Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 29 av 35)

 Det här mina damer och herrar, är min vän Blöjpåsen. Vi har gjort mycket tillsammans de senaste dagarna. Först i tisdags så följde den med mig och Knådden på barnvagnspromenad. Det här var ju trevligt, det måste vi göra om! hojtade jag och den fick även följa med nästkommande dag. Sen åkte den med oss en tur in till Stan i går kväll också. Och det här med barnvagnspromenaden var ju en riktig hit, så den följde med idag också.

 

Det var väl inte riktigt meningen att vi skulle få denna långa bekantskap, men när tankarna är någon annanstans kan det lätt bli så här. Ambitionen är att blöjpåsen ska få förenas med sina andra sopiga vänner, förhoppningsvis redan idag. Eller så får den följa med till Lindköping någon gång i november, vem vet. Vi börjar ju bli riktigt tighta vid det här laget.

Vi flänger omkring lite emellanåt. Packar cirkusbilen till bristningsgränsen med barnvagn, kläder, röjsåg, kamera, bärsele, handukar, gosedjur, stövlar, dator, träningsskor, banydklubba… och ja jag vet inte allt. Sen far vi omkring på turné. Besöker både slott och koja, stad och skog, stor och liten, släkt och vänner.
Vi blir alltid mycket väl omhändertagna där vi slår läger och det går definitivt ingen nöd på oss. Vi får mat, trevlig sällskap, sovplatser, kaffe – ja, allt som man behöver för att ha en bra tillvaro.

Men sen när vi väl kommer hem till vår lilla stuga igen. Herre jisses vad härligt det är! Bara njuta av att få vara hemma. Och det är nog det bästa med att åka bort – att få komma hem igen och känna att här, här är där jag trivs som allra bäst.

TACK till alla er som möjligör att Knådden får slippa sin tjatiga morsa ibland. Och att jag kan gå röjsågskurs och springa runt efter en liten vit plastboll emellanåt. Tack.

Bilden är lånad från www.louisekonsumentkoll.se

För ett år sedan föll det sig så, att jag själv stod med ett stycke älg som skulle packeteras och frysas in. Då jag aldrig gjort något liknande tidigare i mitt liv och delarna heller inte var märkta, så gjorde jag det enda rätta. Jag skar upp och fryste in med mottot; kött som kött.
Ett motto jag har hållt mig till när jag sedan har lagat mat under året också. Har jag planerat och bestämt ett recept, ja då håller jag mig till det helt enkelt.

Men för en tid sedan så hände följande. Jag stod beredd med köttkniven i köket och skulle precis skära upp en köttbit för att börja utöva min berömda matlagningskonst. Men precis när jag ska sätta kniven i köttbiten så hör jag M bakom axeln.
– Det där ser ju ut som en filé.
– Jaha, säger jag och börjar rikta in kniveggen.
– Och vad var det du tänkte laga föra mat? frågar M med lätt panik i rösten
– Jag ska göra kalops.
– Du kan inte göra kalops på en älgfilé…!
– Det kan jag visst det, för det har jag redan gjort. Det var en sån här köttbit jag gjorde kalops på förra gången, och den blev ju jättegod. Jag ser hur färgen försvinner från Ms ansikte och han blir alldeles stum.
– Jag tror att jag tar över här, säger M med lätt darr på rösten och jag blir utföst ur köket.

Så det blev ingen kalops. Jag förstår inte varför. Den förra blev ju jättegod! Kött som kött.

Efter en helg som har gått i röjsågens tecken, så känner jag mig allmänt stukad. Trött och slut i både kropp och knopp. En skön känsla, men nu går vi och lägger oss. Ögonabums. Godnatt.