Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 7 av 11)

Skogens belöning

4 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Härom dagen var det äntligen dags. Dags för att testa om kroppen klarade av en löptur i skogen. Jag kände mig redo. Mitt bäcken med alla sina fogar kändes redo. Äntligen! Så jag drog hem till min trognaste terränglöpningskompis och snörde på mig skorna. Han fattade vad som var på gång och det började spritta i benen på honom. Precis som på mig.

Vi kastade oss ut. Långsamt och prövande flöt vi fram över stock och sten, blåbärsris och kvistar. All uppmärksamhet var riktad mot känslan i kroppen. Kändes det bra? Det kändes bra. Det kändes bra! Ingen smärta. Inga kompenserande och felaktiga rörelser. Bara ett flytande rörelsemönster, blodet som pulserar och lungorna som flåsar. Jag, hunden och skogen. Rörelseglädje i full harmoni.

Vi ökade på. Det här kändes bra! Jag sprang med ett leende på läpparna och var tvungen att avge ett litet glädjerop bland tallarna. Jag kan springa! Hör ni det alla älgar, rådjur och vargar – jag kan springa! I samma sekund tog det stopp. Tvärstopp. Mina ögon hade fått syn på något lysande. Något gult. Något ätbart. Som om de nyss ploppat upp ur marken när jag ropade ut min glädje. Kantareller!

Som om inte känslan av att få springa igen vore nog. Som om skogen ville ge mig en extra belöning för allt mitt slit för att bli kvitt besvären av foglossningen. Jag kastade mig ner på knä och började plocka. Fyllde sportbehån med skogens gula guld och begav mig sedan av hemåt, rusig av lycka.

Som att återfå superkrafter och hitta en skatt samtidigt. Livet är allt bra fint ibland.

Cykellåten

27 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vet du vad det är som åker genom byarna och som metodiskt skrålar samma melodi om och om igen? Det är inte glassbilen. Nej, det är jag och Knådden på vår älskade cykel! Vi har nämligen skrivit en cykellåt.

Så ikväll tänkte jag att det skulle vara realese. Dock får ni sjunga den själva, då våra resurser är begränsade. Vilka resurser låter jag dock vara osagt.

Hur som helst – här kommer den – melodi nummer 2! text och musik: Slaktar-Pling-Stina och Knådden G-son.

Melodi; Pepparkakslåten – Vi komma, vi komma från Pepparkakeland

Vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar så bra
vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar varje dag
uppför och nerför, vi susar smidigt fram
vi svettas och vi skrattar och blir lortiga av damm

Om du nu har missat melodi nummer 1, så finner du den här.

Min målbild.

26 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I träningskretsar pratas det mycket om målbilder. Att man behöver ha dem för att veta vart man vill komma med sin träning. Som en morot de dagar då lusten inte finns där. Ett mål helt enkelt. Ett klart och tydligt mål. Helst lite långsiktigt. Men med små delmål, såklart.
Kanske ser man sig själv överst på prispallen. Eller hur man spränger den där tidsgränsen. För andra kanske det mer är svällande muskler och tunga vikter som är målet. Det gäller att komma på vad man egentligen vill. Men det är inte alltid så lätt att komma på den där målbilden. Så jag tänkte dela med mig av min.

Jag har haft samma i ett par år nu, efter att den helt enkelt uppenbarade sig för mig. Bokstavligen. För jag mötte en kvinna, en fantastisk kvinna. Vi kan kalla henne Sandra.

Jag minns hur hon klev in i rummet och det fullkomligt lyste om henne. Hon strålade och rörde sig spänstigt och smidigt som en panter över golvet. Hon berättade för mig att bodde själv i ett hus med alla de sysslor det innebär. Klippte gräs, grävde upp buskar, lagade trappor. Allt det där som vanligtvis två hjälps åt med. När jag träffade henne så var hon nyss hemkommen efter en vandringsresa i Alperna och planerade nu för en cykelresa på Mallorca. Hon skulle bara avsluta sin första termin på ridskolan, sen skulle hon ge sig iväg.

Sandra hade en kropp som var fantastisk! Hon kunde stå i brygga, göra kullerbyttor och hon var urstarkt. Kånkande stenar och tunga ryggsäckar på vandringsresor. Hon lärde sig nya saker. Det var ingenting som var ett hinder för den här kvinnan. Man måste ju försöka, annars vet man ju inte om man kan sa hon. Och förresten, kan man inte så får man väl lära sig.

När vi skildes åt hade hon verkligen satt ett avtryck i mig. Trots att vårt möte var relativt kort så blev hon en förebild. Jag tänkte; jag vill bli som henne, jag vill ha en kropp som hennes – när jag är 84. För Sandra var 84. Men det hindrade inte henne från att stå i brygga, lära sig rida och vandra i alperna. Jag säger det igen – hon var 84 år.

Och det är på det jag tänker när latmasken slingrar sig obarmhärtigt kring min kropp. När jag är 84, om jag lever tills dess, så vill jag kunna stå i brygga och åka på cykelresa till Mallorca. Jag vill kunna sköta mitt hushåll själv (om jag måste) och jag vill kunna bo i ett hus. Då gäller det att hålla kroppen i trim.

Men det är klart, man vet aldrig vad som händer längs vägen. Vilka sjukdomar och olyckor som kommer kasta sig över mig. Men, en sak vet jag. Har jag hållit kroppen i trim och gjort vad jag kunnat – ja, då behöver jag åtminstone inte klandra mig själv när den dagen kommer.

Och genast blir det lite lättare att ta sig ur latmaskens grepp och hitta rörelseglädjen igen. För när jag är 84, då vill jag kunna göra en cykelresa till Mallorca.

Förresten; ni missar väl inte att sommardanserna har börjat? Ett perfekt sätt att hitta rörelseglädjen! Var dock vaksam på vissa eventuella biverkningar!

1-årsnostalgi

20 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Knåddens 1-årsdag närmar sig. Jag har sett hur andra mammor blivit nostalgiska, gråtmilda och gett uttryck för en mild form av ångest när denna dag närmat sig. De har fått ett behov av att berätta hur allting var, då för ett år sedan. Först den sista tiden under graviditeten. Och sen hur graviditeten plötsligt gick över till att bli en liten bebis i famnen.

I samband med detta har det också alltid staplats föräldraklichéer i stora högar. Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som igår. Min lilla bebis har ju blivit så stor nu, ändå tycker man han/hon är så liten. Kanske är det någon typ av syndrom som drabbar alla mammor när den lilla ska fylla ett, för min upplevelse är att alla i min närhet har genomgått detta stadium. Mer eller mindre.

Nu går jag själv samma öde till mötes. I dessa dagar är jag nostalgisk och gråtmild och har ett stort behov av att berätta om hur allting var, då för ett år sedan. Och det är precis vad jag tänkte göra ikväll.

För ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. Kvällen före midsommarafton och vi hade vaggat en runda här i skogen i drygt en timme. Jag, M och Knas-katten, som den lilla familj som vi var då. Så som det brukade se ut.

Vi hade besökt Åkdon och Termos tidigare under kvällen och laddade nu för att gå på bröllop nästföljande dag. Jag var trött, svullen och hade ont i bäckenet. Jag gick så långsamt att tillochmed katten satte sig ner och väntade på mig så att jag skulle få komma ifatt. Jag blev andfådd för minsta lilla och började faktiskt bli ganska trött på detta välsignade tillstånd.

Jag minns speciellt att min syster hade ringt ett par dagar tidigare och utbrast när jag svarade:
– vad gör du, är du ute och springer!? Du flåsar så…
– nej, jag har tagit på mig strumporna….

Hur som helst, så denna stund var det inte många timmar kvar tills hela äventyret skulle sätta igång, men det visste jag inte då. Men det, det är en helt annan historia.

Ni får ha tålamod med mig. Men som sagt, i dessa dagar är det mycket tankar på det år som har gått. Trevlig midsommar på er och tar nu hand om varandra! Det är viktigare än all städning, jordgubbar, nubbar och midsommarstänger i världen!

Medicin mot värk och bitterfittor

19 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I morse vaknade jag med ont i axlarna. Så där så det liksom svider i de stenliknande klumparna som skall kallas muskler mellan nacke och axel. Jag kände mig som en gammal klädgalge i kroppen och som en bitterfitta i humöret. Det blir ju lätt så när man har ont och har sovit dåligt.
Ett säkert tecken på för mycket barnbärande. Eller stress. Eller för många måsten. Eller för många funderingar. Och framför allt för lite svett och flås i glädjerus.

Så det fanns bara en sak att göra för att bli kvitt det hela; cykla. Eller ja, man kan väl dansa, springa, simma, åka skidor – vad som helst egentligen. Det viktiga är ju att kroppen får svettas, flåsa och jobba ordentligt en stund. Men jag föredrar att cykla. Som ni vet.

Så i arla morgonstund kastade vi oss ut på cykeln, jag och Knådden. Hel förmiddagen var vi nere på byn och for omkring. Åt mellanmål, lekte lite i någon lekpark. Cyklade. Och cyklade lite till.

Kom hem lagomt till lunch och jag var som en ny människa. Glad, pigg, stark – oövervinnerlig. Galgen var uppmjukad, värken borta och bitterfittan bortjagad. Tänk vad lite svett och flås kan göra.

Kroppen har en fantastisk förmåga att hjälpa sig själv. Bara man ger den chansen.

Småbarnsmorsor – dags att lyfta brösten!

16 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Nej, nu får det vara nog. Nu har jag tröttnat, blivit less, lakat ur. Ska de behöva vara så här efter en graviditet? Är jag inte värd något bättre? Är inte vi, småbarnsmorsor, värda något bättre?

Det är dags att göra någonting åt det, vi kan inte bara klaga. För överallt hör jag det. I omklädningsrum, på luncher, på föräldraträffar. Överallt där det finns småbarnsmorsor pratas det om dem. Brösten. De där förbannade brösten. De hänger. Är slappa, långa, lösa, obefintliga, fula, osexiga. De är hemska.

Vi klagar på oss själva. Förkastar våra kroppar, som om ett utdraget ältande med negativa vokabulärer skulle kunna göra en förändring. Som om det skulle kunna få oss att tycka om våra bröst. Som om det helt plötsligt skulle göra dem fastare. Eller mer runda. Eller mer åtråvärda.

Så nu får det vara nog. Vi kan inte bara klaga. Nu är det dags att göra någonting åt det här. Så jag tänker lyfta dem. Jag uppmanar alla småbarnsmorsor att göra detsamma.

Lyft brösten av stolthet – sträck på er och skärp er! Vi är värda något bättre än all den skit som vi tankemässigt och verbalt kastar på våra kroppar. Kroppen förändras genom livet och kommer så alltid att göra.

Och nu tänker jag skriva några nästintill småförbjudna ord. Till känsliga jantelagsanhängare vill jag utfärda en varning – följande stycke kan frammana obehag.

Jag är stolt över min kropp. Ja, du läste rätt, jag är stolt över min kropp. Den ger mig möjlighet att skratta, kommunicera, älska, cykla, äta – leva. Det vore dumt att befläcka dessa fantastiska möjligheter med ångest över hur delarna på denna magnifika manick ser ut. Att det dessutom göra det självmant, mot sig själv – det är ren idioti. Omgivningen och media påverkar, ja jag vet. Men vi har ändå alltid ett val. Vad du tänker om din kropp är ett val som du helt själv styr över. Då är det dumt att ta det sämre alternativet.

Så jag har valt att vara stolt över min kropp. Jag tycker du ska vara detsamma. Du kan börja nu.

Idiotin straffar sig själv

15 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag var ute på ägorna häromdagen. Gick runt och filosoferade lite, så som jag brukar göra emellanåt. Helt plötsligt blir jag varse om att det växer en del ogräs i min lilla plantering. Så jag börjar plocka lite grann. Och lite mer och lite mer. Det ena gav det andra så jag fortsatte i jordgubbslandet. Gav mig på de där stora grästuvorna som fick slå rot förra sommaren, då jag hade fullt upp med att vara gravid och sen ta hand om resultatet därav.

Det var ett riktigt slitgöra. Att ta bort grästuvorna alltså. Jag slet och grävde och kom igång riktigt bra! Så jag gav mig vidare på nästa del – det långa gräset runt huset. Började riva av runt husgrunden, helt uppfylld av min arbetslust som drabbat mig som ett blixtnedslag.

Impulsaktig arbetslust brukar ofta innebära brist på lämpliga tillbehör, så som arbetskläder och lämpliga verktyg. Men man löser det ändå, sådana trivala saker får inte hindra! Så jag jobbade på, barhänt och i kjol. Tillslut kom jag fram till nässlorna. Jag funderade en sekund på om jag skulle hämta handskarna, men lathetens dumhet drabbade mig. Hur illa kan det egentligen vara? tänkte jag och högg i med hela handen. Med facit i hand, bokstavligt talat, så var det precis så illa som jag inte kom ihåg.

Lärdom; lämpliga arbetskläder är att föredra och idiotin straffar sig själv.

Dagens Outfit

8 juni, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Som kvinna i bloggvärlden så verkar det vara nästintill en oskriven lag om att man bör lägga upp en Dagens Outfit med jämna mellanrum. Ni vet, en sån där bild där man visar vilka kläder man har på sig just idag, och sen gör en liten lista om märke/inköpsställe. Ifall någon läsare tycker det är snyggt och vill köpa lika.

Jag är ju kvinna. Och jag bloggar. Så jag tänkte dra mitt strå till stacken jag också. Så här kommer den, Dagens Outfit.

* Hjälm med visir och hörselkåpor – Husqvarna
*Linne, som jag själv gnidit in med lite björknäver – NewBody
*Sporttopp – Stay in Place
*Sågskyddsbyxor – vintage
*Handskar – Ejendals (närproducerat!)
*Stövlar – Husqvarna
*Smink – All Natural made by Obefintligt.

Cykelkväll.

31 maj, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Häromdagen fick jag och min älskade Scott möjlighet att umgås lite på tu man hand. Vi två, utan passagerare i form av lilla Knådden. Det var fantastiskt.

Det var en varm försommarkväll och skogen var fylld med fågelkvitter. Alldeles innan vi gav oss iväg, hade jag lite fjärilar i magen. Så där som när man är nykär och ska gå på date, ungefär.

Vi kastade oss ut för backarna, hejdlöst och i den högsta fart vi tillsammans kunde åstadkomma. Solen spelade mellan granarna och vinden susade i mina öron. Vi näst intill flög fram och var oslagbara. Svetten lackade, hjärtat pumpade och lårmusklerna sved. Och jag var starkast i världen. I min värld. Som Pippi Långstrump ungefär. Fast på cykel. SlaktarStina.

Jag älskar att cykla. Det är bland det bästa jag vet. Känslan som fyller mig när jag näst intill flyger fram av krafter som min egna kropp frambringar – den är obeskrivbar. Jag känner mig stark, både i sinne och kropp. Fylld av känslan och hög på endorfiner, så kan jag sen klara av nästintill vad som helst. Bara jag får cykla lite först.

Du borde prova. Mer cykel åt folket!

Det ska tamejfan vara rejäla grejer!

20 maj, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårt senaste projekt här på gården fortsätter. Vi har nu döpt det till; Det-ska-tamejfan-vara-rejäla-grejer-projektet efter ett citat av snickar’n själv. Ni kommer förstå när det hela är klart.
Och jag kan avslöja att det ska bli en gungställning av vår lilla knurpis-stubbe. Till att börja med. Men möjligheterna är oändliga. Och idéerna också. Så vi får se vart det här slutar.

Själv har jag sysslat med en ny form av meditation som sägs göra underverk på både kropp och själ.

Do-the-vägtrumman-thing kallas den. Kan varmt rekommenderas. Och behöver ni en introduktionskurs så finns jag tillgänglig, hör bara av er!