Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 8 av 11)

En kärleksförklaring

8 maj, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Kära Scott,

Du gör mig så lycklig. När vi träffas så blir jag glad och stark. Varje gång slår mitt hjärta som om jag vore nyförälskad. Det är en fantastisk känsla. Men det var längesen nu. Ett och ett halvt år för att var mer exakt. Jag har längtat varje dag. Längtat efter att ha dig under mig. Längtat efter känna dig under mina händer. Längtat efter du och jag som blir till ett.

Vi har kastat förstulna blickar på varann. Fantiserat. Viskat små längtande ord om hur allt kommer bli när vi kan återförenas igen. Men tiden har inte varit mogen. Först nu.

Men saker och ting är inte som det har varit förut, Scott. Jag har fött en son sedan sist och jag vill introducera er för varandra. Jag hoppas innerligt att det kommer bli början på en fin relation, då skulle min lycka vara gjord. Då skulle vi kunna ha en fantastisk sommar med varandra.

Så idag var det äntligen dags. Jag vaknade med ett leende på läpparna och ett pirr i magen. Dagen då vi återförenas, du och jag Scott. Som jag har längtar och trånat.

Efter en hel dag tillsammans, Du, jag och min lilla Knådd, så är jag mycket tillfreds. Det blev precis så bra som jag hoppats, kanske tillochmed lite bättre. Vi är som gjorda för varandra. Och trots att jag kommer vakna imorgon med värk i låren och en öm rumpa, så kommer jag ändå vakna lycklig. Det är så skönt att få bekräftat att vi passar precis lika bra ihop nu, trots att du numera är familjeutrustad.

Scott – du är min största materiella kärlek! Min älskade, älskade cykel.

Hur går det med trädfällningen?

19 april, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Appropå den perfekta klänningen och misslyckad bakning – hur går det med trädfällningen? Jo då, det går framåt! Jag övar och övar och det blir bättre och bättre – vilket brukar vara en vattensäker formel.

Men jag vill inte säga att jag kan det här med att ta ner träd. Det är att ta bort respekten för naturens krafter och nycker. För varje träd är som en människa; betraktat på avstånd så ser det ut som vilket träd som helst. Men när du kommer närmare och börjar bekanta dig så kan det vara en hel annan bild som uppenbarar sig. Det kanske inte mådde så bra som det såg ut .Eller så gjorde det faktiskt det. Det kanske är både snett och vint, men har bra virke ändå. Och ett litet träd kan uppvisa oanade krafter om det inte tas om hand på rätt sätt. Och ett stort träd kan vara svagare än vad du någonsin anat.
Så varje träd bör bemötas fördomsfritt, men du bör bära med dig de kunskaper och erfarenheter du har från tidigare möten. Precis som med människor. Respekt.

För övrigt blir man vrålstark av att fälla träd. Mer om det en annan dag.

Så. Det var fredagens filosofiska minuter från huset i skogen. Nu ska jag leta rätt på Knas-Katten som sitter och jamar sig smått fördärvad här någonstans.Han är en individ om någon. Knäppa, konstiga, Knas-Katten.

Mäkta stolt efter att ha fällt mitt första träd.

Motorsågskurs – första sammankomsten

11 mars, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

I helgen var det motorsågskurs. En heldag i skogen tillsammans med instruktörerna från Säker Skog och de andra studiegrupperna. Omkring hundra personer var det som sprang omkring och sågade ner träd med sina motorsågar.

Nej, riktigt så var det inte. Vi tog faktiskt inte ner ett enda träd, först måste vi lära oss grunderna i hur man hantera sågen. Och för att inte tala om alla säkerhetsaspekter! Så vi fick gå runt på olika stationer och lära oss ett och annat. Dessutom skulle vi samla poäng genom att svara på frågor och utföra vissa moment som poängsattes. Flest poäng i slutet av dagen vann en motorsåg! Motivationen var hög hos de hundratal män som samlats vid parkeringen. För att inte tala om motivationen hos de få kvinnor som också figurerade i denna människoflock. Jag räknade till sju. Tre stycken tillhörde min egna studiegrupp.

Ute på stationerna fick vi ta del av en hel del information och genomgångar. Bland annat pratade vi röjning, vedhuggning hemma på gården, skogens mångfald och försäkringar. Vi gick igenom olika sätt att starta sågen på, rekommenderade, godkända och de du ska undvika. Vi pratade om olika hjälpmedel att ha med sig ute i skogen och hur dessa bör användas i samband med trädfällning. Fällningsteknik pratade vi lite om också, men det blir nog mer av det vid nästa sammankomst.

Ett av poängmomenten var att sikta inför en figurerad fällning med motorsågen. Det hela kontrollerades med ett lasersikte och gav poäng. I min grupp var det en som fick högsta poäng och kanske fick sig karlarna en knäpp på näsan. För helt plötsligt så var det annorlunda sågar än de man är van vid och hela situationen var ju inte alls lik den när man fäller ett träd på riktigt. Pyttsan.

Mitt på dagen fick vi en välförtjänt matpaus med medhavd matsäck, innan det var dags att såga fyrkantiga hål. Även det ett moment som poängsattes. Alltså sågningen, inte matpausen. Men om den hade poängsatts så skulle den fått 9 av 10 möjliga. Avdrag för den något kyliga temperaturen.

Sammantaget så var det en bra dag. Fint väder, mycket information och trevliga människor.
Men vänta nu, vem hade samlat mest poäng och vann den eftertraktade motorsågen då?

Jo det gjorde Kristina. Men inte var det jag, för det fanns fler på kursen med det namnet, även om man vid första anblicken inte skulle kunna tro det. Bra jobbat!

Nu har vi ett par veckor på oss att plugga in teori, lära oss att fila kedja samt demontering och montering av svärd och kedja. Dessutom ska vi kunna utföra kapning med dragande och skjutande kedja samt göra instick. Och så ska vi visa att vi kan använda skyddsutrustningen på ett korrekt sätt. Och så starta sågen också. Såklart.

Då har vi nivå A i hamn och kan gå vidare på själva trädfällningen, som utgör nivå B. Ett steg närmare en fin utsikt, med andra ord.

John Lindberg Trio

12 februari, 2013 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det var länge sen sist. Över ett år sen om vi ska vara riktigt nogräknade. Men plötsligt händer det. Småbarnsmorsan går in i dimman och ut kommer en rockabilly-brud. Pumpsen är på. Långkalsongerna är bytta mot tunna strumpbyxor Håret är fritt från gröttovor efter små kladdiga händer. Kläderna är rena och olämpliga för barnaskötsel men helt perfekta för sanslös dans till världens bästa band: John Lindberg Trio.

Som alltid körde vi järnet. Det finns ingen anledning till att spara på krutet, då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma. Så vi dansade som om vi inte hade någon skam i kroppen. Och det har vi ju inte vid sådana här livsviktiga högtider.

Och när vi sen står där, sist i kön till garderoben, med svettstripigt hår och fullpumpade med må-bra-hormoner, då vet jag att det var precis det här som småbarnsmorsan behövde. En förvandling. Få vara en rockabilly-brud, om så bara för en kväll.

Det var några kvällar sedan nu, och jag är återigen en fullfjädrad småbarnsmorsa med gröt i håret och hängiga långkalsonger. Av den chicka rockabilly-bruden syns inte ett spår, men känslan sitter kvar i kroppen. För blåsorna under fötterna ger sig till känna för varje steg jag tar, som en påminnelse om helgens utsvävningar. Men jag ler. Jag ler och längtar tills nästa gång jag får möjligheten att dansa tills svetten sprutar och fötterna blöder.

Tack för en fantastisk kväll, alla inblandade!

Förkylningsjakt.

1 februari, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi har varit ute mycket de senaste dagarna i hopp om att försöka ventilera bort alla förkylningsbacillusker som envetet valt att bosätta sig i våra kroppar. Det går framåt, men än är vi inte av med dem. De verkar inte fatta att de blivit vräkta för flera dagar sedan och är fullständigt oönskade.

Så vi har åkt pulka. Knas-Katten var självklart med. Han passade på att klättra i träd och göra konster. Där emellan så sköt han på när det gick för sakta.

Ibland drog han pulkan också, och då gick det undan. Bäst att hålla i sig! Hårt!

Så. Det är väl vad vi har sysslat med. Försökt jaga bort förkylningen med lite pulkaåkning. Men vi längtar till våren. Då ska vi ut på riktig upptäcktsfärd i närområdet. Kottar, grenar, träd, mossa, växter, myror, älgbajs och ostmackor. Den perfekta kombinationen.

Smakar på min egna medicin.

29 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var knappt så att gravidmagen hade försvunnit innan jag började springa igen. Springa och hoppa och träna och ta i. Det kändes så himla bra! Att kunna röra sig igen. Utan en stormage som hindrade min smidighet. Utan foglossning som gjorde ont. Hurra!

Hög på förlossningshormoner och krafter som tycktes räcka till en bestigning av Mount Everest – så sprang jag. Jag sprang och jag sprang och jag sprang. Jag sprang som om min kropp aldrig hade burit på ett barn i 9 månader och som om jag aldrig hade haft den där foglossningen. Som en nyförlöst kossa på grönbete förträngde jag alla mina kunskaper om kroppens muskler, leder och samspelet däremellan. Som om allt jag lärt mig inte gällde på mig själv. Som om jag vore något unikt undantag. Mitt dumma spånhuvud.

För sen kom verkligheten i fatt. Jag började få ont i ljumsken. Men jag fortsatte springa. Kanske skulle det gå över. Det gjorde det inte. Så jag slutade springa och började spela innebandy istället. Riktigt smart, ditt dumma spån!

Men nu när de där superkrafterna har lämnat mig så har jag kommit till insikt. Insikt om att jag måste ta tag i det här och ta hand om min kropp. Den ska ju vara med många år till är det tänkt! Jag anser mig aningen för partisk för att kunna behandla mig själv. Därför har jag tagit hjälp av bygdens sjukgymnast och får nu helt enkelt bita i det sura äpplet som även kallas rehabträning. Det jag själv utsätter andra för när jag inte är föräldraledig. Jag får helt enkelt smaka på min egen medicin.

Sanningens ord är att det är skittråkigt. Det är skittråkigt att koncentrerat traggla med massa små övningar för att väcka upp rätt muskler, när jag helst av allt bara vill springa. Springaspringaspringa. Men det går långsamt framåt. Med andra ord går det precis som det ska. För man bygger inte upp muskler och ändrar på ett rörelsemönster över ett veckoslut. Inte ens en sjukgymnast klarar det. Kroppen har sina fysiologiska regler som inte går att ändra på. Så är det bara.

Så jag tragglar på. Smakar på min egna medicin. Men jag vet att det i längden är det enda rätta. Att stanna upp och ta tag i det här. Få det att funka igen och inte ignorera kroppens signaler. Men det är så förbannat tråkigt.

Halv… eller snarare röstlös

12 december, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag har tappat rösten och jag känner mig halv. Jag finns, men kan inte göra mig hörd. Folk pratar till mig, men jag kan inte svara. Telefonen ringer, men personen i andra ändan hör ingenting. Möjligtvis ett ambitiöst väsande.

Jag har tappat rösten en gång förut, för några år sedan. Då åkte jag ut på dans med en lapp i fickan där det stod; jag kan tyvärr inte prata för jag har tappat rösten, men jag dansar gärna! Och så var det problemet löst.

Riktigt så enkelt är det inte den här gången. Knådden bara tittar på mig med konstig blick när jag sträcker fram en lapp där det står; Åh, min lilla gulligullunge! pusspusspusspusspuss. Och sen tar han den och stoppar i munnen. Eller jag har i ärlighetens namn inte försökt, men jag gissar att det är ungefär så det hela skulle gestalta sig.

Så. Nu försöker jag kurera mig. Och något luciatåg med en skönsjungande SlaktarStina i spetsen blir det definitivt inte imorgon. Men någon skönsång hade det ju ändå inte blivit, oberoende av min röst vara eller icke-vara.

Kvällsträning

5 december, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Min träningsanläggning har väldigt generösa öppetider.

När vintern orsakar problem med bilen

3 december, 2012 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Bilden är från tidigare i höstas.

Nu har vintern kommit på riktigt och det säkraste tecknet på det är att det krånglar med bilen. På ett eller annat sätt. Som väl är så fungera motorn som en klocka (ta-i-trä, tvi-tvi-tvi och allt man skall säga). Men det uppstår en del andra småfel som bara är till att lösa efter bästa förmåga.

I första hand så rekommenderar jag några värmande ord och lite väl riktat våld, det funkar för det mesta. Förutom att lösa problemet så känns det rätt skönt i kroppen efteråt då irritationen fått sitt utlopp. Det gäller bara att ha känsla för när det inte hjälper och man behöver ta till andra metoder. Det är en balansgång.
Senast jag använde den här tekniken var imorse när jag skulle sätta i motorvärmaren. Kontakten döljs av nummerplåten som man skall skjuta åt sidan. Smart! Om du åker på vägar som är fria från is och snö eller alternativt kan ställa in bilen i ett varmgarage varje gång du parkerar den. Vilket jag inte gör. Men lite välriktad våld och några värmande ord löste den biffen.

Jag övervägde att använda samma teknik senare på eftermiddagen då bakluckan inte fungerade önskvärt. Det var iallafall den känsla som exploderade i kroppen. Men jag insåg att det var lönlöst. Problemet bestod nämligen inte i att bakluckan satt fast, utan att den inte satt fast. Eller snarare inte förblev öppen efter att jag öppnat den. Inga problem om man bara ska köra. Större problem är det om man först ska lasta en barnvagn innan man ska köra.
Jag försökte vara snabb som en panter och liksom kasta upp luckan i samma rörelse som jag kastar mig ner mot vagnen. Mitt huvud tackar mig för att jag ganska snabbt insåg att det inte skulle funka. Och när inte snabbheten kunde lösa mitt problem så blev det istället min ädla ändalyckt som blev nyckeln. För när jag kilade in rumpan under bakluckan, böjde mig ner mot vagnen och sen liksom lyfte-backade-vred-svor så var tillslut den där vagnen på plats. Ett riktigt smidighetspass.

Men imorgon är det jag som sågar till en bräda av lagom längd innan jag åker ner på byn.

Ett rejält fruntimmer reder sig själv

25 november, 2012 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Bilden är från 2011

Vi är lite oense här hemma, jag och min kära sambo. Men det handlar inte om städning, matlagning, tidsprioritering, barnuppfostran, pengar eller tvivelaktiga bekantskaper. Det handlar om träd.

Det finns några granar här ute på vår mark som det tydligen är någon väldigt speciellt med. För varje gång de kommer på tal så får M något drömskt i blicken och börjar le så där fånigt som bara någon nyförälskad kan göra. Och förälskad verkar han vara, för han är helt förblindad för deras fel och brister och kan icke tänka logiskt (enligt mig).

Jag har inget problem med att han hyser känslor för sin skog, för jag förlitar mig på att han i slutändan ändå inser att det är trevligare att krama mig än ett träd. Nej, problemet uppstår när jag vill att dessa träd skall tas ner, av rent estetiska skäl. M säger bestämt nej. Och sen är argumentationen igång.
Med risk för att vara partisk, så hävdar jag ändå att det är jag som har de tyngsta argumenten. Men det hjälper föga när M helt enkelt signalerar att det är han som bär på motorsågskunskapen. Eftersom det är han som kan ta ner träden, så är det han som har veto i frågan. Slut på diskussionen.

Så. Nu har jag anmält mig till en kurs för att ta motorsågskörkort. Sen så…