Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 20 av 35)

 Så kom då dagen. Dagen då vår lilla bystuga slog upp dörrar och fönster för att bjuda in världen till ett strålande musikarrangemang i Dan Anderssons anda. För som ni vet, eller kanske inte vet, så pågår Dan Andersson-veckan här i Finnskogarna med omnejd.

Och det gäller ju att vara ren och snygg när det kommer folk till byn.

Men hallå, tänker ni nu. Var det inte invigning och guidning av det omskrivna utkikstornet? Jo, det har ni helt rätt i. Men tyvärr hade jag inte möjlighet att delta då jag helhjärtat gick in för min arbetsuppgift för dagen.

Jag hade till och med ordnat en skrämmande vaktnalle, för att inte riskera att bli bestulen på dagskassan. Det funkade.

För musiken stod Erik Löfmarck och Gårdsorkestern, som framförde tonsatta dikter av Dan Andersson. Absolut inte så tråkigt som det låter! Det svängde riktigt bra! Så bra att jag var tvungen att köpa med mig en skiva hem och många fler följde mitt exempel. (Och nej, allt bra finns inte på Spotify)

 

Så nu vet ni vad ni missade. Men misströsta inte, förhoppningarna är att arrangemanget återkommer nästa år. Jag skulle mer än gärna se att Erik med orkester återkommer, så ni har möjlighet att få uppleva dem här, hos oss, vid vår vackra lilla bystuga mitt i skogen.

Och för er som undrar över utkikstornet – bege er dit! Nu finns där både gästbok och informationstavla. För att inte tala om alla blåbär som finns omkring…..

Knådden och Knas-Katten har gömt sig – kan du hitta dem?

Eftersom jag, mitt i den finaste högsommaren, drabbats av den värsta förkylningen i mannaminne – så har jag mest sovit de senaste dagarna. Och snutit ut alla mina hjärnceller. Men jag gjorde en kraftansträngning och tog mig ut med kameran för att dokumentera en av dessa sällsynta trafikstockningar här i skogen. Vad står på kan man undra?

Jo det skulle ju sättas upp skyltar till Tornet. Utkikstornet. Då behöver man tre bilar och minst en lika stor bemanning. En som arbetar, en som håller i och en som tittar på.

De andra skyltarna fick stå kvar, efter moget övervägande. Det kan ju underlätta för turisterna när de ska hitta rätt. Men våra skyltar var utan tvivel snyggare. Som tur va hade vi hela bilen full. Eller iallafall tillräckligt många för att visa vägen.

För er kännedom så börjar den mangefika utsikten redan innan man nått tornet. Och hit kan man åka bil, för den som har svårt att gå eller som inte vill klättra i torn.

 Men vill man nå ända fram till Tornet, vilket jag antar att de flesta av er vill, så får man gå några hundra meter också. Det är en väl utmärkt stig där du inte behöver klättra några höjdmeter alls.

 Väl framme vid tornet så är det bara att börja klättra. Ocn sen njuta av den milsvida utsikten över skog, sjöar och mark.

Ja, jag vet. Jag vet att jag pikat, retats och gjort narr av Magnus påklädningsmiss. Gjort mig rolig över att vissa detaljer förbisågs. Men man ska inte kasta sten i glashus.

Några dagar senare var det min tur. Jag klädde på Knådden inne i vardagsrummet, ivrig att få komma ut i det fina vädret, njuta av den svenska sommaren när den är som bäst. Sprang ut i hallen och upp för trappen för att hämta en grej. En lagom utsvävning för att Knådden skulle hinna ifatt mig. Trodde jag.

Men när jag kom ner var han inte där. Egentligen inte så konstigt, han hade väl hittat något på vägen att upptäcka. Så som det kan bli ibland. Så jag fortsatte plocka ihop grejer inför vår sommardagsutflykt och ropade på honom att han skulle komma till hallen. Men ingen Knådd kom rulltande. Jag hörde hur han höll på att böka med någonting inne vardagsrummet. Jag ropade igen. Han svarade mig lite så där knorrig som han kan vara på förmiddagen och jag hörde hur han fortsatte böka runt.

Vad har han nu hittat på då! Lätt irriterad och med bestämda steg trampade jag iväg mot vardagsrummet. Kom nu då, vi ska ju gå ut…! På tröskeln till köket möter jag honom. Ålandes som en liten sjöjungfru med båda benen i samma shortsben.

Stackars barn.