Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 21 av 35)

Det var härom dagen. En dag då allt behövde gå lite snabbare, lite smidigare, lite mer väloljat. Då blir det lätt att vissa detaljer förbises.

Vi hade en tid att passa. En tid då vi skulle vara framme, påklädda, mätta och helst lite glada också. Det är inte alltid så enkelt som det låter. Klockan gick oroväckande snabbt i förhållande till att vi kunde bocka av morgonens rutiner. Den sista delen med påklädning och packning av bilen, klarade vi med nöd och näppe tack vare fint team-arbete. Och förbiseende av vissa detaljer.

Jag packade bilen och fick för ovanlighetens skull med mig hela cirkusen. Det vill säga vagn, mat, preparerad skötväska, napp, plånbok, barnet, mobil, nycklar och allt annat livsviktigt för en liten småbarnsfamilj. Magnus skötte påklädningen av Knådden. Och det är där dessa förbisedda detaljer kommer in i bilden.

En liten detalj bara. Skon var ju på plats, Knådden nöjd och vi var redo för avfärd. Man ska inte haka upp sig på småsaker.

På frågan om hur det gick att ta på skorna på Knådden, så svarar min älskade själsfrände; jo när du säger det så… det tog emot lite på den ena. Men tillslut fick jag dit den. 

Kommentarer känns överflödiga.

 Jag vet med all säkerhet att majoriteten av er har upplevt det.

En kall vinterdag. Du kämpar dig uppför pulkabacken, flåsandes. Med tunga steg tar du dig uppför, trots fötterna som hela tiden sjunker ner i snön. Irriterande. Du vill ju upp och åka nu! Pulkan känns som bly bakom kroppen. Du känner hur du svettas i dina tjocka, otympliga vinterkläder som frasar för varje steg du tar. I nacken och runt handlederna är du alldeles blöt och kall av snön som letat sig in. Vantarna är tunga av väta, både utifrån och inifrån. Det känns som en evighet att ta sig uppför backen, sen är du nere igen på ett kick. Och då är det bara att börja traska igen. Evighetens svettiga marsch i alldeles för varma vinterkläder.

Majoriteten tycker nog att pulkaåkning hade varit en bra mycket roligare aktivitet om man sluppit allt det där. De otympliga och varma kläderna. Fötterna som sjunker ner i snön. Den isande snön i nacken.
 
Och vet du vad, jag vet ett sätt. Ett sätt att komma ifrån det där, men ändå få ut det bästa av pulkaåkningen – åk pulka på sommaren istället! Allt du behöver är en pulka, en nedförsbacke och en rulle av sån där plastmatta som man lägger runt husgrunden för att motverka fukt. Sen är det bara att kasta sig iväg och låta fartvinden blåsa i håret. Trevlig åkning!

Ni är många som undrar. Det är många som frågar. Intresset för utkikstornet har nu blivit så stort att till och med världspressen har hittat hit. Världen väntar med spänning på svaret – hur går det egentligen med renoveringen av utkikstornet?

Jo då. De arbetsvilliga karlarna har målmedvetet arbetat på. Med jämna mellanrum har man hört hammarens slag eka över trädtopparna. Och tur är väl det. För det börjar närma sig invigning och då är det ju bra om det finns ett torn att visa upp.

Söndagen den 28 juli händer det. Under självaste Dan Andersson-veckan som dessutom firar 25 år! Ni kan även passa på att lyssna på lite musik och äta nävgröt med fläsk, när ni ändå har letat er ut hit i skogarna. Varmt välkomna!

 Nu har vi ätit tårta i dagar tre. Vi har sjungit, öppnat paket, haft dans. Fikat, badat, lekt med ballonger, träffat vänner och familj. Skrattat, spelat spel, ätit jordgubbar och fått ett älghorn på rumpan. Med andra ord har vi haft 1-årskalas för Knådden.

Jag är blåslagen och lycklig, mätt och solbränd. Och jag är stolt. Stolt över vår fina son som är så fantastisk (dock inte helt opartiskt åsikt). Jag är stolt över hans far och min själsfrände, att vi har fixat det här första året som småbarnsföräldrar. Och vi har gjort det bra. Trots att vi inte har läst några föräldratidningar. Vi har gjort det riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Men jag ska inte påstå att det varit lätt, för det har det inte varit. Det har varit tårar och skratt, frustration och förnöjsamhet, missförstånd och förståelse, osämja och total enighet – alla möjliga känslolägen ihopmixat till en stor puré där det ibland kan vara svårt att urskilja beståndsdelarna. Men läser man på innehållsförteckningen så står det SlaktarStina, Magnus, Knådden, Knas-Katten. Tre personligheter och en knäpp katt som tillsammans utgör en familj. Då blir det lätt en puré av massa känslor som blandas med varandra. Inget konstigt med det, så länge smaken inte är härsken, möglig eller äcklig.

Hur som helst, så är jag framför allt trött efter tre dagars tårtätande och firande. Så nu ska jag sova. Sovasovasova. Man vet aldrig när mat&sovklockan behagar ringa.

(Och jag kan inte låta bli…så här kommer en föräldrakliché; tänk vad tiden går fort. Min stora lilla kille.)

Följande meningar finns att läsa om avvikelserapporter;

Rapportering om avvikande händelser är en av hörnpelarna till att förbättra säkerhet och kvalité i arbetet. En avvikelserapport ska i första hand fokusera på vad som har inträffat, inte på vem som var inblandad. Rapporten bör heller inte innehålla spekulationer om vems fel det var. 

Och med de orden i huvudet, så lämnade jag in en avvikelserapport till gårdens skyddskommité om när jag rev brännässlor utan handskar. Effekterna lät sig inte dröja.

Först blev det genomgång av arbetsrutiner med samtliga arbetare. Sen såg vi över förrådet med arbetskläder. Det behövdes viss komplettering med storlekar, men nu är det fixat. Kolla in kollektionen!