Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 26 av 35)

Det är så många inlägg som jag har tänkt att skriva. Små vardagliga historier som jag velat berätta för er läsare. Som när jag sjöng Koppabä-visan för Försäkringskassan. Eller om vår bil som tutar när man svänger. Eller om Knas-Katten. Alla historier om Knas-Katten.

Men den senaste tiden har det varit svårt att hitta den minsta lilla lucka för att få utlopp för mitt skrivande. Man kan tänka sig att det beror på all uppståndelse kring jul och nyår, men så är det inte. För nu är det förändringarnas orkan som blåser, om det tidigare varit förändringarnas vindar.
Det är nya matvanor. Nya sovtider. Och ständigt nya upptäckter och färdigheter. Det går undan helt enkelt och vi har väl inte riktigt hittat samma takt ännu, jag och Knådden.

Det är ungefär som en riktigt snabb bugg där du med en djup bekymmersrynka gör allt för att inte bli trampad på tårna. Och när du känner att du lyckas med det, så försöker du utfärda ett danssteg med ett leende, men får då genast en ömmande tå och en armbåge i sidan.

Men. Det är så här det är just nu. Inte mycket mer att göra åt saken än att underkasta sig vår lilla general och försöka att hitta hans nya takt. Äta när han äter. Sova när han sover. Och däremellan – ständig övervakning och samtidigt försöka få vardagen att rulla.

För det tar ungefär 1,5 sekund utan övervakning och sen har han hittat på en sladd att stoppa i munnen. Eller en ny sak att klättra på. Eller kattens svans. Eller något annat att upptäcka.

Så. Mina historier får vänta. Men de finns där och ligger på jäsning. Och en dag kanske jag faktiskt hittar den där luckan att berätta dem för er. Kanske inte imorgon. Men kanske i övermorgon. Tack för att ni fortsätter titta in här trots den dåliga uppdateringen.

2013 firades in med dans. Lite John Lindberg Trio i högtalarna och dansgolvet blev fyllt till bredden. Sen var det bara att rocka loss.

Nyårskrönika. Många skriver nyråskrönikor så här års. Sammanfattar året som har gått ur alla möjliga infallsvinklar. Redogör för händelser som har haft betydelse eller mindre betydelse. Allt de varit med om. Världsnyheter. Resor. Sporthändelser.

Jag har försökt jag också. Men jag inser att det inte är någon idé. Inte ens med dessa fördikterade frågespalter som syftar till att samanfatta året.
Årets bästa händelse? Knådden. Årets mest känslosammaste ögonblick? Knådden. Häftigaste fysiska upplevelsen? Knådden. Bästa resan? Knådden. Någon som fått dig att gråta? Knådden. Årets framgång? Knådden. Ja, ni förstår själva.

Till och med de frågor där svaret omöjligt skulle kunna vara Knådden, så blir det så ändå. Årets sportupplevelse? EM-kvartsfinalen mellan Spanien och Frankrike. Varför? Vi lyssnade på den i förlossningsrummet. Största musikaliska upptäckten? Alla barnlåtar! Och framförallt hur roligt det är att göra egna.

Så. Det är helt enkelt så. Man blir inte roligare än så här när man blivit småbarnsförälder. Och jag är nöjdare än någonsin. Och jag skrattar mer än någonsin. Och jag är tröttare än någonsin. Men jag är det med en förnöjdsamhet som inte har funnits där tidigare.

Kanske är det inte nu årskrönikan skall skrivas. Kanske är det inte nu årsväxlingen skall firas. Det är nog i juni. Då, när allting började. Ja, precis så är det. Min årskrönika kommer i juni, när det finns någonting att fira.

Jag är inte så förtjust i den komersiella hysterin som råder nu i juletider. Andra får hålla på bäst de vill, men jag vill helst inte. Men mat måste man ju ha. Sägs det.

Så… vi tänkte till alldeles extra och beslutade oss för att handla idag. Innan alla andra hinner sluta jobbet och därmed innan alla andra hinner till affären. Men det verkade som att alla hade varit ungefär lika smarta. För alla hade slutat tidigare för att hinna till affären innan alla andra hinner dit.

Upplevelsen av miljontals kundvagnar, stora som lastbilar, men total avsaknad av trafikregler. Det är högertrafik och vänstertrafik och bredsladdar och tanklösa parkeringar. Och varenda en har sin egna norm vad gäller kundvagnsetik. Totalt kaos, med andra ord. Och varenda en är irriterad för att ingen annan fattar hur man skall köra med kundvagnen.

Innan vi ens kommit till grönsaksdisken var jag beredd att äta havregrynsgröt i en vecka. När den var avklarad, så var jag beredd att leva på enbart vatten och torra grankottar. Vad som helst för att slippa detta virrvarr av svårmanövrerade kundvagnar styrda av ett gäng hönshjärnor, mig inkluderad.

Men då händer det. Plötsligt händer det och det har aldrig hänt mer lägligt. För efter en snabb förhandling med min kära sambo så hamnar jag inne på lagret tillsammans med Knådden. Knådden, en lastpall och en skötväska som var beredd att användas. Thank you, Lord!

Vi var klara lagomt tills M plockat ihop alla varorna. Nästa år måste vi vara smartare.

Varje dag lär sig små barn nya saker. Och för varje sak de lär sig, så innebär det även en ny lärdom för föräldern.

Knådden har lärt sig blåsa ut mat. Jag har lärt mig att ljusa kläder och morotspuré inte är en bra kombination. Knådden har lärt sig att man kan protestera och man kan göra det högljutt. Speciellt när det gäller att torka snornäsan och tvätta sig efter matexplosionen. Jag i min tur har lärt mig att det går att lura små barn. Lite vattenlek i diskhon och helt plötsligt så är det snoriga och kladdiga barnet ett rent och glatt barn.

Men egentligen kan man fundera över vem det är som lurar vem.