Livskraft i samspel
– Hallå Knådden, gör du något bus?
– Vadå, jag!? Nej alltså… jag skulle bara…ehhh… eller vi skulle bara…. ehh… räkna makaronerna här i kartongen. Så du vet hur många du har.
– Dra nu inte in mig i det här också!
Jag har satt mig med studieböckerna nu igen. Motorsågskörkort på nivå A+B är vad som hägrar som slutmål. Det känns spännande. Mycket spännande. När det här är över ska jag klara av att ta ner ett fullstort träd, själv.
Mycket användbar kunskap med andra ord. Iallafall när man bor som vi gör. Vilket också kanske är anledningen till att majoriteten av kvinnorna på kursen har sina rötter här i skogen.
Hur som helst så har vi iallafall kört igång i vår lilla studiegrupp. Vi har kollat film och planerat upp studiegången. Fikat. Besiktat skyddsutrustningen och gått igenom de olika sågtändernas funktion. Fikat. Börjat fila kedjor och skruvat med sågen. Tränat på att lägga första förband när inget första förband finns att tillgå, trots att reglementet säger så. Fikat.
Härom kvällen så fick vi äntligen möjligheten att kolla på den film som ett längre tag legat och väntat på oss.
Knådden sov sött, maten var lagad och uppäten, huset var i sitt minsta kaotiska tillstånd och vi hade energi till att vara uppe några timmar till. Plötsligt händer det liksom. Så vi slog på stort. Poppade popcorn. Öste upp en skål med glass. Och sen kröp vi upp i soffan under filten.
Inspirerade av filmen så ägnade vi resten av kvällen till att fälla träd. Eller tja, vi låtsades. Den cylinderformade papperskorgen var trädstam och armen fick vara motorsåg. Och sen så gick vi igenom de olika fällningsteknikerna. Med tillhörande ljudeffekter. Så klart. rrr-rrr-rrr-RRRRRRR
Med andra ord så har kursen för motorsågskörkort kört igång. Spännande! Så snart har vi nog en fin utsikt här från gården. Om inte annat så har jag ett bra förhandlingsläge.
En liten knådd upptar mycket av en småbarnsmors tid och uppmärksamhet. För att inte tala om energi. Så ibland när den lilla busungen har somnat så kan jag känna; Åh, äntligen. Nu är det jag. Bara jag, om blott för en liten stund. Sen sätter jag mig för att läsa en bok eller kolla runt på datorn.
Men då kommer han. Gåendes lite så där försiktigt och nonchalant som om jag inte skulle kunna genomskåda vad det är han vill. Men jag ser det i hela hans uppenbarelse. Hur skulle jag kunna undgå, vi känner varandra allt för väl vid det här laget. Så han kommer fram. Lite försiktigt, smygande. Sätter sig nära. Snusar på mig. Trycker sig mot mig.
Jag nonchalerar och tänker; nej, jag vill göra det här! Jag vill vara med mig själv nu! Men jag får med ens dåligt samvete. För jag vet att han saknar den gamla goda tiden. Tiden innan Knådden. Tiden då det var bara han och jag. Jag och han. Det är inte ofta vi hinner med varandra som förr.
Men jag fortsätter nonchalera. Stenansikte. Som om jag inte såg honom. Elakt. Riktigt elakt.
Då börjar han skrika och göra kullerbyttor. Här är jag – se mig, älska mig! Och jag kan inte annat än att ge med mig. Lägga ifrån mig datorn, öppna famnen och säga; men kom då! Så då får komma upp i knät. Bli kliad mellan öronen. Och vi har det lite som det var förr. Han och jag. Jag och han. SlaktarStina och Knas-Katten.
För en tid sedan berättade jag om vår bil orsakade att halva stan blev irriterad på mig. Det stannar inte där. Den får inte nog av att reta mig från vettet. Och efter den senaste händelsen så ligger den riktigt risigt till.
Ymnigt snöfall som pågått hela dagen. En Knådd som behövde nattas och en gård som behövde skottas. Jag tog på mig den senare uppgiften och klädde gladeligen på mig pannlampa och min bästa snöskottarutstyrsel. Sen gav jag mig ut i snöfallet, med snöskyffeln i högsta hugg. Här skulle skottas snö! Jag var ganska trött efter en klassisk småbarnsnatt med efterföljande intensiva dag, men kände mig stärkt av att få komma ut. Svettas lite och andas frisk luft. Tänka utan att behöva ha all min uppmärksamheten på en vild Knådd. Egentid helt enkelt. Jag och min snöskyffel. Som jag hade längtat.
Att skotta snö var precis så fridfullt som jag hade tänkt mig. Så tiden gick och gångarna blev gåbara. Jag började känna mig nöjd. Jag ville inte skotta snö mer, jag var trött och hade även blivit hungrig. Passande nog så var jag i princip klar. Jag skulle bara flytta bilarna så jag kom åt att skotta ordentligt runt dem. Sen skulle jag få gå in i värmen, vräka i mig en rejäl tallrik mat och sen somna in i svallvågorna av den efterföljande matkoman. Gott liv.
Men bilen ville annorlunda. Den förbannade bilen.
Jag satte mig i den, vred om nyckeln, parkerade om den på ett nytt ställe. Jag skulle bara kasta mig ut och dra av det sista med snöskoveln, sen var jag klar! Men icke. Istället så kastade jag mig rakt in i bildörren. Den gick inte att öppna. Och inte den på passagerarsidan heller. Fångad. Som en fisk i en skål.
Mobilen hade jag lämnat inne. Men tuta, det kan ju uppenbarligen bilen, så jag hängde mig på signalhornet. Drog av den ena tut-kombinationen efter den andra. Men ingen reaktion inne från huset. Jag blev förbannad. Irriterad. Jag var trött och hungrig. Ville gå in och äta och sen sova. NU! Men istället satt jag fångad i vår egna bil ute på gården. Det kändes som ett retsamt hån; det var ju egentid du ville ha, så sitt nu här och njut! Pyttsan.
Jag drog på full värme och väntade på att dörrarna skulle tina upp. Tyckte lite synd om mig själv. Svor några ramsor över den förbannade bilen. Som om det skulle hjälpa.
Tillslut så gick det att öppna dörren och jag kunde äntligen avsluta snöskottningen och gå in. Där möter jag M som precis har lagt Knådden. Vad håller du på med? Varför tutar du som en besatt? Och vilken tid det tog!
Jo tack. Sen fick han höra min kärleksförklaring till den förbannade bilen. Men den bör jag nog inte återge här.
Vi behövde göra några justeringar på kylskåpet häromdagen. Så som det var förut så hade väl jag och M hjälpts åt med den saken. Vi har ju alltid varit ett bra team, han och jag. Jag och han. Team Slaktarn´s helt enkelt.
Men nu är läget annorlunda. Och det är väl bara att inse – jag är numera nedgraderad till reserv.
Vi har en bil. En bil som ger upphov till en del genanta situationer, speciellt i vintertider. Förra vintern var det oändliga historier med dörrarna som helt plötsligt inte gick att öppna. Den här vintern har den lagt sig till med ett annat otyg.
Så. Det föll sig inte bättre än att jag jag skulle ta den här älskvärda och mycket speciella bilen in till stan för att uträtta några ärenden. En lunch, en lönefredag. Såklart.
Jag tror att de flesta av er kan tänka er hur det såg ut på parkeringen då, en lunch en lönefredag. Just det. Helt smockat med bilar, och inte en lucka så långt ögat kunde nå. Så jag föll in i strömmen av bilar som cirkulerade omkring i väntan på att en parkering skulle bli ledig. Det kändes som när man var liten och lekte hela havet stormar. Ni vet, den där leken där man går runt ett gäng stolar och när musiken tystnar så ska man försöka hitta en stol som är ledig. Känslan av ständig beredskap. Redo att kasta sig in i den minsta lilla parkeringsluckan som dök upp. Jag och mina medtrafikanter på parkeringen satt som på nålar längst fram på säteskanten, kikandes fram över ratten medan vi sakta cirkulerade runt i hopp om att hitta en parkeringsplats.
Men det dröjde inte länge innan jag hade irriterat upp föraren i den bil som åkte framför mig. Som om vi hade lekt hela havet stormar och jag hela tiden hade knuffat personen i ryggen. Det gjorde jag inte. Men jag tutade. Eller jag och jag. Den förbannade bilen tutade. Tut. Tuuuuuut. Så fort jag svängde på ratten så tutade det. Tut. Tut. Tuuuuuut. Först fick jag bara en irriterande blick i backspegeln. Men blicken blev mer argsint för varje sväng vi gjorde. Jag försökte le lite urskuldande och hoppades på förståelse. Men tillslut började föraren framför att gestikulera hetsigt och det var ungefär då jag kände att jag kanske borde parkera någon annanstans. Jag försökte vinka lite glatt tillbaka och le mitt allra finaste förlåt-det-är-bara-min-knäppa-bil-leende. Det gick så där.
Tillslut hittade jag en parkering och kom på plats. Efter att en fotgängare började hytta med näven åt mig och jag skrämt en tonårstjej som gick i sin egen drömvärld.
Aldrig mer en tutande bil i stan.
Helgen bjöd på fantastiskt vårvinterväder med glittrande snövyer och en värmande sol. Det bästa tiden på vintern är äntligen här!
Så jag packade ner allt vad man kan tänka sig behöva för en snöskotur i skogen och gav mig iväg.
Men först jagade jag rätt på Knas-Katten och lät honom ha egentid inomhus. Han behöver det ibland. Och ibland behöver jag ta turer i skogen utan en katt som gnäller över att han får snö på tassarna. Han är inte alltid så tuff som det ser ut.
Och medan jag strövade omkring i skogen med något förstora snöskor på fötterna så passade Knådden på att sova. Synd för honom, han missade både rävspår och rester av ett uppätet rådjur. Dock oklart vilket rovdjur som varit i farten.
Men han hinner nog det också.
Vi har varit ute mycket de senaste dagarna i hopp om att försöka ventilera bort alla förkylningsbacillusker som envetet valt att bosätta sig i våra kroppar. Det går framåt, men än är vi inte av med dem. De verkar inte fatta att de blivit vräkta för flera dagar sedan och är fullständigt oönskade.
Så vi har åkt pulka. Knas-Katten var självklart med. Han passade på att klättra i träd och göra konster. Där emellan så sköt han på när det gick för sakta.
Ibland drog han pulkan också, och då gick det undan. Bäst att hålla i sig! Hårt!
Så. Det är väl vad vi har sysslat med. Försökt jaga bort förkylningen med lite pulkaåkning. Men vi längtar till våren. Då ska vi ut på riktig upptäcktsfärd i närområdet. Kottar, grenar, träd, mossa, växter, myror, älgbajs och ostmackor. Den perfekta kombinationen.
© 2024 Slaktarn´s Gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
