Livskraft i samspel

Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 5 av 11)

Naturens kraft.

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.


Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av.  Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Kravlös sådd.

Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.

Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.

Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.

Den vackraste tiden är nu.

Det är nu det är som vackrast. När grönskan börjar tränga igenom allt det där bruna och ögat verkligen ser färgprakten som breder ut sig i slänterna. När man kan ana den där vackra gröna färgen som snart täcker varenda träd. Kvällarna som är ljusa, fåglarnas intensiva kvitter och knotten och myggorna som ännu ligger och kurar någonstans i väntan på varmare tider. Det går så oerhört fort.

Om någon månad är träden och marken grön och hjärnan har vant sig vid färgprakten. Istället för att vara en källa till glädje och förväntan, blir det ytterligare en kuliss till vardagens rullande gång. Det är intressant det där, hur snabbt vi vänjer oss. Och hur årstiderna rullar på och hela tiden byter av varandra, naturens egna klockverk. Fantastiskt.

(Och jag inser att jag börjar låta som de där urtorra och tråkiga lärarna jag hade i grundskolan. Men jag förstår lite bättre nu vad de menade i all sin naturromantik. Vilket i sig innebär att jag börjar uppnå samma ålder som de var i då, dvs tråkigt vuxen, vilket i sig är befriande.Jaja. Mer om det en annan gång.)

Hur som helst. Vi är ute mycket nu. Det finns så mycket att upptäcka. Entusiasmen väger lika tungt hos mig och barnen när vi vältrar omkring här i skogen och upptäcker världen som vaknar till liv. Luktar på mossan. Samlar pinnar. Plockar vitsippor. Klappar spindlar. Tuggar på kottar. Allt sånt där livsviktigt som man måste hinna med, dagar som dessa.

Småskaligt jordbruk.

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå – utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas…. så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor. 

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.

Vad du säger och vad du gör.

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv. 
 
 
Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

Terapi för en småbarnsmorsa.

Vissa dagar är barnen bäst när de sover. Vissa dagar är Millimetermannen bäst om han är några kilometer bort. Vissa dagar är bäst om jag bara får vara helt själv. Idag var en sådan dag.

Så jag gick ut i vedboden. Vedboden är min terapeutiska oas. Där kroppen får arbeta, hjärnan vila och här och nu är det enda som räknas. Andra människor har inredningsdetaljer med Carpe Diem graciöst skrivet på de mest vardagliga saker. Om jag skulle ha något liknande så skulle jag ha texten Hugg för fan! inristat i vedkubben. Det har jag inte, vilket kanske säger sig självt. 

Jag börjar alltid med de värsta kubbarna. De där stora,sega, snåriga, kvistiga jävlarna som envist gnäller när jag klyver dem. De som kräver att jag tar i ända från tårna för att yxeggen skall kila sig in i de envisa fibrerna. Och med vedträet fastkilat vid yxan får jag sen banka. Banka, banka, banka med all den kraft som jag har för att de envisa fibrerna millimeter för millimeter skall sära sig från varandra. De är envisa, men jag är värre. Jag vinner varje gång, för jag ger mig inte. Och det är så fruktansvärt skönt att veta det. Att bara jag fortsätter, bara jag kämpar på, så i sinom tid kommer det usliga vedträet klyvas.

När jag vunnit tillräckligt många  segrar mot de värsta kubbarna så går jag över till de enkla. De där fina, kvistfria björkbitarna som klyvs av ett enda hugg. Där den perfekta tekniken i kombination med en väl slipad yxa ger känslan av att skära i rumstempererat smör. Det blir nästan monotont. Vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken- vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken. Ett flyt, en enkelhet, beroendeframkallande. Bara en till.

De riktigt, riktigt fina vedträna hugger jag sen tändved av. Håller i dem med handen, lägger yxeggen an och liksom kastar ner det hela i huggkubben så träet spjälkas upp till fina, lättanvända stickor. Det är sådan härligt ljud. Jag hör riktigt hur det spjälkar. Och det ljusa träljudet som uppstår när de sen faller ner mot det bösiga trägolvet – det är lugnande.

Sen när handen är för trött för att hålla i yxan längre, så travar jag upp allt. Tändveden i en hög, de andra i en annan. Tittar på resultatet av min ansträngning. Känner mig nöjd och lugn. Sen sätter jag mig på huggkubben. Känner värmen i kroppen sippra ut från halsöppningen i jackan, känner tröttheten i kroppen. Stirrar ut på snön som faller utanför, lyssnar på tystnaden och tänker på absolut ingenting alls.

Det är så oerhört helande.

Sen, när jag nästan börjar huttra, då går jag in igen. Som en lite bättre människa än vad jag var när jag gick ut.

Den nya träningen.

Träning är en del av mitt liv. Jag behöver det får att må bra, vilket är en oerhört sliten klyscha. Men ska jag specifiera det där ”må bra”, så handlar det om att inte förvirra mig i en dimma av nedstämdhet. Träningen ger mig initiativförmåga, glädje och vilja. Den ger mig lycka, nytänkande och positivitet. Eller ja, egentligen är det ju inte träningen som ger mig allt detta, utan snarare de hormoner som kickar in efter träningen. De där lyckohormonerna som den rika världens befolkning skulle överkonsumera om de fanns i pillerform. Medicin mot värk och bitterfittor.

Hur som helst. Träningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde förut. Tiden innan barnen. Det var lite med flådigt då. Matchande träningskläder och välutrustade gym. Pulsklockor, gps-tillbehör och superunderställ. Det är inte riktigt som det är nu.

Nu handlar det om att få in träningen i vardagen, få det att funka. Att prioritera. Ännu en oerhört sliten klyscha i sammanhanget. Men det är först nu, med två barn och en man som arbetar borta, som jag inser vad prioritera verkligen är. Träningen prioriteras högt, eftersom mycket av allt annat fallerar om jag inte får min dos av kroppens eget uppåttjack.

Så. När tillfälle ges, är det bara att kasta fram träningsmattan på vardagsrumsgolvet. Bland leksaker, golvskräp, lortiga strumpor och diverse annat som ligger utspritt. Det finns inte plats för tankar som; ”jag borde städa” eller ”jag är inte motiverad”. Det finns inte plats för tveksamheter. Det finns inte plats för att välja matchande träningskläder för att ”komma i stämning”. Jag kör mitt pass. I urtvättade trosor, amningsbehå och ett linne som luktar bebiskräk. Det är inte flashigt. Det är inte instagram-vänligt. Men det är träning som blir gjord. Och jag får min dos av lyckohormoner.

Och för varje pass kommer jag närmare mitt långsiktiga mål.

Trollet och trollungen.

Det började med att BVC-sköterskan tyckte att hon såg ut som en liten trollunge från skogen. För att i nästa andetag säga att hon var lik mig. Du kan själv lägga ihop två och två.

Och nu händer det gång på gång. I kön på affären, hos vänner och bekanta – kommentaren kommer; Nämen, vilken söt liten trollunge!

Själv har jag klippt av mig den långa flätan och den stående kommentaren från vuxna är; Åh, du har klippt dig, vad fint! Barn, är som ni säkert vet, lite mer rakt på i sina kommentarer och utropar istället; Du ser ut som ett troll!

Så det känns som att någon vidare bekännelse behövs inte. Jag är redan avslöjad.

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

Vi börjar såklart med dagens outfit:

– Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
– Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
– Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut – jag får väl om det är så det ser ut.
– Knähöga stödstrumpor från Apoteket
– Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga; 

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

Träningsvärk

Jag har träningsvärk i kroppen. Alltså inte ont i bäckenet eller ryggen – utan TRÄNINGSVÄRK. Tränat på gymmet igen? Nej. Jag har vabbat. VAB. Vård av sjukt Barn. Hallelejua.

Om det säger mest om hur min fysiska form är i dagsläget, eller om det mest ger en tydlig bild av intensitetsnivån på våra dagar här hemma – det låter jag vara osagt.

Over and out.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑