Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 6 av 11)

Alla kan träna.

23 november, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag satt med offerkoftan på och tyckte synd om mig själv. Stackars, stackars mig. Ont i bäckenet och trött i kroppen. Huvudvärk och miljoner saker att göra. Och inte kan jag cykla, magen är i vägen. Och inte kan jag gå för bäckenet gör ont. Jag får helt enkelt sitta här på mitt breda arsle och vänta på bättre tider. Tills Pyret är ute och bäckenet har återhämtat sig. Tills jag är sysslolös och ungarna har blivit vuxna. Typ.

Sen blev jag förbannad. Riktigt förbannad. Kastade offerkoftan åt fanders och satte på mig min ICANIWILL-tröja. Jag kan precis vad jag vill, bara jag verkligen vill det tillräckligt mycket. Och att jag bestämmer mig. Bestämmer mig för att ta mig dit.

Så jag drog ner på byns lokala lilla källargym. För att byta miljö, för att tänka nytt, för att göra det jag vill.

Jag vill träna. Jag ska träna. Kanske inte på det sättet som jag en gång varit van vid. Kanske inte på det sättet som andra är vana vid. Men jag vill leva enligt min övertygelse om att alla kan träna, det gäller bara att forma det rätt. Och eftersom jag kan forma träningsprogram till 89-åringar, nyopererade knän, människor med både neurologiska sjukdomar och nackskador, för att nämna några – då vore det skam på torra land om jag inte skulle kunna forma ett träningsprogram till mig själv – trots foglossningsbesvär och en mage som växer sig allt rundare.

Sagt och gjort. Jag körde ett pass. Ett anpassat pass. Stabilisering, kroppskontroll och styrka i en fantasifull kombination. Jag såg nog mest ut som en borttappad flodhäst i för små träningskläder, när jag satt där i mitt hörn och hittade på övningar.

Men inombords, i min värld, så var jag lycklig och oslagbar. Den bästa effekten av träning. Kanske den viktigaste effekten av träning. Och effekten av att göra det man verkligen vill, trots vissa uppkommande hinder.

Jag haltar.

20 oktober, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Just nu så har jag många stigar att trampa på här i livet. Så många att det hela blir mest en oförståelig stegkombination som ger ett haltande rörelsemönster. För som ni märker så haltar bloggen för tillfället. Den har blivit lite bortprioriterad bland allt annat som händer.

Men kanske. Jag säker kanske, och hoppas såklart att blir verklighet, så har jag snart lärt mig den här nya stegkombinationen och det haltande rörelsemönstret blir till en flygande dans istället. Jag säger kanske.

Dessutom haltar jag rent kroppsligt också. Mitt bäcken tycker att det här med att gå och bli gravid igen… det var högst oansvarigt och oanständigt. Därför uttrycker det sitt stora missnöje med värk och smärta. Dock har jag delvis funnit ett bot mot det hela – avloppsrör gör underverk! (fundera på den ni…!)

För övrigt så har jag med glädje läst era kommentarer – och gör mitt bästa för att kunna presentera SlaktarStinas Adventskalender även i år. Första rimmet är redan på jäsning.

Så med det sagt – det finns saker att se fram emot, även om framstegen sker lite haltande.

Återuppståndelsen.

8 oktober, 2013 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Sen i somras har min hjärna och kropp varit inbäddad i någon form av segflytande och grumlig massa. En ganska konstig liknelse kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva den effekt som graviditetshormonerna har haft på mig under den första trimestern. Jag har varit tvungen att sova varje minut som jag har haft chansen för att sen orka hänga med i Knåddens vilda tempo. Jag har varit initiativlös, lat, extremt osocial och haft noll inspiration och kreativitet. Jag har helt enkelt varit den tråkigaste personen jag kan tänka mig.

Men sen några dagar tillbaka så känner jag att det händer något. Den energiska Kristina börjar återvända och det känns som att det ändå finns hopp om livet. Jag orkar vara glad, har idéer, vill röra på mig, vara social och fantasin och kreativiteten börjar långsamt bubbla upp igen. Det känns som en återuppståndelse – hurra, jag lever igen!

Det kan nog bli en riktigt bra höst ändå. Kanske dags att börja klura på en adventskalender? Men jag har en fråga till alla er därute – vad vill ni ha? SlaktarStinas klassiker med rim? Eller ska vi strunta i tävlingsmomentet och satsa på en adventssaga istället – liknande förra vinterns Vintersaga? Vad tycker ni?

Cheesburgaren som fick mig att gråta

29 september, 2013 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Det är några veckor sen nu. Det var slut på det mesta i kylskåpet och handling i stan stod på schemat. Det blev lite lätt rörigt, bökigt och stökigt innan vi väl var fastspända i bilen och rullade ner för vår lilla kulle. Så där som det lätt kan bli när man är en virrig morsa och en helvild ettåring.

Hur som helst. Vi hann åka ungefär i två minuter och 23 sekunder innan jag upptäckte att jag var vrålhungrig. Så där hungrig så att man kan tänka sig att äta nästan vad som helst. Men jag det tog inte lång tid innan jag såg mitt mest önskvärda mål uppenbara sig för mig, likt en hägring i skogen.

Vi skulle ju in till stan. I stan har de cheesburgare. Jag skulle ha en cheesburgare. Nej, jag skulle ha två. Åh, herregud så gott. Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare. Jag dregglade hela vägen in till stan. Kände den underbara smaken som skulle uppenbara sig när jag tog den första tuggan och min hunger skulle stillas. Cheesburgare – guds gåva till mänskligheten! Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare.

Ivrig, förväntansfull och framför allt vrålhungrig så svängde jag in på drive-in. Klockan hade då hunnit bli kvart över nio. På förmiddagen. nollniofemton. pip.

– Välkommen, vad vill du beställa? en pigg röst raspade mot mig.
– Två cheesburgare, tack. Och en vatten.
– Tyvärr serverar vi inga burgare innan 10. Men vi har jättegoda frukostmackor i frukostmenyn.

Jag kände besvikelsens våg skölja över mig.

– Ursäkta, vad sa du? hade jag verkligen hört rätt?
– Vi serverar inga hamburgare innan 10. Grillen är inte igång. Men om du tittar på skyltarna framför dig så ser du att vi har frukost istället. En macka och en kaffe kanske?

Macka. En sketen macka. Jag vill ha cheesburgare! Jag blev lite arg. Vad sjutton. Vad är det för land vi lever i. Där någon annan ska bestämma att jag inte får äta cheesburgare innan 10. Jag är ändå en vuxen kvinna som kan ta ansvar för sina beslut här i livet! Men jag insåg, att någon cheesburgare skulle jag inte få. Inte innan tio. Mina ögon började fyllas med tårar, som jag snabbt blinkade bort.

Och det var ungefär där, ungefär då, som jag insåg att någonting inte riktigt var som det brukar. Jag brukar inte gråta över mat. Och definitivt inte över en utebliven cheesburgare klockan kvart över nio på morgonen.

Och min känsla var rätt. För någon gång när vårvintern klär av sig den sista snön, då blir Knådden storebror. Om nu gud vill och re´skapän höll, som min mormor hade sagt. (översättning; Om nu gud vill och redskapen håller) Och det hoppas vi ju att det gör, att det hela går bra. Och att cheesburgarbegäret ger med sig.

Tanka energi.

25 september, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det tar på krafterna att vara på förskolan. Det tar på krafterna att börja jobba igen.

Så efter en dag full med skrammel, ljud, texter, grubblerier, lek och alla möjliga intryck och uttryck – så är det bästa att få komma hem. Komma hem, stänga av bilen, öppna dörren och låta lugnet och tystnaden flöda in i kroppen.

Det finns bara en sak att göra. Vi ger oss ut på strövtåg. Strövtåg i skogen. Inget speciellt mål, ingen speciell runda bestämd. Bara ströva runt bland träd, forna ängar, kalhyggen och myrar. Doften av skogen som intas av hösten. De uppdragna axlarna sjunker ner. Bekymmersrynkan i pannan slätas ut. Trötthetsgnället bak från bärryggsäcken övergår i ett förnöjsamt nynnande.

Sen kommer vi hem. Kalla om kinden men varma om hjärtat. Trötta efter en lång dag, men fulltankade på energi. Det är fantastisk vad skogen kan göra med en människa.

Löpningens fokus.

13 augusti, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förut jagade jag sekunder, distanser, hastigheter, pulsslag, placeringar, prestationer. Jag sprang med pulsklockor, gps-sändare och tidtagning. Jag sprang för att bli bättre. För att springa längre, springa snabbare. Utvecklas.

Och jag utvecklades. Jag blev bättre. Jag sprang längre. Jag sprang snabbare. Men sen slutade jag springa för att det var så förbannat tråkigt.

Jag har gömt undan alla mätpinaler. Jag jagar inte längre hastigheter, tider, distanser. Nu jagar jag känslan. Den där fantastiska känslan av rörelseglädje när jag far fram genom skogen som en något klumpig hjort klädd i trikåtyger. Jag jagar stigar, upptäckter, vyer, dofter och låter kroppen ta mig dit den vill, precis som den vill. Nu vill jag vill aldrig sluta springa.

Ibland behöver man bara flytta fokus.

Min drog.

17 juli, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag har ett beroende. Jag började i slutet av högstadiet, jag och min vapendragare. Hon hade provat förut och introducerade mig. Jag blev fast direkt. Sögs ner i träsket likt en vilde i kvicksand. Ju mer jag kämpade emot, ju mer fast blev jag. Vi smög med det, ville inte skylta med att vi var fast i träsket. Beroendeträsket. Vad skulle andra tycka?

Några år senare var vi för fast för att orka bry oss om det. De kickarna vi fick överbemästrade all form av oro över vad andra skulle tycka och tänka. Vi släppte taget och lät vårt fysiska och mentala behov få blomstra ut. Fritt och gränslöst lät vi oss svepa med i vad hela vår kropp, sinne – ja hela vår själ skrek efter. Vi levde ett liv uppe bland de rosa molnen, helt höga av känslan som kickarna gav oss.

En vecka utan och en kliande känsla intog min kropp. En rastlöshet kantad med nedstämdhet och den självklara sanningen ekandes i huvudet – jag måste ha mer. Nu.
Det kan tyckas ohälsosamt. Att ha ett så starkt behov som nästintill styr hela ditt liv. Men för oss som har prövat, för dem som är mitt i det, så är det så självklart.

För några år sedan tog jag mig ur det där. Avgiftade mig själv. Trodde att jag var fri från mitt beroende. Men sanningen är att jag bedragit mig själv. Jag har testat lite här hemma, intagit små doser. Sena kvällar när det bara varit jag och Knådden och behovet har blivit så starkt att jag nästan fått utslag på kroppen. Då har jag tagit mig en liten. Bara en liten, liten svängom. Låtit kroppen röra sig fritt till musiken. Känt lite på om det fortfarande ger samma effekt, om jag får den där obeskrivbara känslan. Och jag har känt den. Den där fantastiska kicken.

Så härom kvällen drog vi ut, jag och Magnus.. Till sommardans i sommarkvällen, som två alkoholister på väg till den gröna skylten. Jag var förväntansfull, jag var ivrig. Utan motstånd lät jag mig svepas med och hänföras. Blev en samspelt enhet tillsammans med en annan människa, i takt till musiken. Det var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Det var ett uppdämt behov som fick sig en liten smakretare och nu sitter jag här med klåda i kroppen. Jag måste ha mer.

Fotograf: Maria Hjort. Bilden är lånad från www.sommardans.se

Och jag vet. Jag vet, att bara några timmars bilfärd ifrån mig, så har tusentals människor samlats för att tillsammans låta sig föras in i den rosa dimman av världens mest hälsosammaste drog – dans. För i Malung pågår Dansbandsveckan och jag hade gärna varit där. Bland skratt och ömmande fötter. Kalla duschar och varma husvagnar. Fartfyllda buggar och svettiga, magiska foxar. Bland glada människor som cyklar hem i den tidiga morgonen, fulla som kastruller på lyckohormoner i kroppen.

Jag avundas er.

Så njut. Njut för allt vad ni är värd och berätta sedan för mig hur underbart det var. Så jag kan få längta lite mer. Längta till det år då jag har möjlighet att vara en del av allt det där fantastiska. För det ska jag. Snart.

Bråda dagar, hösnuva och samhörighet.

9 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det är bråda dagar för höpatrullerna runt om i landet. Själv går jag med täppt näsa, kliande ögon och nyser en gång i minuten ungefär. Jag har aldrig varit med om dess like. Jag hoppas verkligen att detta inte är något som kommer hänga i varje sommar. Att det bara är något tillfälligt, att kroppen tillfälligt har fått fnatt, för roligt är det inte.

Knas-Katten och Knådden verkar dock inte ha något problem med allt hö. De spanar in de underliggande markerna och planerar inför golfgreenens utformning. Eller nått. Jag vet inte. För de där två har en alldeles egen kommunikation och samhörighet som är svår för oss vuxna idioter att förstå. Men att de hör ihop som ler och långhalm, det är då en sak som är säker.

Jordgubbsdag

7 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I dag vaknade vi och kände att det var en riktigt jordgubbsdag. Det kändes liksom ända ut i tårna att jordgubbar, det måste vi ha.

Eftersom vår egna odling ännu inte är redo för hungriga små munnar, så packade vi upp oss på cykeln och drog ner på byn. Jordgubbsbyn. Vi handlade väskan full och passade på att leverera en kartong till morgontrötta semesterfirare. Sen cyklade vi hem. En fin tur i ett sommarvarm Sverige, där majoriteten dock tyvärr verkar föredra bilens AC framför cykelns vinddrag. Konstigt.

Hur som helst. Väl hemma åt vi jordgubbar tills vi själva såg ut som jordgubbar – röda, glänsande och oemotståndligt söta. Kanske blir det en tur imorgon också, jordgubbar kan man aldrig få för mycket av.

Barfota utan strumpor och skor

5 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Knådden är ett barfotabarn. Jag är en barfotavuxen. Master of the Dammsugare är vår missnöjda familjemedlem som springer efter oss med diverse förmaningar om att sätta på oss skor. Han förstår inte det där.

Att det är en frihetskänsla att bara kliva ut genom dörren och låta de nakna fötterna få kittlas av morgonfuktigt gräs. Bli lite kall om tårna medan man känner sommarsolen stråla mot ansiktet. Att få känna de vassa stenarna och sanden som fastnar mellan tårna när man haltande tar sig fram längs den varma grusvägen. Fuktig mossa med några stickande barr.

Fötterna blir visserligen lortiga, men de blir starka och tåliga. Och själen blir lite mera lycklig. I alla fall hos oss som känner friheten i att gå barfota. För oss som ibland vill känna med fötterna, uppleva med fötterna. Låta dem gå så som de är skapta, utan stöd eller hinder från mer eller mindre fotriktiga skor.

Sommaren är årstiden för oss. Då får dammsugarfolket säga vad de vill, muttra vilka ramsor de vill. För vi tänker fortsätta gå barfota, så är det bara.

Vill du dessutom manifestera med att sjunga Barfotavisan, så hittar du den här.