för han är inte typen som gnäller, inte ens när han är sjuk. Men när han inte klarar av att sätta sig ner själv, få av sig strumporna eller sätta på sig tröjan, eller ens har kraft i fingrarna till att skala en sketen mandarin – ja, då gör det ont.

Och Knådden förstår förstås att något inte riktigt är som det ska. Så här brukar det inte vara. Far brukar inte vara så där stilla. Han brukar inte ligga under ett täcke på soffan. Bäst jag hjälper honom att komma igång! tänker det omtänksamma lilla barnet för att sedan göra bomben från soffkanten och ner på den ömma filuren under täcket.
Och så fortsätter det. Men vi misströstar inte, vi skrattar åt eländet så att vi har träningsvärk i magen.

Men nu, nu äntligen kommer det, det 23:e  och näst sista rimmet i SlakatarStinas Adventskalender;

Rimmet är raderat av upphovsrättsliga skäl!

Imorgon kommer det sista rimmet att publiceras, sen är det bara att skicka in dina svar till forsbergkristina@hotmail.com
Mer information hittar du under fliken ADVENTSKALENDERN

När barnet är ungefär ett och ett halvt år börjar det ofta testa gränser. Som vuxen behöver man försöka hålla modet uppe och inte själv bli högljudd och arg eller skuldbelägga barnet eller sig själv. De här perioderna är en del av livet.

 Det ger en liten tröst att läsa ovanstående ord efter en kväll av kamp och håret fullt av halvtuggade makaroner. Jag är inte hopplös. Barnet är inte elakt. Vi är inte ensamma. Tror jag.

Detta är bara en del av livet, tänker jag och börjar räkna till 1000 för att i nästa sekund få en korvbit i ögat. En del av livet. Jag börjar räkna igen och under tiden hinner Knas-katten göra en undanmanöver för att slippa leka häst. Han gömmer sig under soffan och för en sekund önskar jag att jag kunde göra detsamma. Men mer hinner jag inte, för helt plötsligt far det äpplen genom luften och dunsar ner på golvet bredvid mig. Snygga kast om det hade varit en boll. Men nu var det ingen boll, det var äpplen. Äpplen som fortsätter komma i en vild skur över rummet,trots tillsägelser och förmaningar. Och i ett försök att förhindra att hela vardagsrummet blir en stor frukssallad, så bemöts jag av en gallskrikande, snorig och tvåbent liten varelse som ömsom klamrar sig fast runt mitt ben, ömsom kastar sig runt på golvet i ren ilska. Och så fortlöper det. En del av livet.