Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 10 av 11)

Skogspromenad med katten

23 maj, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Knas-Katten är som en hund ibland. Han älskar att ströva omkring i skogen med oss andra i familjen. Man blir väl som man umgås, sägs det.

Så när jag gav mig ut på min dagliga ank-runda (vagg-vagg), så hängde Knas-Katten såklart på. Först blir han alldeles sprallig och hoppar fram bakom tuvor för att skrämmas, klättrar i träd, och vrålrusar fram och tillbaka längs stigen.

Men bara han har fått utloppt för sin överskottsenergi så lullar han på längs stigarna, hack i häl eller en liten bit framför. Det beror på vilka marker vi befinner oss vid. För han kan vara bra kaxig och gå först så länge vi är på marker han är bekant med. Men när vi kommer lite långt bort eller tar en ny stig, så vill han gärna smyga bakom, som ni ser här.

Fegis. Eller smartis. Han räddar ju sitt eget skinn som låter andra i flocken gå först på okända marker. Men eftersom den andra i det här fallet är jag, så tycker jag nog mer han är en fegis. Han kan ju i alla fall klättra upp i ett träd om det skulle vara något. Men vad det skulle vara vet jag i och för sig inte.

DBS cykeln – min vän om våren

6 maj, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag tycker om att cykla. Jag tycker mycket om att cykla. Så nu när snön är borta, fåglarna kvittrar och solen börjar skina så är det som att kropp och hjärna skriker efter mina tvåhjuliga kamrater.
Kanske kan det liknas vid vårkänslor. Det är ett behov som måste tillfredsställas. En längtan som måste stillas. Cykelkänslor.

Så härom dagen gav jag efter. Plockade fram den finfina DBS:en som stått översnöad i några månader. Den perfekta cykelpendla-till-bussen-cykeln.

Jag sneglade längtansfullt mot min mountainbike. Solen blixtrade till i lacken och den nästan bedjade; ta mig ut på vägarna! Men M avstyrde och påstod att fartställningen som jag i vanliga fall intar på den, aldrig skulle funka med mina nuvarande kroppsproportioner. Hmmm. Först fattade jag inte vad han menade, men antagligen hade han rätt. För även på DBS:en fick jag göra en lätt hållningskorrigering för att det hela skulle funka. Men rak i ryggen, fingerspetsarna ytterst på styret och knäna som pekar utåt så trampade jag på längs vägen.

Vinden i håret, rasslandet från kedjan och solen i ögonen – lyckokänslorna rusade genom kroppen. I njutningsfull fart rullade jag nedför backarna, trampade på längs byvägarna tills jag slutligen landade hemma hos Hushållerskan. Glad, nöjd och ytterst välmående. Jag tycker om att cykla. Knådden också.

Dock fick vi skjuts hem av M. Kapaciteten räcker inte riktigt till för de uppförsbackar jag behöver bestiga för att ta mig hem igen. Men det spelar liksom ingen roll. För som jag skrev i höstas; en cykeldag är en bra dag.

Fötterna upp och huvudet ner

4 maj, 2012 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Precis som det ska vara. I alla fall om man är Knådd och ligger i min mage. För tydligen har Knådden lagt sig i startposition. Hoppas den håller sig kvar där de veckor som återstår.

Själv har jag huvudet upp och fötterna ner. Sjunger långsamhetens lov och mår bättre än någonsin.

Blodpudding – Just Do It

23 april, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Idag är det måndag. Måndag betyder blodpudding-dag. Min vinnande slogan för måndagar lyder numera; Just Do It.

Jag tror stenhårt på att det är blodpuddingen som håller mig ifrån de hemska järntabletterna. Det är väl därför jag inte ids sluta, trots att min smaklökar börjar säga mig något annat. Det har blivit mer och mer lingonsylt till varje tugga om vi säger så. Och mycket juice. För ner ska den. Jag kan dock erkänna att det inte är med samma entusiasm som när jag påbörjade järnladysatsningen. Men mina värden är fortsatt fina och det är en begränsad period det handlar om.

Nu är det dags för mat. Just Do It.

Den fantastiska kroppen.

25 mars, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Kroppen är vårat verktyg till livet. Det är genom den vi kan känna, älska, lukta, smaka, sjunga – allt det som vi varje dag gör och som tillsammans utgör Livet. Oavsett vilken form vår kropp har så använder vi den utefter bästa förmåga till att leva det liv vi lever.

Benen gör att du kan gå dina morgonpromenader i skogen. Eller dansa hämningslöst. Oavsett om de är välsvarvade, mulliga eller muskulösa. Näsan med tillhörande nervsystem möjligör att du kan njuta av de första sommardofterna. Spetsig, uppåtriktad eller brutalt stor – formen är av mindre betydelse när du ska snusa in den söta doften av en liten bebis. Eller en knasig katt. Formen på mage, höfter och rumpa har ingen betydelse för att du ska kunna känna närheten från en annan människa. Eller för att du ska kunna skratta tills tårarna sprutar och magen krampar. Glädjen finns inte i formen.

Ibland går kroppen sönder eller blir sjuk. Det brukar vara först då vi inser vilken betydelse ögonen, fötterna, en arm, hjärtat eller tarmsystemet har för att vi ska kunna leva det liv vi vill. Så låt inte någon banka i dig sådanna dumheter som att din kropp borde se ut på något annat sätt. Kroppen är vårat verktyg till livet och formen är av mindre betydelse för att du ska kunna leva ett lyckligt och innehållsrikt liv. Utefter dina värderingar.

Så släng alla veckomagasin och bantningspreparat. Din kropp är fantastisk! Så ta för guds skull hand om den. Som sagt – den är ditt verktyg till livet.

Tack Konstgrepps-Karin för ett viktigt inlägg om att skapa sin egen verklighet.

Det tar sig.

21 mars, 2012 / SlaktarStina / 2 kommentarer

I sann backhopparanda bjuder jag idag på en sidoprofil med magen i vädret. Det växer så det knakar i både fogar och ligament. För att inte tala hur det spänner och stretar i andra mer mjuka delar av kroppen.

Det är en spännande upplevelse av hur kroppen förändras till följd av ett litet liv som växer därinne. Förutom att den anatomiska proportionerna förändras på flera olika sätt, så är kroppen även tydlig med att mina tidigare personliga intressen och ambitioner är klart nerprioriterade. Med all rätt.
Och tydligare lär det nog bli. Magen kommer ju inte bli mindre direkt. Hur stor återstår att se.

Något att fira

6 februari, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Rosor och två kanongoda semlor. Har det hänt något speciellt? Firas det något, månne? Ja, det tror jag bestämt! På en vardag och allt! Vad är det som har hänt?

Tjaaaa… ni kan ju själva tänker er in i hur det är. Att bo så här i obygden utan teve. När hösten, kylan och mörkret kryper på. Då man njuter som mest av att höra elden som sprakar i vedspisen medan vinden piskar och viner runt knutarna. Löven faller och klibbar fast sig mot varandra. Gården är städad, veden är inplockad och åkern är förberedd inför snön som snart komma skall. All planerad renovering är gjord. Ingen teve som pockar på uppmärksamheten. Inga biljardhallar, biografer, konserter eller andra nöjesevenemang så långt ögat och örat kan nå. Det finns helt enkelt inte så mycket att göra.

Men har man lite att göra på hösten så kan det bli desto mer att göra till sommaren.

Vilket det ser ut som att det blir. För till sommaren kommer den här krabaten fram och sätter sin prägel på vårt enkla hem. Och det är faktiskt det som vi firar. Med pompa och ståt.

Lantlig renovering

1 februari, 2012 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag tänkte göra ett inlägg till den lantliga-renovera-och-inred-ett-gamalt-hus-blogg-trenden som är ganska poppis nuför tiden.

För att bryta floden med bilder som flödar av vitt, lite pastellfärgade rosor och vackra kvinnor i förkläden, så bidrar jag med följande bild från vår renovering. En svettig och dammig SlaktarStina som knackar och bilar loss murbruk. Inte för att jag föraktar vackra kvinnor i förkläden, omgivna av pastellfärgade rosor i en värld av vitt, för det gör jag inte. Det är vackert och ser ytterst gemytligt ut. Jag brukar själv spatsera runt med förkläde ibland, tro det eller ej.

Men man ska inte glömma att det finns andra delar i en renovering. Allt det jobb som ger grunden för allt det vackra som kommer sen. Så varför ser man så sällan bilder på grovjobbande kvinnor?
Antagligen för att det inte är lika säljande som en kvinna i förkläde i ett nyrenoverat kök. För jag vill inte tro att det är männen som gör grovjobbet. Och jag vill inte tro att man brukar hoppa över grovjobbet heller. Båda alternativen är skrämmande, så vi får hoppas att det är det första, även om det inte heller är så bra. Så mer bilder på grovjobbande kvinnor!

Återföreningen.

12 januari, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var längesen jag knöt på mig träningsskorna och körde av ett pass. Av olika anledningar. Men idag var det dags igen. Och det har inget att göra med något värdelöst nyårslöfte. Det var bara helt enkelt dags. Jag och mina träningsskor mot nya äventyr.

Det är en speciell känsla att knyta på sig träningsskorna när man har varit ifrån varandra ett tag. De ger mig en liten extra studs i steget som inte finns i vinterkängorna och helt plötsligt så vill jag bara springa. Springa, springa, springa. Genom korridoren, ut genom dörren och vidare ut i världen. Men jag studsar in på gymmet och springer lite på löpbandet istället. Mindre halt, mindre kallt. Och jag känner hur hela kroppen längtar efter mina löprundor i skogen.
Jag är egentligen inte så förtjust i att träna på gym. Det blir lätt lite tråkigt efter några gånger. Men det får duga i brist på annat. Det går ju inte att skotta snö och bära ved jämt.

Städrock

23 november, 2011 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Denna mörka och exceptionella tråkiga onsdag tänkte jag förgylla med att sätta upp adventsljusstakarna. Städa lite. Göra ännu finare här hemma innför den julmånad som stundar. Inte för att jag är någon jättediggare av julen, mer för att jag gillar mys och rött är min favoritfärg. Men ack och ve. Motivationen stod på noll och latmasken hade slingrat sig många varv runt min försvarslösa kropp.

Det enda jag förmådde mig till var att surfa in på P4 Dalarna för att lyssna till ett klipp där John Lindbergs trio skulle snacka lite om sin julshow. 7 minuter och 30 sekunder senare var latmasken strypt och jag och Knas-katten tog oss en svängom på köksgolvet. Det går inte att sitta still till deras musik! Så fantastiskt bra!

Drog på hög volym och tryckte in senaste skivan (ja, skivan!) Sen gick allt som en dans, bokstavligt talat. Jag rockade loss och städningen skötte sig själv. Som i Skönheten & Odjuret ungefär, när sakerna bara hoppar in i sitt skåp och sopen går av sig själv. Städrock helt enkelt.

Det bästa av allt är att jag, syrran och min kära mor ska på deras julshow i Rättvik i december. Det kommer bli så otroligt bra! Jag ska dansa så att skinka och köttbullar far all världens väg!