Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 34 av 35)

Denna dagen inte ett liv…

11 mars, 2012 / SlaktarStina / 2 kommentarer

…som Farbror Melker sa när det inte nappade. Saltkråkan är guld.
Vi hade samma fiskelycka i helgen när vi tog oss ner på isen och borrade några hål i det strålande solskenet. Men ack, vad gör det, när sällskapet är trevligt och solen värmen trots isande vindar. Vi slapp ju rensa fisk och magarna var redan mättade av raggmunk och fläsk.

Efter en stärkande helg väntar nu åter vardagen. Min satsning på att svänga HB-kurvan uppåt fortsätter. Senare i veckan får vi se om det har gett resultat. Jag har blivit trött på blodpudding. Men får jag bekräftat att det har gjort en skillnad så ska jag äta blodpudding tills det kommer ut ut öronen på mig.

Tina upp

9 februari, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag hände det. Mitt i arbetsdagens hetsiga rullijans (stavning på det,tack!), träffades jag av de första värmande solstrålarna. En fantastisk känsla som ger en liten uns av vad som komma skall. Man liksom tinar upp ända in i själen, på ett sätt som bara kan göras av vårsolens första värmande strålar.

Ändå tycker jag om vinterns köld och kyla. Sverige är ett fantastiskt land med alla sina årstider. Alltid något att se fram emot.

Nu ser jag fram emot våren. Takdropp och knoppar som brister. Fågelkvitter och sömniga flugor. Vårbäckar och dofter som vaknar till liv. Först som dova, fräna förruttnande. Sen friska, tydliga och söta. Känslan av tinad grusväg under stövlarna. Jösses, vad jag längtar!

Något att fira

6 februari, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Rosor och två kanongoda semlor. Har det hänt något speciellt? Firas det något, månne? Ja, det tror jag bestämt! På en vardag och allt! Vad är det som har hänt?

Tjaaaa… ni kan ju själva tänker er in i hur det är. Att bo så här i obygden utan teve. När hösten, kylan och mörkret kryper på. Då man njuter som mest av att höra elden som sprakar i vedspisen medan vinden piskar och viner runt knutarna. Löven faller och klibbar fast sig mot varandra. Gården är städad, veden är inplockad och åkern är förberedd inför snön som snart komma skall. All planerad renovering är gjord. Ingen teve som pockar på uppmärksamheten. Inga biljardhallar, biografer, konserter eller andra nöjesevenemang så långt ögat och örat kan nå. Det finns helt enkelt inte så mycket att göra.

Men har man lite att göra på hösten så kan det bli desto mer att göra till sommaren.

Vilket det ser ut som att det blir. För till sommaren kommer den här krabaten fram och sätter sin prägel på vårt enkla hem. Och det är faktiskt det som vi firar. Med pompa och ståt.

Lantlig renovering

1 februari, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag tänkte göra ett inlägg till den lantliga-renovera-och-inred-ett-gamalt-hus-blogg-trenden som är ganska poppis nuför tiden.

För att bryta floden med bilder som flödar av vitt, lite pastellfärgade rosor och vackra kvinnor i förkläden, så bidrar jag med följande bild från vår renovering. En svettig och dammig SlaktarStina som knackar och bilar loss murbruk. Inte för att jag föraktar vackra kvinnor i förkläden, omgivna av pastellfärgade rosor i en värld av vitt, för det gör jag inte. Det är vackert och ser ytterst gemytligt ut. Jag brukar själv spatsera runt med förkläde ibland, tro det eller ej.

Men man ska inte glömma att det finns andra delar i en renovering. Allt det jobb som ger grunden för allt det vackra som kommer sen. Så varför ser man så sällan bilder på grovjobbande kvinnor?
Antagligen för att det inte är lika säljande som en kvinna i förkläde i ett nyrenoverat kök. För jag vill inte tro att det är männen som gör grovjobbet. Och jag vill inte tro att man brukar hoppa över grovjobbet heller. Båda alternativen är skrämmande, så vi får hoppas att det är det första, även om det inte heller är så bra. Så mer bilder på grovjobbande kvinnor!

Vedens magik

24 januari, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Sista lasset ved för den här vintern är framkört. Så nu inväntar vi våren och många timmar vid huggkubben på vedbacken.

Perfekt kroppslig aktivitet. Rofylld, kroppslig utmattning som har sitt tydliga sammanhang.

Jag blir trött i kroppen för att jag hugger ved. Ved hugger jag för att ha det varmt och skönt på vintern. På vintern vill jag ha det varm och skönt så därför hugger jag ved. Jag hugger ved och därför blir jag trött i kroppen.

Enklare kan det inte bli. Och plötsligt är det inte svårt att motivera sig till fysik utmattning. Dessutom är det en ros för själen. Dessa enkla och tydliga sammanhang. Skall icke underskattas…!

Följetong om långkalsong….

20 januari, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Kommer ni ihåg att jag någon gång i december fick i uppdrag att restaurera ett par favorit-långkalsonger? Uppdraget blev liggande i min ”något-att-göra-för-superkvinnan-hög”. För en sån har väl alla? Hur som helst så tog jag tag i uppdraget härom dagen. Så här såg dem ut till att börja med.

Så ni förstår kanske varför dem hamnade i superkvinna-högen. Men skam den som ger sig. Och skam den som försöker köpa ett par nya långkalsonger.

Så efter en touch av mina magiska händer och med hjälp av min kära symaskin så återtog långkalsongen sin funktionella heder och stolthet. Och jag plockade in några extra pluspoäng som tålmodig flickvän och bondmora här på gården.

Som allting annat som restaureras så blev dem självklart märkta med signatur och årtal. Inför framtidens efterforskningar om historien. Den vita tråden är ett medvetet val, då den ger en modern touch till det gamla. Dessutom bryter det fint mot det mörka och markera midjan på ett högst fördelaktigt sätt för figuren. Superkvinnan har slutfört uppdraget.

Nattlig romantik.

16 januari, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Mörkret hade för länge sen sänkt sig över skogen och snön låg som ett vitt täcke över träden. Det enda ljudet som hördes var elden som sprakade i vedspisen och andetagen från katten som låg slumrande nedanför sängen. Lamporna var släckta och genom sovrumsfönstret strilade månljuset in och bildade skuggor på golvet.
Jag och M låg i sängen och hade precis sagt god natt.

– Vad fint vi har det, som kan ligga här i sängen tillsammans och njuta av en så vacker vy, säger M efter en stunds tystnad.
– Ja, visst är det fantastiskt, svarar jag och känner hur jag blir alldeles varm i hjärtat. Det är nog inte alla förunnat att ligga i sängen och kunna se en stjärnklar himmel som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön.
Det blir en kort tystnad innan M forsätter.
– jo iochförsig, men vi kan se något ännu mer speciellt.
– Vad menar du nu?
– Men ser du den inte?
– Nej, vad är det nu? I en kort sekund trodde jag att han kanske skymtade en hjort någonstans bakom träden, ett lodjur eller kanske en söt liten hare. Men i samma sekund som jag lyfter huvudet från kudden för att få en annan vinkel, så inser jag att jag borde ha förstått bättre. För bakom träden, längst bort i horisonten där bergen möter himlen, strålar ljuset från en…. skotare.

Med en duns låter jag huvudet falla tillbaka på kudden.
– Visst är det speciellt, men jag tycker nog det är lika fint utan ljuset från skotaren.
– Men visst är det lite häftigt, att vi kan titta på en skotare långt borta på berget, som det sista vi gör innan vi somnar?
– Jo, lite häftigt då.
Med de orden somnar vi sen med varsitt leende på läpparna. För utanför vårt fönster finns ju allt som behövs för en romantisk vintervy. Stjärnhimlen som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön. Och en skotare.

(Bilden är dock en morgonbild)

När livet är som en dålig sketch

5 januari, 2012 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Samtidigt som vi svänger in mot varuhusets parkering utbrister jag i ren lättnad; Vilken tur att vi är framme, jag behöver gå på toa – NU!
M parkerar vår röda, något rostiga caddy och kliver sedan ur bilen. Jag ligger sekunden efter och greppar tag i handtaget på passagerarsidan samtidigt som M smäller igen dörren. Avsaknaden av motstånd i handtaget är ingen ny upplevelse. Den kära bilen gör så ibland när det är minus ute. Mekaniken i dörren fungerar inte och du kan då dra hur många gånger som helst i handtaget utan att dörren visar minsta vilja att öppna sig.

Så var det den här gången. Det brukar vara lungt, för går den inte att öppna innifrån så brukar den gå att öppna utifrån. Dock inte idag. Lite lätt trött på skiten, för att utrycka mig i klartext, så drog jag en suck och klättrade över till förardörren. Vilken tur att jag är så himla smidig. Men man ska inte ropa hej förän man är över bäcken. Handtaget på förardörren gav mig samma avsaknad av motstånd och förblev oöppnad – den också. M gick med ett litet skratt runt bilen och skulle rycka upp den dörren – han hade ju nyss klivit ut genom densamma. Men icke. Båda dörrarna förblev omöjliga att öppna, innifrån som utifrån, och i bilen på varuhusparkeringen sitter jag. Och jag behöver gå på toa.
M småspringer runt bilen och rycker i de två dörrarna med lätt dold frustration och irritation. Så där som man gör när man gör allt för att inte dra någon uppmärksamhet till sig, och försöker få något helt onormalt att verka normalt.

Tillslut klättrar han in i skåpet på bilen och börjar skruva bort ett litet trekantigt fönster som skiljer hytten från lastutrymmet. Fönstret är i den storleken att en 12-åring nog kommer igenom utan problem. Men inte en 25-åring med kvinnliga former. En skräckslagen bild uppenbarar sig på min näthinna, där jag hjälplöst hänger genom fönstret med benen sprattlande inne i hytten medan M försöker dra mig in i lastutrymmet. DU TROR VÄL INTE ATT JAG KAN KLÄTTRA UT GENOM DET DÄR LILLA!? skriker jag i lätt panik. Nog för att jag kan mycket, men nu har han allt tagit sig vatten över huvudet. Nej, jag tänkte bara ge dig nyklarna så du kan starta bilen och köra på full kupévärme. Som alltid har han ett ess i rockärmen, och tackochlov för det.
Tydligen brukar dörrarna ge med sig om det blir tillräckligt varmt i hytten. Så jag startar bilen. Slår på full värme inne i kupén. Det blir rätt varmt efter ett tag och svetten börjar lacka. Utanför står M och rycker i bildörrarna. Tillslut ger ena dörren med sig och jag tummlar ut i den friska svala luften. Högröd i ansiktet och med svetten som glänser i pannan, springer jag med något krampaktiga steg mot entrén för att leta upp en toalett.

Ibland är livet som en dålig sketch som man hoppas att ingen såg.

Slutet på julgranssagan.

28 december, 2011 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Efter att för andra gången samma dag trampat in massa granbarr i strumporna, så satte Lord of the Dammsugare punkt för julgranssagan. Nu åker den ut. För det spelar liksom ingen roll hur mycket du dammsuger om du har en knasig katt som kommit på att det är roligt att hoppa mellan grenarna, i jakt på fler kulor att slå ner. Då kommer det ner en del barr. Och barren fastnar sen i pälsen och sprids runt lite här och var. Som en julens krydda som sprids runt om i hemmet. Lite granbarr i hallen, lite i sängen. Lite inne badrummet, lite i soffan. En ganska fin variation på vardagen, kan tyckas. Eller ett stort irritationsmoment. Välj själv.

Så vi började hur som helst plocka ner kulorna och glittret. Men fram ur skuggorna smög sig då den nybildade enkattskonstelationen; Granens vänner. Rör inte min gran! Men trots den fredliga protestaktionen så åkte granen ut tillslut. Dock med vissa förhandlingar. Knas-katten fick behålla en julgranskula som minne och leksak till nästa år. För då kommer ju vinnaren i Julgran 2012 att med stolthet inta vinnarplatsen. Helt ovetande om granmarodörens förväntningar och platner…

Jag har fått in de första bidragen i Adventskalendern! Riktigt roligt, jag håller redan på att rättar. Har du ännu inte skickat in ditt bidrag, gör det nu! Imorgon är sista dagen, läs mer under Adventskalender 2011.

Hur man överlever i ett shoppingcenter

18 december, 2011 / SlaktarStina / 2 kommentarer

I går kom dagen som jag hela veckan våndas över. Dagen då vi var tvugna att ta oss till shoppingcentret för att inhandla diverse prylar. När vi insåg att den här dagen skulle sammanfalla med lördagen innan julafton, kändes ruinens brant nära. Stressade människor med köpmani mixade med skrålande julmusik och oslagbara erbjudanden om glittertoppar och underkläder… blotta tanken gör mig helt matt.

Så vi började lägga upp en strategi. Lagomt till fredagskvällen stod den klart för oss och nödutrustningen var framtagen. Allt var planerat in i minsta detalj och med en förstående nick mot varandra gav vi oss av, exakt på planerat klockslag på lördagsmorgonen. Som två kämpar på väg till okänd mark. Där djungelns lag gäller och där målet var att överleva. Överleva och få med sig de tänkta grejerna hem.

Vi började på bilprovningen. Det hela gick enligt planen. Jag körde bilen och därmed fick den godkänt. Ett vattensäkert drag som aldrig slår fel. Check.

Vidare till köpcentret, även kallat lejonkulan. Nu skulle vår plan verkligen sättas på prov. För att inte tala om teamkänslan och sammarbetsförmågan. Men ingen idé att tveka, så vi kastade oss in. Raka vägen till första anhalten – där splittade vi upp oss, säkrade våra respektive områden. Lakan säkrade – kom. Bra, jag har julgransfoten – kom. Fint, då anser jag steg 2 i operation Shopping avslutad, möt mig vid kassan. Sen vidare till steg tre – klartslut.

Allt gick enligt planen och inom ett par timmar var det över. Vi klarade oss helskinnade och nådde samtliga delmål. Så här i efterhand måste jag konstatera att vi är ett oslagbart team och vår strategi var av världsklass. Bra att ha det med sig om vi hamnar inför den utmaningen igen. Men vår fortsatta plan är att INTE behöva försätta oss i den situationen mer. Aldrig någonsin.