Det var längesedan nu. Längesen jag och min tvåhjuliga kamrat umgicks lite på tumanhand. Nästan så att vi glömt av varandra. Nästan så att vi glömt hur roligt vi kan ha tillsammans. Det blev nog lite för mycket av det goda i sommras. Vår tighta relation som från början var fylld med lust, energi och kreativitet – förbyttes sakta till något gnagande, olustfyllt och krävande. Bokstavligt talat a pain in the ass helt enkelt.
Men nu har vi vilat lite från varandra. Så när jag vaknade imorse och solen gick upp över ett höstfuktigt landskap skrek min hjärna och kropp i samstämmig ton; idag är en cykeldag!
Drog på mig underställ, tummvantar och den vindtäta skruden som får mig att se ut som en ninja. Sist men inte minst drog jag på mig superskorna som är lite smått magiska… Always lead never follow.
Sen var det bara att kasta sig iväg, jag och min cykel, som om vi aldrig varit ifrån varandra. Glädjen, lyckan och kreativiteten var på topp. Två som blir ett i sann kärlek mellan människa och ting. Även i de bästa relationer behöver man lite distans då och då. Men nu är det vi igen, jag och min cykel, min cykel och jag. 
En cykeldag är en bra dag.
