Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 3 av 35)

En solig söndag i april.

En särdeles fin söndag i april. En sån där som börjar med lite bitande morgonkyla i kinderna, när solen målar himlen morgonvacker och kvittren från träden är som en hel bakgrundsorkester under morgonrundans uppvaknande lunk. En sån där söndag när familjen äter frukost i motljus, så mormors gamla furbord glänser som guld och allas morgonsruffsiga hår, lyser som glorior i morgonsolens strålar.

Och medan jag torkar av och förbereder förmiddagens göromål, så susar halva familjen iväg på cykel, ner till korna, och vi alla har ett väldans pirr i magen, för nu, när som helst så måste det bli en kalv. Men det var ingen idag heller.

Men vi dröjer oss all kvar i hagen, för det är något speciellt med förmiddagssolen som börjar värma, och korna som ligger i fjolårsgräset och idisslar. Och vi ser på deras runda magar att det rör sig därinne, och några låter oss få känns sparkarna från de liv som snart skuttar omkring i hagen. Och det är en tacksamhet att få finnas till, just där, just då, med korna i hagen och gräset som strävsamt börjar leta sig upp.

Sen tar dem cyklarna därifrån, vidare till nästa instans. Den lilla, som inte är så liten längre, lärde sig cykla igår. Och sladda också, och hon visar det gärna, och när skrubbsåren ställs i kö över ben och händer, så borstar hon bara av sig och förtsätter. För det är så det känns när man precis har lärt sig cykla, och det är en solig söndag i april.

Och sen plockar vi med virke, för att göra plats inför året sågning. Och barnen tycker det är supertråkigt, och börjar kivas för att något ska hända, och tillslut cyklar den äldsta iväg till en kompis, och föräldrarna drar en lättnandens suck för halva virkeshögen är kvar att göra. Och vi binder fast plåtar som blåst av från några av virkesstackarna, och svärmor bakar sockerkaka och i aprilsolen kan vi sen dricka kaffe på verandan. Och det enda som påminner oss om omvärlden är att vi sitter vid varsitt bord med några meter ifrån varandra. 

Sen kastar vi cyklarna i traktorns skopa, fyller bilen med kompisar och åker hem till huset där ute i skogen. Och barnen leker vid stora stenen i skogen, där den lilla bäcken porlar fram. Och bland, mossa, pinnar, kottar och ris, finns en helt fantastisk värld där allt kan hända och de försvinner iväg i timmar medan jag står inne och lagar mat. Sen fyller jag den gamla kökssoffan med hungriga barn, som tar om en, två, tre gånger och jag behöver inte truga med maten, för det är en sån där solig söndag i april när solen, leken och livet hela tiden hungrar efter mer i en bomullsmjuk förnöjsamhet.

Och när eftermiddagssolen blir så där guldig, och köket inte är det minsta avtorkat, så går jag ut till odlingarna och gräver ner mina händer i den mörka jorden. Den är luftig, kall och fylld av drömmar. Och hjärtat slår lite hårdare, och dofterna doftar lite starkare, och fåglarna kvittrar lite vackrare och jag översköljs av den där känslan som bara kan komma en solig söndag i april, när inget annat spelar någon roll, för allt som finns är här och nu och just det är helt fantastisk. Helt fantastiskt.

Jag drar ut på eftermiddagen, så länge det bara går. Uppgifterna ute avlöser varandra, och jag drar upp tröstlösa mängder kvickrot i en borglömd odlingsbädd, men till och med det är en glädje. Och den äldsta kommer med små buketter av tussilagos och han sätter en i mitt otvättade hår och säger att att jag är finast just så där i arbetsbyxor och min lappade underställströja och påminner mig om att jag inte ska fixa till mig nästa gång jag ska på fest. För jag är finast just så här, men kanske kan jag ha en liten blomma i håret.

Och när kvällen blir oundviklig går vi tillslut in. Hungriga magar fylls med nötstek och potatis, frysens sista majskolvar och äppeldrickan som mormor gjort. Och i köksoffan kryper trötta barn upp i mitt knä och jag begraver näsan i det toviga håret som doftar sol och våriga äventyr och jag tänker på den dag som har gått. Hur vi i andras ögon bara arbetar och arbetar, när vi själva känner att vi mest bara lever. Så som vi vill leva, i den vardag som ger oss meningsfullhet och trygghet. Den vardag som ger oss livskraft.

Det kom ingen kalv den här dagen heller, men det var en särdels vacker dag. En sån där solig söndag i april.

När kommer kalvarna?

Ja, det undrar jag också! Men när som helst bör de börja dimpa ner. Så jag tänkte, att i de tider vi nu befinner oss i, så skulle det vara roligt med lite kalv-bingo! Vi behöver något annat att prata om helt enkelt.

Allt du behöver är det här; ett papper, en penna och en linjal och en vän. Har man ingen vän så kan en katt också fungera bra. Har man ingen katt så kan en ovän också fungera bra – kanske är ni vänner när bingon är slut!

Linjalen kan du hoppa över, om du inte är så noga med raka linjer och symmetri. Jag själv valde dock att ha den med – har man levt ihop med en Millimeterman i 10 år, så blir man aningen påverkad. Uppenbarligen. Hur som helst – sen målar du ett rutmönster med 6×6 rutor.

I fem av rutorna fyller du i stjärnor eller annan valfri symbol. De resterande rutorna fyller du med siffrorna 1-31. Sen kan du och din vän/katt/ovän med spänning invänta dragningen – jag tänker att varje söndagskväll kl 21, blir en bra tid att redovisa veckans eventuella bingonummer här på bloggen.

Bingonumren bestäms av vilka datum som en kalv kommer till världen. Det gäller att få så många i rad som möjligt, stjärnorna funkar som ”fri-nummer”. S

Då så – välkommen till kalv-bingon 2020! Dra med en vän och håll tummarna för oss alla!

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Februari blir mars.

Februari är slut och vi kan kort konstatera att det var en skitmånad. Fördelen med en skitmånad är att när jag tröttnat på att var förbannad, ledsen och kraftlös, så blir det så tydligt att det är upp till mig själv att ställa det här till rätta. Så jag knyter näven i fickan, zoomar ut från sig egna lilla bubbla av självömkan och tar fram mina vassaste verktyg för att bryta dåliga mönster.

Så vi gick helt enkelt ut i skogen. Jag och mina med-(stj)-hälpare. Ut på tur, aldrig sur, liksom. Och det var uppenbart att det var alldeles för länge sedan vi gjorde den här typen av utflykt. För Knas-Katten, den gamla surgubben, blev helt tokig när han insåg att det vankades skogsutflykt! Jag tror minsann han ropade i glädjerus han också; ut på tur, aldrig sur! Sen skuttade han iväg med hög svansföring och tog täten.

Med ihop-kraffsad matsäck var vi beredda att med rak rygg möta en del av vad februari ställt till med; en väldans massa vindfällen, vilket i praktiken betyder en väldans massa jobb.

Jobb som inte riktigt var planerat att utföras, men som ska utföras ändå. Det är sånt man får räkna med när man är grannmark med storbolagens kalhyggesavverkningar. Uppenbarligen.

Vi klättrade runt på gamla stubbar ett tag och konstaterade att skog är roligare än kalhyggen. Om man nu får välja. Det är inte alltid man får det, men får vi välja så väljer vi skog.

Sen dukade vi upp de snabbt ihop-plockade fikat och jag har aldrig sett Knas-Katten så ivrig! Man skulle kunna tro att vi packat ner en brunstig hon-katt i matlådan.

Men sen upptäckte han att det varken erbjöds katthona eller ostmacka på den här skogspromenaden. Då blev han sur.

Och efter att ha blängde argt på mig en lång stund, och protest-jamat under hela fikat – så gav han sig hemåt. Vi andra drog oss tillbaka in mot skogen, mot det stora plockepinnet av nedblåsta träd. Där fann vi den bästa lukt som går att uppbåda på denna jord; nysågad gran.

Ahhhh, den doften, den doften. Och mitt bland allt ris så satt den outtröttlige Millimetermannen, förvånansvärt glad i hågen för att ha 40 oväntade träd att ta reda på.

Men det är ju det där med skogen – det är svårt att beskriva vad den gör med oss, men något bra är det iallafall. Och nu är vi redo att ta oss an mars, med klokskap och glädje utifrån vad februari lärde oss.

Generationer emellan.

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

Fredagshäng med mitt gäng.

Fredagsfeeling med sol och framtidsplaner, och vi hjälptes åt att förbereda för vad som komma skall.

Ibland kan det vara svårt att få barn att göra som man vill. Men stoppar man en borrmaskin i dess hand och ber dem göra hål i den frusna marken, så gäller det att hålla uppe tempot om man ska hinna med!

Millimetermannen var förste stolpbärare. Jag själv stod brevid och var expert. Någon måste ju vara det också, så jag tog på mig den rollen. It´s a hard work dude, but some one´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Kanske var det därför jag så småningom hamnade i koss-gänget istället. Inte så illa egentligen, trots att de inte gör skillnad på varken fredag eller måndag. För dem är alla dagar arbetsdagar – äta, idissla, bajsa. Äta idissla, bajsa. Och så där går det runt, dag ut och dag in. Inga flextider eller semesterdagar där inte. Men det är väl så, när man axlat ansvaret att regenerera matjorden, och väcka upp slumrande ekosystemprocesser. It´s a hard work dude, but someone´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Nu är vi ju dock i Sverige. Och där kör man traktor i raggsockor och långkalsonger. Uppenbarligen. Inte så cowboyaktigt kanske, men är det fredag så är det.

Välkommen Vabbruari!

Februari och vi tog steget in i VAB-livet (Vård Av Barn), så som sig bör den här tiden på året. En tradition helt enkelt. Dock kan jag konstatera, och gladeligen meddela, att det blir bättre med åren! Och det hjälper föga att höra det när man har ett antal ungar under 5 och är mitt uppe i magsjukor, förkylningar och vattenkoppor. Jag vet det. Så här kände jag själv för fyra år sedan, när Vabbruari byggde murar av baciller och magsjukor mot omvärlden – ”Känslan av Vabbruari”. (klicka på länken så kommer du till inlägget).

Men nu är det fyra år senare. Ungarna är större, huset är mer rymligt och jag är stabilare som både människa och förälder. Så VAB-dagarna ser annorlunda ut nu. Tack och lov.

Dock kan jag ju inte vara hemma från mitt jobb för Vård Av Barn längre, till följd av den väg jag valt i livet. Så när baciller och snor i näsan är motiv nog för att undgå den ordinarie skolplikten, så infaller nutidens VAB – Vitaliserings Akademin för Barn.

Det är ganska trevliga dagar, ska jag erkänna. Vi utfodrar kossor, maskar, microorganismer och andra avgörande länkar i livets kretslopp. Jag lär honom och han lär mig. Och tillsammans lär vi oss hur man formar en bra dag trots trytande energi och snor i näsan. Kanske den viktigaste kunskapen av dem alla.

Men den absolut roligaste är att tämja en kossa till ridhäst, förlåt jag menar ridko. Vilka transportmöjligheter som öppnar sig! Tänk dig själv att ta sig fram på ett kraftpaket som drivs av gräs, ger mjölk och som ger ytterligare en ny avkomma varje år! Utsläppskurvan mäts i mängd gödsel, som i sin tur ger möjlighet till effektiviserad bränsletillgång (dvs mer grästillväxt) och ännu mera transportmöjligheter…! Skattebefriad är den också. Nu väntar jag bara på markerade laddytor i anslutning till affärer och dylikt, där kossan kan stå och beta medan jag gör mina ärenden. Elbil känns helt plötsligt väldigt 2019….

Men Vitaliserings Akademin för Barn är ju öppen av en anledning också. Så när djuren är gjorda och lungorna fyllda med frisk luft, så bäddar vi ner oss i soffan och samlar energi. Klappar katten och pratar hockey. Och när han somnar sen, så får jag passa på att slå upp datorn och arbeta bort allt det där administrativa som så lätt lägger sig på hög. Ganska nöjd ändå, över att vi får dessa dagar tillsammans.

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Ett år senare.

Det är ett år sen nu. Ett år sen jag satte mig i bilen och körde rakt väster ut. Jag landande i ett kök, en bit utanför Oslo, runt ett stort köksbord med människor som jag inte kände. Det enda jag visste då, var att dessa människor har en vilja som liknar min.

Det var kalla vindar utanför, men inne sprakade spisen. Ljusen var tända och jag satt uppkrupen på en blå kökssoffa och väntade på den välbekanta känslan av social vilsenhet. Men den infann sig aldrig. Och jag skrev i min dagbok den kvällen, om känslan att hitta hem i en grupp av främlingar.

Vi delade många måltider runt det bordet. Vi delade tankar, erfarenheter, skratt och idéer. Och vi tog beslut. Beslut om att lära oss mer, om allt det där som fört oss samman. Jag reste hem, ensam i bilen, tillbaka till Finnmarksskogarna i Sverige. Uppfylld av något som jag inte kunde sätta ord på, men som jag instinktivt visste var gott.

Ett år senare samlas vi hemma hos mig. Vi är inte längre främlingar och under året har vi tillsammans erövrat kunskaper och erfarenheter, långt utöver vad jag förväntat mig. Och jag tänker på det när vi sitter runt mitt provisoriska storbord, med lakan som bordsduk och udda porslin. Samtalen som avlöser varandra, alla lyssnande ögon och vänliga ansikten. Jag tänker på, hur mycket bra man kan åstadkomma tillsammans. Jag hade kunnat läsa böcker, artiklar och sett faktaspäckade Youtube-klipp i all oändlighet – och ändå inte nått fram till allt jag lärt mig under det gångna året. Och jag skulle definitivt inte haft detta gäng av vänner – så olika, men ändå så lika. Förenade i vår mänsklighet och vilja.

Och är det något som jag vill råda dig som har en vilja att lära dig mer – oavsett vad det gäller – samla ett gäng som vill samma sak. Ta in någon med kompetensen, dela några måltider och låt resan ta fart. Skapa den utbildning du själv vill ha. Du kommer inte att ångra dig.

Den stora flytten.

Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.

Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.

Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.

Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑