Kategori: Knas-Katten skriver (Sida 1 av 2)

Februari blir mars.

3 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Februari är slut och vi kan kort konstatera att det var en skitmånad. Fördelen med en skitmånad är att när jag tröttnat på att var förbannad, ledsen och kraftlös, så blir det så tydligt att det är upp till mig själv att ställa det här till rätta. Så jag knyter näven i fickan, zoomar ut från sig egna lilla bubbla av självömkan och tar fram mina vassaste verktyg för att bryta dåliga mönster.

Så vi gick helt enkelt ut i skogen. Jag och mina med-(stj)-hälpare. Ut på tur, aldrig sur, liksom. Och det var uppenbart att det var alldeles för länge sedan vi gjorde den här typen av utflykt. För Knas-Katten, den gamla surgubben, blev helt tokig när han insåg att det vankades skogsutflykt! Jag tror minsann han ropade i glädjerus han också; ut på tur, aldrig sur! Sen skuttade han iväg med hög svansföring och tog täten.

Med ihop-kraffsad matsäck var vi beredda att med rak rygg möta en del av vad februari ställt till med; en väldans massa vindfällen, vilket i praktiken betyder en väldans massa jobb.

Jobb som inte riktigt var planerat att utföras, men som ska utföras ändå. Det är sånt man får räkna med när man är grannmark med storbolagens kalhyggesavverkningar. Uppenbarligen.

Vi klättrade runt på gamla stubbar ett tag och konstaterade att skog är roligare än kalhyggen. Om man nu får välja. Det är inte alltid man får det, men får vi välja så väljer vi skog.

Sen dukade vi upp de snabbt ihop-plockade fikat och jag har aldrig sett Knas-Katten så ivrig! Man skulle kunna tro att vi packat ner en brunstig hon-katt i matlådan.

Men sen upptäckte han att det varken erbjöds katthona eller ostmacka på den här skogspromenaden. Då blev han sur.

Och efter att ha blängde argt på mig en lång stund, och protest-jamat under hela fikat – så gav han sig hemåt. Vi andra drog oss tillbaka in mot skogen, mot det stora plockepinnet av nedblåsta träd. Där fann vi den bästa lukt som går att uppbåda på denna jord; nysågad gran.

Ahhhh, den doften, den doften. Och mitt bland allt ris så satt den outtröttlige Millimetermannen, förvånansvärt glad i hågen för att ha 40 oväntade träd att ta reda på.

Men det är ju det där med skogen – det är svårt att beskriva vad den gör med oss, men något bra är det iallafall. Och nu är vi redo att ta oss an mars, med klokskap och glädje utifrån vad februari lärde oss.

Fäjsbokk och sånt skit.

1 februari, 2019 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.

Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.

Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.

Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.

( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

Knas-Katten rapporterar.

8 november, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot ”fångade” möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter – Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten – din hjälte i vintermörkret

Kontaktannons

30 augusti, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Av princip brukar jag inte lägga in andras annonser på min blogg. Men efter ett oändligt tjatande från gårdens kärlekskranka parkförvaltning, dvs getabockarna, så är jag tvungen att ge med mig. De har tydligen, men Knas-Kattens assistans, bildat en singelklubb och söker nu med ljus och lyckta efter en kvinnlig motsvarighet.

Eftersom syftet är gott och det överlag behövs mer kärlek på vår jord, så har de fått min tillåtelse att använda bloggen som kanal för att nå ut.

KONTAKTANNONS

Kompetenta bockar söker kärlekskranka getter för att på tu man hand uppleva kärlekens yttersta magi. Tycker om skogspromenader och färskt och saftigt vårsly. Utseende spelar ingen roll, ty kärlekens lustar äro blinda. OBS! Ej intresserad av familjeliv.

Svar till : ”Sju små dvärgar”

Knas-Katten intervjuar – SlaktarStina 30 år

13 april, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Med anledning av SlaktarStinas 30 årsdag, så har Oknyttnytt bett mig att göra en intervju med jubilaren. Efter hårda förhandlingar för ett mer än skäligt arvode, så ställde jag upp. De flesta av er prenumererar säkert redan på Oknyttnytt och har därför redan läst intervjun, men för er som inte gör det, så får ni nu den exklusiva möjligheten att läsa den här.

Jaha, Grattis SlaktarStina! Du fyller nu 30år och från och med nu kommer dina fysiska förutsättningar bara att bli sämre – hur känns det?
Det känns okej. Jag åldras ju som alla andra levande ting, det är inget som går att göra något åt. Men jag gör mitt bästa för att behålla styrka och smidighet så långt upp i åren som möjligt.

Då har du då misslyckats hittills, åtminstone vad gäller smidigheten. Men det var inte det vi skulle diskutera nu – Varför heter du SlaktarStina? Det låter ju på alla möjliga sätt brutalt och lite barnsligt!
Jag behövde ett namn på bloggen när jag startade den en gång i tiden! Och då blev det SlaktarStina eftersom gården som vi bor på kallas för Slaktarn´s och har så gjort sedan början av 1900-talet. Då drevs gården av en driftig man vid namn August, som liksom sin far var slaktare. August byggde upp ett, för den tiden, högst modernt slakteri och jag kan tänka mig att det var i den vevan som gården blev att kallas för Slaktarn´s. Så mitt bloggnamn fick helt enkelt bli SlaktarStina.

Varför då, du hade ju lika gärna kunnat heta SkogsStina, KnasStina, eller CykelStina?
Jamen, redan när jag började skriva fanns det en tanke om att bloggen till stor del skulle dokumentera uppbyggnaden av gården och det liv som vi vill leva här. Så det kändes fint att ha något namn som anknöt till den.

Uppbyggnad och uppbyggnad…. bortser man från min klätterställning som ni envist kallar för ”utbyggnaden av huset” , så tycker jag mest att ni river ner. River ner, gräver och tar ner träd. Och skaffar barn.
Ja, hittills har det varit mycket sånt. Gården har ju stått mer eller mindre obrukad i drygt en generation, så det finns en del att göra. Och barnen var det ingen idé att vänta med!

Nej, det förstår jag, ni behöver väl all arbetskraft ni kan få…Stackars barn. Men när blir ni klarar då? Så ni kan åka till Thailand, titta på teve och bli som vanligt folk?
Klara? vi kommer aldrig att bli klara. Det här är ett livsprojekt och en livsstil vi har valt. Vi tycker om att bygga, planera och arbeta tillsammans. Lösa problem och komma med nya idéer. Förverkliga. Vi är ett bra team! Och vad ska vi till Thailand och göra, när allt vi vill ha finns precis här?

Usch, så tråkiga ni är. Jag skulle ju kunna få en lugn stund iallafall om ni drog iväg några veckor…Nu kör vi några snabba så vi kan avsluta det här och få något vettigt gjort istället.

Morgon eller kväll? Kväll.
Kaffe eller the? Kaffe. Helst kokkaffe.
Favoritfärg? Alla. Om de är starka och klara. Gärna i kombination. Gärna i mönster.
Livsmotto? Acceptera eller agera. Man tager vad man haver. Och det finns bara 7 saker som du verkligen måste.
Get eller katt? Ehhh….Den tänker jag inte svara på.

Nej, den var egentligen onödig. Det är ju självklart att katt är det enda alternativet….Och med dem orden tackar jag, Knas-Katten, för förtroendet. På återseende!

Knas-Katten rycker in

25 mars, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jaha, då var man här igen då. Börjar snart bli dags att döpa om den här bloggen till Knas-Kattens rapporteringsblogg, känns som det mest är jag som skriver nu för tiden. Tror Knas-Matte har någon form av skrivar-kramp. Men det är i och för sig inte så konstigt att hon får prestationsångest, efter att hon läst mina eminenta inlägg.

Hur som helst. Den här gången har Knas-Matte och de där andra tvåbenta ägnat sig åt veden. Att ägna sig åt veden, verkar vara någon form av vår-ritual som de ägnar sig åt. I några dygn så gör de inget annat än att mata den där maskinen med stockar. Och i gengäld spottar den ut vedklabbar. Vilka i och för sig används till att hålla huset så där gosigt varmt på vintern, så jag måste väl ändå erkänna att det är en ganska bra ritual de ägnar sig åt. För jag hade då inte velat göra det, ett jädrans slitgöra verkar det vara. Eller om de själva gör det till det, vad vet jag.

Dock övervakar jag självklart hela spektaklet, så att allt går rätt till. Och så håller jag räkning på hur många proppar som går. Det är ganska många. Och då, när det händer, så kommer en lång besvärjelse om ampere, att säkra upp, och om tvättmaskiner som ska vara avstängda. Det händer också varje år, så det måste ingå i själva ritualen.

Men nu är de iallafall klara. För i år.

Nu till en annan grej. Jag är ju en väldigt snäll, omtänksam och stöttande katt i allmänhet. Och mot min Knas-Matte i synnerhet. Så. Därför tänkte jag be Er, kära läsare, att hjälpa henne ur den här ovanligt långa skrivkrampen hon drabbats av. Därför tänkte jag att Ni, kära läsare, skulle ge henne tips om vad hon kan skriva om. Ett ypperligt tillfälle att påverka vad ni vill läsa! Ställ en fråga, ge ett ämne – lämna vad som helst i en kommentar, så hon kommer igång igen! För skriva, det vill hon. Och grubblar lite för mycket, det gör hon. Tack på förhand.

/Den eminenta Knas-Katten.

Knas-Katten rapporterar

1 februari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

Det är återigen sjukstuga inne hos de tvåbenta, så jag har snott med mig laptopen ut i höladan. Just nu vill man inte vara därinne, tro mig. Magsjuka är inte riktigt my cup of tea, if you know what I mean. Så thank God for WiFi.

Så därför ligger jag här i höet och slösurfar och tänkte uppdatera bloggen lite, så den får någon form av kvalité emellanåt.

Egentligen finns det väl inte så mycket att rapportera, de är ju mest sjuka nu för tiden, de där andra i flocken. Själv klarar jag mig bra, men så är jag ju också en utomordentligt hälsosam och ordningsam katt också. Av en kvalité som är svår att få fram, om jag får säga det själv.

Det enda som egentligen har hänt den senaste tiden är väl att Knas-Matte drattade på ändan när hon skulle sätt sig på en stol som någon hade tagit bort. Hon faller inte direkt som någon smidig, ung kissekatt, det kan jag då tala om för er. PANG ner i golvet, med halva ryggen uppskrapad mot elementet och säkert ett och annat blåmärke på ställen där då inte jag vill titta. Men hon får ju liksom skylla sig själv som inte kollade att det fanns en stol bakom, INNAN hon satt sig. Eller för att citera Knas-Husse: ”Men ditt klantarsle, vad håller du på med!?!” Det var förövrigt han som tog undan stolen.

Men förutom det så är det inte mycket action här på gården nu. Det står lite still med min klätterställning som de envist kallar för ”Utbyggnaden på huset”. Men det är klart det inte blir något gjort, när de envisas med att vara sjuka, och ligga under filten i soffan hela dagarna i ända. Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad som har hänt med deras arbetsmoral, någon ordning får det ju ändå vara. Man kan ju inte bara ligga där och vara sjuk.

Jaja, så småningom blir det nog ordning på torpet. Men det är ju ändå tur att jag finns, och håller igång Knas-Mattes blogg åtminstone. Dessutom blir ju kvalitén lite högre också.

Det var allt för mig, nu ska jag kolla vidare på larviga katter på YouTube. Ha det gott så länge!

// Den evigt blygsamma och ödmjuka Knas-Katten

Knas-Katten om drömmen som inte blev sann

15 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni säkert märkt så vann jag inte Årets Lussekatt 2015. Den stolta vinnaren blev istället Gösta, en social stadskatt som springer runt i affärer och tjålar med folk. Själv är jag ju bara en enkel skogskatt, som jagar råttor och andra otyg om dagarna. Och det är jag faktiskt ganska nöjd med, även om drömmar om något exklusivare inslag i vardagen ibland överrumplar mig.

Men låt er inte luras att jag är bitter, för det är jag inte. Jag är nöjd med min finalplats och känner mig oerhört hedrad av alla er som röstade och som gav mig ert stöd – TACK!

Vad jag lärt mig på resans gång är att livet handlar om så mycket mer än champange och beundrande blickar. Som älgkött och egentid framför spisen exempelvis. Och om sanningen ska fram, så är det ju där jag trivs allra bäst, efter en hård arbetsdag ute i Finnskogens vildmark.

Det var kul att delta, men nu får det vara slut på de där tramserierna. Tävlingar får stadskatterna ägna sig åt, de som har tid att springa i affärer och tjåla. Här finns en gård att försvara och ett jobb att sköta. Och det, det gör ingen bättre än mig, Lussekatt eller ej. Så det så.

Inför Årets lussekatt – Intervju med Knas-Katten

2 december, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Idag blev jag kontaktad av en journalist från det exklusiva magazinet Oknyttnytt. Jag blev lite paff. Det är inte alla dagar det ringer folk som vill tala med mig för att jag är intressant. Och det var det väl inte den här gången heller, måste jag medge. Journalisten ville nämligen göra en intervju med Knas-Katten, eftersom det idag tillkännagivits att han har gått till final i tävlingen Årets Lussekatt!

Eftersom artikeln kommer publiceras i ett mycket exklusiv tidning som de flesta inte har tillgång till, så fick jag möjlighet att köpa loss intervjun för en skamligt stor summa pengar. Och det gjorde jag så klart. Så här är den, bara för er, kära bloggläsare!

Grattis Knas-Katten! Du är en av de 15 finalisterna i Årets Lussekatt, en tävling som i år bestod av ett startfält på över 500 kandidater – hur känns det?

Tack, det känns bra.

Vad har du att säga om finalfältet?

Det blir tufft, det är värdiga katter hela högen. Jag önskar dock att Knas-Matte hade gett mig chansen till en bättre bild. Hon har ju bara slängt in en gammal Instagrambild från ett pågående arbetspass! Jag hade gärna fått chansen att kamma till svansen innan. Och ta fram mina hundvalpsögon.

Okej, men nu är du i final iallafall. Vad gör du om du vinner?

Då ska jag använda min plats i strålkastarljuset till att göra världen till en bättre plats. Jag vill verka för fred, medkattlighet och för allas rätt till valfri personalhälsovård var 12:e timme. Minst. Och så vill jag smutta champange och spegla mig i beundrande blickar.

Men du är ju General i kriget mot råttorna på skogsgården – hur går det ihop med att du vill verka för fred?

Jag verkar ju för fred hela tiden. Men det är ju de andra som ska envisas med att bråka.

Okej…men om du fick önska dig något då, vad önskar du dig då?

Då önskar jag såklart att jag blir utsedd till Årets Lussekatt. Men annars önskar jag att getterna börjar tvätta sig – de luktar förjävligt!

_______________________________________________________________

Vill du rösta på Knas-Katten i tävlingen Årets Lussekatt, så sms:a KATT 7 till nummer 72023. Tävlingen pågår till onsdag 9:e december klockan 12.00. Varje sms kostar 10 kr + eventuell trafikavgift.

Vill du läsa mer om Knas-Katten, så kan du göra det HÄR.

Vill du läsa mer om tävlingen och se de övriga katterna i finalfältet, så gör du det HÄR.