Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 4 av 11)

Kyrkstigen restaureras – del 1

27 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

På uppdrag av Hembygdsföreningen, så hamnade jag i skogen med en sprayburk.

Ett bra sätt att nyttja min fulla konstnärspotential.

Men även ett bra sätt att märka ut Kyrkstigen, en gammal stig som byborna här i skogen förr använde för att ta sig ner till kyrkan.

Nu har den tyvärr börjat växa igen. Om det beror på minskad besöksfrekvens i kyrkan eller latare mänsklighet, förtäljer dock inte historien.

Hela Team Slaktarn´s var självklart med. Jag och pyret höll i sprayburken och märkte träden. I motvind visade det sig när vi kom hem, då även vi var Kyrkstigsmärkta. Och ser ni några fler personer med orangea prickar i ansiktet, så ska ni ge dem en klapp på axeln och tacka för ideellt engagemang, för de har nog antagligen också varit ute och märkt upp sin del av stigen.

Nu kanske inte alla är så dumma och sprayar i motvind, men ändå.

Nästa del i arbetet blir att bygga spångar över surhålen. Vi insåg att det är en del material som behöver bäras ut, så är det någon som behöver träna, vill ha en skogsupplevelse och fint sällskap, så är ni välkomna att höra av er! Fika ingår!

Släpa ris och reda tankar.

20 april, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Skogen och tacksamhet.

30 mars, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

– Där bor vi, mor.
– Ja, där bor vi.

Tacksamhet.

Vårvinterdagar.

16 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Ett varnande exempel

15 oktober, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft. Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar.
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden.
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

Börja odla

12 oktober, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Okej, jag ska vara ärlig från början. Jag vet inte alls vad jag håller på med. Men jag gräver och mår bra, så fullständigt fel kan det ju inte vara. Det mesta gör jag lite på känn. Följer impulser som för tillfället känns logiska och hoppas på att moder natur sköter resten. Gräver ner gräs och lägger ut tidningar. Strör ut halm och lägger ut halvfärdig kompost. Till fullo inspirerad av Sara Bäckmo i Skillnadens trädgård, men med blott en gnutta av all den kunskap hon besitter. Men jag tror att jag börjar förstå principen. Den tilltalar mig. Naturlig, enkel och tillsynes effektiv.

Oavsett så vet jag mer om det nästa höst, kanske redan i vår. Då får jag facit på om mina impulaktiga handlingar med spaden och de resurser som finns omkring mig, ger de resultat som jag hoppas. Om inte, så får jag ju en chans till. Och en till. Och en till. Naturen är fantastisk!

Det här är så oerhört spännande. Och roligt. Jag kommer bli en odlingsnörd. Med stolthet.

Odlar du?

Mat i skogen

30 september, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Min kropp.

23 september, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Min kropp är inte vacker. Den är inte snygg, sexig, söt eller välformad. Den är inte mullig, tjock eller smal. Min kropp är inte ful, äcklig, lagom eller mjuk. Min kropp är min kropp och den är ta mig fan helt magisk.

Med min kropp kan jag känna värmen från mina sovande barn, lyssna till deras andetag. Jag kan se naturens skiftningar när jag går dit jag vill. Med min kropp kan jag dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner, själv eller tillsammans med andra. Jag kan cykla så att jag känner vinden mot min kind, regnet i mitt ansikte och hjärtat som slår. Med min kropp kan jag känna smaken av bären i skogen, jag kan knyta mina skor, jag kan känna kattens mjuka päls när han lägger sig tätt intill.

Med min kropp kan jag inte längre springa som jag gjort förut. Med min kropp kan jag inte se små siffror på långt avstånd. Men jag kan känna doften av mitt livs kärlek. Känna pirret i magen och värmen i bröstet när han håller om mig. Jag kan ta emot kärlek och jag kan ge.

Med min kropps signaler jag kan förstå att någonting är fel, inuti eller utanpå. Ibland kan jag åtgärda det, ibland inte. Jag kan känna glädje, rädsla, saknad, sorg, nervositet, lycka. Jag kan gråta. Eller skratta. Ibland både och.

Med min kropp kan jag uppleva livet, och jag lever mitt liv genom den. Tack kroppen för att du finns. Du är helt jävla magisk.

Ett intresse som gror

13 september, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. ”Det ska vara så mor, det ska vara så.” Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat – mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt.

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket – som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men…. Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.