…det börjar verka kärlek, banne mig.
Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 30 av 35)
Höstregn är ganska charmigt ändå. När man har ordentliga regnkläder och stövlar med mormors raggsockor i. Då kan man spatsera på och känna hur ösregnet ger en liten lätt massage över axlarna, lyssna på ljudet och kanske känna någon kall regndroppe mot ansiktet. Varm och torr kan man stanna upp och förundras över hur flödet i bäcken plötsligt kan fördubblas av alla små vattendroppar. Rödblommig om kinderna kan man sen gå in och stoppa in en extra vedpinne i spisen, bara för att det värmer så gott.
Har man däremot bara tunna, stretchiga långkalsonger (även kallat löpartights), ett par joggingskor och en bomullströja – ja då är det inte till att gå och spatsera i godan ro. Då gäller det att springa. Och då gäller det att springa snabbt. Om du inte vill frysa häcken av dig, vill säga, för att uttrycka mig i klarspråk. Flåsande kan man sen förundras över hur kläder och skor kan bli så oerhört tunga av alla små vattendroppar. Och sen kan du rödblommig om kinderna gå in och stoppa in en extra vedpinne i spisen, bara för att det värmer så gott.
Så. Det finns inga dåliga väder. Och egentligen inga dåliga kläder heller. Det är bara en frågan om hur de används.
Knas-Katten är en riktig bra tillgång ute i blåbärsskogen. Han håller span vart de bärtätaste tuvorna finns någonstans, både från marknivå…
och en bit högre upp.
När han hittar en tuva som ser bra ut, så ropar han högt till oss bärplockare, här borta, här finns det grejor ska ni se!
Eftersom M är diplomerad kvalitétplockare så går han först och plockar endast de bär som uppfyller godkänd EU-standard. Sen kommer jag och plockar av resten av skräpet.
Knas-Katten brukar provsmaka så att de är ätbara. Oftast är de det.
Knådden då? Jo,han passar på att ta sin förmiddagslur. Skogen är det bästa sovstället. All time high.
Nog för att Knas-Katten börjar hitta sin roll i vår lilla småbarnsfamilj, men han tycker det är bra slitigt emellanåt. Så idag, efter att katten haft ett långt nattskift, gjorde vi dealen att han skulle få en stund för sig själv i lugn och ro. En chans till att vila upp sig och ta igen förlorad tid med sig själv. Och det på valfri plats inomhus.
Så jag och Knådden packade cirkusvagnen med allt som skulle kunna behövas för en dag i skogen. Skötväska, vatten, bärsele, något att äta, paraply, filt, kamera och något att ha blåbär och anda fynd i. Sen begav vi oss iväg och slog läger i sann bärplockaranda.
Medan Knådden studerade trädkronornas rörelser så plockade jag blåbär. Vinden fick utgöra bakgrundsmusik. Ibland behövs det för att man ska kunna höra vad man själv tänker.
Det fanns förvånansvärt gott om blåbär, stora och fina. En i burken och två i munnen och ändå fick jag ihop några liter. Men det finast blåbäret valde att jag ta med hem på tillväxt.
Om ni undrar vem som har tagit bilderna, så träffade vi på en liten skogstomte som fick låna kameran. Han var ungefär i Knåddens storlek och därför blev det lite grässtrån på bilderna. Han nådde inte högre, helt enkelt.
Det är inte alltid så lätt att förstå vad den lilla Knådden vill och inte vill. Idag var en sådan dag. Han skrek och skrek och var allmänt missnöjd. Han ville inte ligga på mage, inte på rygg och inte på sidan. Han ville inte titta på saker som dinglar, ville inte sitta i famnen, ville inte sova. Han ville heller inte ligga i vagnen, lyssna på musik eller äta. Han ville inte bajsa, hade inte ont i magen och behövde inte rapa. Han hade lagomt mycket kläder på sig, ville inte vara själv och ville inte ha nappen.
Det skär i själen när jag inte förstår vad han vill. Men efter att ha provat allt ett ex antal gånger förstod jag plötsligt vad det var. Så självklart! Han ville ju ut i skogen och plocka blåbär. Sagt och gjort. Vi packade oss iväg ut i blåbärsskogen och resultatet blev en nöjd Knådd, en massa blåbär och inte ett enda myggbett. En riktigt bra aktivitet helt enkelt.
Så nu blir det blåbär och mjölk till kvällsmat. Och vi har redan bestämt att vi ska ut i slutet av veckan igen. Skogen ger ro åt själen, det har även Knådden förstått.
Knas-Katten har börjat hitta sin roll som huskatt med en liten knådd i familjen. Det känns bra för oss andra familjemedlemmar. För i början när vi kom hem med Knådden var katten lite osäker. Kände sig hotad i sin identitet och tog till det välanvända knepet att jobba mera för att slippa tänka. Så han var ute och jagade otyg mest hela tiden. Var bara in och åt någon gång ibland, men sedan snabbt ut igen. Försökte man sno åt sig en liten stund av umgänge, så slank han snabbt iväg. Hinner inte, måste jobba, det är mycket just nu…
Men nu verkar han ha återgått till sina vanliga kontorstider i takt med att han har landat i den nya familjesituationen. Bra, tycker vi andra, då vi inte vill att katten ska bli utbränd och gå in i väggen. Framför allt inte nu när den riktiga högsäsongen är på ingång.
Så nu har han börjat umgåtts med oss igen. Och tycker han att vi ägnar lite för mycket tid åt Knådden, ja då ser han till att göra sig hörd. Och han är noga med att få sin kvalitétstid på kvällarna när Knådden har somnat. Civiliserat umgänge mellan vuxna individer så att säga. Kan bli lite för mycket joller och bajssnack annars.
Det är konstigt det där med favoritkläder som man sliter hål i. Helt plötsligt tror man att de inte syns om man inte låtsas om dem. Och det kanske de inte gör heller, eftersom ingen säger någonting. Men en dag kommer man själv till insikt om att så där kan jag ju inte gå omkring och se ut. Då är det dags att välja vilken väg man ska gå; kasta eller restaurera.
Som ni ser på bilden har jag kommit till det vägvalet med mina favoritstrumpbyxor (kan även kallas kalasbyxor om ni tillhör den generationen). Eftersom jag i början av året restaurerade ett par långkalsonger med god framgång, så övervägde jag det valet länge. Men ack, jag måste inse mina begränsningar. Så efter moget övervägande hamnade de i soporna, då jag inte kunde komma på något annat användningsområde heller. Men det var med en liten tår i ögonvrån, för nu får jag gå barbent hela vintern. Eller så får jag börja använda något av alla de där andra paren som ligger i garderoben. Får se hur jag gör.
Det är nästan så man kan likna det med en relation som inte är fullständig; restaurera eller släng. Och väljer men då det sista alternativet, ja då kan man behöva en liten stund för sig själv innan man kan gå vidare.
Herregud. Det är ett par strumpbyxor jag pratar om. Dags att gå och lägga sig.
Eller nej. Nu ska jag inte uppmuntra till olagliga handlingar i dett offentliga rum Men du kanske kan fråga om du får ta ett äpple eller två hos grannen. Jag skulle bli förvånad om de säger nej. Om de tvekar kan du ju alltid locka med en smarrig äppelpaj som de kan få smaka.
Jag tycker mycket om äppelpaj. Men tyvärr har jag inget äppelträd med vettiga frukter på. Och heller inga grannar med äppelträd heller. Men i veckan ska jag ner på byn och där finns massor av äppelträd.
Jag har snabba ben och ett oskyldigt leende. Så välkommen på äppelpaj i slutet av veckan!
(På bilden syns min syster Skorpan. Världens bästa syster. Och det vet jag utan att ha provat någon annan syster)
I början av veckan så kände jag mig trygg i mitt föräldraskap. Jag kände att jag hanterade allt detta nya med att vara mor, på ett fullt godkänt sätt. Jag upplevde att Knådden var välmående och utvecklades som han ska. Jag mådde bra och kände mig lugn, trygg och stark. Och när jag tänker efter så är det nog så som jag har känt mig sedan han kom till världen – lugn, trygg och stark.
Men efter att ha varit på BVC två dagar i rad så vändes allt detta uppochner i en handvändning. Helt plötsligt var jag säker på att min älskade Knådd avvek från både den motoriska och sociala utvecklingen, att han kände sig oälskad och var döv – allt beroende av min okunskap om hur man tar hand om ett spädbarn. Jag kände mig hemsk och skämdes över min idioti att bli förälder utan att ha studerat 3 års barnavård på universitetet. För att inte tala om hur vi valt att fördela föräldraledighet och bedriva vår vardag – det skulle störa hela Knåddens känslomässiga utveckling! Jag formligen vibrerade av osäkerhet, dåligt samvete och oro tills jag slutligen klarade av att samla ihop mitt förnuft och börja analysera – hur kunde det bli så här? Varför denna känslomässiga helomvändning?
Slutligen kunde jag se det hela klart. Boven var BVC. Eller snarare tidningarna i väntrummet på BVC. Alla dessa förbannade föräldratidningar! Jag fick en plötslig flash-back till mina tidiga tonår när jag under en kort tid läste Veckorevyn och upplevde samma identitetssårande spark mot min nyfunna trygghet.
Så jag beslutade mig att lösa problemet på samma sätt som jag gjorde det då. Total bojkott. Inga mer föräldratidningar för min del. Nästa gång jag ska till BVC, håller jag mig till Illustrerad Vetenskap istället. Och vill jag läsa något om barnavård och barns utveckling, ja då tänker jag hålla mig till facklitteratur.
Och vad hittar jag sen i brevlådan, om inte ett fantastisk välkomsterbjudande från en föräldratidning. Jag skulle få hela 3 nummer + en gosefilt + en body för bara 79kr, samtidigt sparade jag då 498kr! Helt fantastiskt!
Tack, men jag säger nej tack. Då sparar jag hellre 79kr och behåller min känsla av att var lugn, trygg och stark. Så det fantastiska välkomsterbjudandet hamnade i soporna tillsammans med vissna pelargonblad.
Kanske handlar det om självkänsla. Kanske handlar det om medias makt. Oavsett, så beundrar jag dem som klarar av att läsa dessa tidningar utan att drabbas av en smärre identitetskris.
Kylan och mörkret börjar ta allt mer plats och jag kan inte förneka att jag tycker om det. Det ger en speciell lugn och ro när mörkret omsluter huset och elden sprakar i vedspisen. Det ger en känsla som är omöjlig att i ord beskriva. Och det är ingenting jag bara säger, utan det är precis vad jag har konstaterat här ikväll. För jag har hela kvällen letat efter orden som skall förmedla känslan till er, kära läsare, men inga ord jag finner gör den rättvisa. Den måste helt enkelt upplevas. Ni är välkomna hit närhelst det passar er.
