Kategori: Ord & Tankar (Sida 6 av 19)

Till dig.

13 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Tack för att du frågar hur jag mår, och faktiskt lyssnar till svaret. Tack för att du intresserar dig för mina tankar och idéer, även om de inte alltid överensstämmer med dina. Tack för att du håller mig upp, när jag själv tror att jag ska rämna. Tack för att du plåstrar mina sår, torkar mina tårar, när jag trots allt stöd, ändå fallit. Tack för att du delar min glädje och upprymdhet, även om du inte alltid förstår den. Tack för tystnaden, när ingenting behöver sägas. Tack för att du ler åt mina brister, på ett sätt som förhindrar att mitt ljus fördunklas. Tack för att du ser mina styrkor, när jag själv tycks vara blind. Tack för den tid du ger, i en värld där tid inte finnes. Tack för att du ger mig tankar, som jag utan dig, aldrig hade tänkt.

Tack för ditt tålamod. Tack för tilliten. Tack för förtroendet att få vara din vän.

Om kvällen.

30 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Fullmåne och kylan kryper neråt. Jag känner det långt innan jag går ut. Den där torra kylan som drar längs de gamla väggarna när jag nattar barnen. Den som får mig att huttra och dra storkoftan omkring mig. Den som motiverar mig till att enbart hugga snåriga björkbitar till vedkorgen, trots att det ligger fina rakfibriga vedträn av gran, alldeles bredvid. Jag plockar med mig lite extra näver, från böset på det trasiga trägolvet. Det är sånt som är vardagslyx, när man kommer in från minusgrader och kroppsarbete. När man snabbt vill ha en brasa att värma sig vid, att hela sig vid. Vardagslyx, att veta, att nu tar det sig snabbt, när nävern sprakar inunder den omsorgsfullt huggna tändveden.

Jag blir alltid sittande där, på knä framför den öppna luckan. Ser hur lågorna slickar träfibrerna mörkare och mörkare. Hur de stegvis dansar vidare och förvandlar trä till aska och kol. Det är vackert. Hypnotiserande. Och medan värmen strålar ut mot mitt hettande ansikte är det som om jag inbäddas i ett lugn. Det är många beslut och tankar som ramlat på plats framför den här vedspisen.

Ikväll tänker jag på huset och vardagen som rullar här. Hur det se ut nu och hur det ter sig några veckor framåt. Hur nära vi nu är, att kunna ta den nya delen av huset i bruk. Hur allt som vi tillsammans planerat och kämpat för, snart är vår verklighet, vår vardag. Groventré och tvättstuga, stor hall och ett riktigt sovrum. Det känns overkligt. Vi har på något sätt vant oss med att bo på 1 rum och kök. Vant oss med att ständigt vara nära varandra, vant oss med att parera varje steg för att inte trampa sönder någon leksak. Även om vi misslyckats ibland. Vi harv ant oss med att det är grejer överallt, vant oss vid att viktiga pärmar delar hylla med barnfilmerna. Vant oss med att krypa ner i den trånga sängen, under en hög av täcken och filtar som skyddar mot den krypande kylan längs de gamla väggarna. Vant oss med att somna till ljudet av vedspisens sprakande.

Och just det sista är något som jag kommer sakna oerhört. Men än är vi inte där. Så jag pusslar in så många vedträn som det får plats, och stänger sen luckan. Släcker de få lamporna som är tända. Och trots fullmånen som lyser in genom fönstret så snubblar på en leksakstraktor, när jag smyger mig mot sängen. Jag hör barnens andetag och känner kylan som drar från väggen. Jag möblerar om kuddar och täcken, flyttar på ungar som tar upp mer plats än vad som är fysikaliskt möjligt. Kryper ner och drar över mig några extra filtar. Och medan jag lyssnar till eldens ljud, kommer katten smygande och lägger sig som ett ankare vid mina fötter. Och jag tänker, att om jag saknaden blir allt för stor att bära, så kan jag alltid bädda i kökssoffan åt mig och katten. Han skulle älska att somna där. Jag också. Sen blundar jag och låter mig sjunka ner i sömn. Med en längtan till morgondagen och en saknad av gårdagen. Och med förnöjsamheten att somna in till ljudet av ved som sprakar i vedspisen.

Årssammanfattning 2017

21 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?

Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?

2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?

Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?

Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem – glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis – guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?

Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.

Vad önskar du att du gjort mer?

Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat på mitt eget omdöme.

Favoritprogram på teve?

En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?

Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?

Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande.

Största framgången på jobbet?

Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?

Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts.

Största misstaget?

När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?

Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?

Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss.

Något du önskade dig och fick?

Gammal hö och tidningar, gamla fönster.

Hemstickade koftor.

Trevliga och intelligenta arbetskollegor.

Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?

Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig…

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?

48 timmar per dygn.

Vad fick dig att må bra?

Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.

Vem saknade du?

Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen.

Mest stolt över?

Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?

Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.

Att mina nära och kära får må bra.

Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?

I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.

Jag ser fram emot ett spännande 2018 – hoppas ni vill följa med mig på resan!

Önskningar till tomten

27 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Trots att julen är över så finns det mycket att önska här i världen. Som fred på jorden, klimatansvar hos politiker och samhällsmedlemmar, 48 timmar per dygn, slopad sommar/vintertid, fungerande stopp-knapp på gnälliga människor, golv som dammsuger sig själva, stödstrumpor som är enkla att ta på, gratis kollektivtrafik, pannlampor som aldrig behöver laddas, genomsnäll världsbefolkning osv osv.

Ja, listan kan göras hur lång som helst. Och ändå, så finns det just nu, just här, en högst personlig och egoistiskt önskan som känns ännu mer angelägen just nu. Och det är att jag hittar sladden till datorn så jag kan använda den som jag brukar. Skriva lite mer välarbetade blogginlägg, fortsätta på mina otitulerade textsamlingar och fördjupa mig i mina excel-filer (ett litet avvikande intresse jag har).

Men uppenbarligen är sladden helt borta, och efter fördjupat samtal med övriga familjemedlemmar om vart denna sladd befinner sig – så var majoriteten (med en snittålder på 4,5 år) överens om att det är tomten som tagit den. Tomten har ju uppenbarligen smygit omkring de senaste veckorna och gjort både det ena och det andra här på gården. Så det är ju självklart, att Tomten är skyldig. Smart.

Och efter detta konstaterande så byggde ovannämnda familjemajoritet en stor fälla i köket för att fånga tomten och ta tillbaka datorsladden. Handelskraftigt. Dock var det mest jag själv som blev fångad i denna odefinierbara hög med grejer när jag försökte laga mat. Och blev sen anklagad för att förstöra deras jakt på tomten och min datorsladd.

Hur som helst, oavsett om det är tomten, jag själv eller livets nyckfullhet som är skyldig till detta dramatiska försvinnande, så är det kanske en hint om att jag borde ägna mig åt annat. Som städning exempelvis.

Återkommer när sladden är återfunnen. Tills dess; god fortsättning på er!

Kroppens signaler och vägval.

19 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition – julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.

I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur – det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal – det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är – dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!

Vacker dag och krockande känslor.

4 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

winter in sweden, snö, gryning, snötyngda granar

Tjugo dagar kvar till jul och det har varit en fantastisk vacker dag. Solen har glittrat i det tjocka täcket av snökristaller och himlen har skiftat i olika färger allt jämt medan timmarna har gått. Och inom mig har starka känslor fladdrat runt och krockat med varandra. Jag har fällt tårar av sorg och besvikelse, samtidigt som en stor tung sten har fallit från mitt bröst.

Idag har jag skickat de två rödkullorna till slakt. Mina första kor, de som kom hit till gården för drygt ett år sedan. Bläckie och Vilda. Det var inte så här det var tänkt. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Under året som har gått har jag lagt ner hela min själ i att få det att funka. Att få dem att funka. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att arbeta med dem, att få bort deras lynnighet. Utan att lyckas. Ibland har de varit tillgivna och låtit sig bli klappade. Men desto oftare har de utan förvarning stångats och gjort omotiverade aggressiva utfall. Framförallt mot barn. Ingen har kommit till skada fysiskt, men det sätter spår hos ett barn när en frustande ko kommer springande och det endast är några tunna metalltrådar emellan. Det sätter spår hos en mor som ser den scenen. Och under hela året har detta beteende hos denna ko och kviga, varit en tung börda för mig. En börda av skuld och otillräcklighet – Vad gör jag för fel?

Det var först i höstas, efter en mycket betydelsefull resa, tillsammans med lika betydelsefulla personer, som det här beslutet började få fäste. Efter att ha stött och blött problemet med mer erfarna människor, grubblat och förtvivlat, så fick jag slutligen ett handfast råd av en mycket kompetent människa och vän. Och det var så oerhört viktigt för mig. Att få höra orden rakt ut, och långsamt lyfta bort tyngden av misslyckande och otillräcklighet från mina axlar.

Och nu är det gjort. Kon och kvigan har gått vidare till nästa steg i livets eviga kretslopp, och blir till högkvalitativ mat för mig och min familj och några fler medvetna människor.

Och nu sitter jag här. Med värk i huvudet, sorg i hjärtat och lättnad i bröstet. Det har inte varit någon lätt resa, och kanske är det just därför jag har lärt mig så oerhört mycket. Så oerhört mycket att ta med mig när jag fortsätter med arbetet med de nya kvigorna. De där som äter ur handen på både vuxen och barn, och som nyfiken nosar mig på axeln. Jag ska lägga ner hela min själ i dem också. Bygga vidare mot vår vision av gården och livet. Och jag kommer alltid minnas de första korna, och allt som de gav mig.

Vill du läsa inläggen som är relaterade till korna under det här året, så finner du dem här.

När tiden inte räcker till

22 november, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Ni känner alla igen det. Alla känner igen det. Och kanske är det just det som är det värsta av allt.

Den där pockand, fingrande, rastlösheten. Stressen. Den där mentala listan med punkter av uppspaltade ”måsten” som egentligen är fullkomligt orimlig. Orimlig, för att varje dag slutar med att du inte haft en minut över till att bara sitta och glo. Varenda minut har fyllts av effektivitet och avcheckning av din mentala att-göra-lista. Och du har kämpat som fan ända in i kaklet. Du stupar i soffan eller i sängen och den tiden som du behöver för att varva ner tillräckligt för att kunna somna, den tiden lånar du från ditt livsviktiga sömnkonto. Om du nu överhuvudtaget kan somna, för alla tankar som far omkring i ditt huvud. Och du intalar dig själv, att jag ska bättra mig, jag ska ta hand om mig själv, jag ska tagga ner. Sen. Sen när allt har lugnat ner sig. Men just nu är det lite mycket. Det är lite mycket just nu. Du vet. Full fart, gasen i botten. Småbarn, familjeliv och arbete. Och fast du slitit som en varg hela dagen, hela veckan, kanske hela månaden och mer – så känner du dig ändå otillräckligt. Du ser de där hålen där du borde gjort mer. Borde, i dina ögon. Trots att du gjort mer än tillräckligt.

Du balanserar på en mycket skör tråd, och det vet du om. Där, innerst inne. Men du intalar dig själv att du har koll. Jag gör ju saker som jag vill göra, saker som jag själv valt. Och framför allt, jag är inte den som bränner ut mig. Den som går in i väggen. Jag klarar det här. Det är bara lite mycket nu. Jag ska bara lära mig att lägga det här livspusslet lite bättre. Och du anklagar dig själv, att inte lägga det tillräckligt bra nog. Som om livet vore ett jävla pussel under tidspress. När det borde vara som ett vacker snöfall, med flingor som sakta dansar ner. Lätta. Föränderliga. Och fullt av luft omkring.

Och jag önskar, att jag här kunde delge er den hemliga formeln på, hur man förvandlar det där förbannad livspusslet till ett vackert snöfall. Tyvärr kan jag inte det. Men jag gör vad jag kan. Och om jag en dag kommer på lösningen, så ska jag delge den till er. För jag tror att ni är många, som känner igen er.

Det kommer en annan tid.

8 november, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Ibland måste man följa hjärtat mer än förnuftet. Ibland måste man kasta sig ut ett hav av ovisshet, istället för att försöka hålla balansen på trygghetens brygga och trevande försöka upptäcka allt det där nya med tårna. Man måste kasta sig i för att lära sig simma.

Och det känns som att jag har gjort det nu, kastat mig ut. Tillsammans med Han, min mycket speciella Millimeterman som alltid håller mig i handen och alltid litar blint på min förmåga. Ibland mycket mer än jag själv.

Förra veckan kom ett gäng med unga damer till våran lilla skogsgård. Fyrbenta damer. De är tänkta att bli grunden i våra framtidsvisioner. Visioner om bra mat på bordet, som hjälper naturen istället för stjälper den. Visioner om ett liv som är meningsfullt både för oss och framtida generationer. Visioner om en verksamhet där natur, djur och människa mår bra och fungerar tillsammans. Visioner om ett liv, fyllt av liv. Här, på vår plats på jorden.

Vi är redan en bit på väg. Vi har redan trevat med tårna i ovisshetens hav, men nu är det dags att kasta sig ut. Och det gör vi nu. Utan garantier, utan säkerheter. Bara en stark övertygelse om att det här är rätt väg att gå. För oss, för våra barn, för framtiden. För planeten. Hur högtrevande det än må låta.

Så om några veckor kommer all min tid ägnas åt att driva gården i den utveckling vi vill. Jag ser fram emot det med en entusiasm som nästintill kan liknas vid idioti. Men det skiter jag i, för hjärtat mitt är helt. För äntligen ska jag få hugga tag i det där som händerna längtar efter. Äntligen ska jag få ägna mig till fullo åt allt det där som får mitt hjärta att slå, på riktigt. Och om kvällarna, när mörkret omslutit gården, ska jag sätta mig ner och låta alla de där orden som bubblar i huvudet få strömma ut.

Det blir ett spännande år som ligger framför oss.

Maten vi äter och elefanten i rummet.

29 oktober, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Den här säsongen har odlingarna gjort en rejäl skillnad. Stor del av råvarorna har jag kunnat plocka utanför huset. Potatis. lök, tomater, gurka, mangold, spenat, morot, broccoli, kål, bönor, ärtor, kryddor – det kommer man väldigt långt med är min upptäckt! Och känslan av att äta och servera färska råvaror som är odlade utan bekämpningsmedel och andra konstigheter som förstör vår jord, ger mig ett inre lugn. Jag gör vad jag kan, både för miljön och för min familj, och det går liksom hand i hand.

Och det är väldigt roligt att tänka på, hur allt började med ren rörelseglädje och nyfikenhet för ett par år sedan. Då såg det hela ut så här, och jag hade bestämt mig för att inget är fel, inget är fult, här finns bara kunskap, motion och erfarenhet att erövra. Och som bonus fick jag lite mat också.

Och nu, efter älgjakten, så är frysen återigen påfylld med kött och ännu en grej försvinner från min handlingslista. Och så kommer det fortsätta framöver, för snart är den ytterligare påfylld med både fläskkött och nötkött. Från djur som jag vet har haft det oerhört bra, för jag har lagt ner min själ i att ta hand om dem. Och jag vet att det kött som jag sen ska äta, är fritt från antibiotika och annat skit. Och jag vet, att detta kött, har hjälpt klimatet istället för att stjälpa det. Och då lugnar sig, ännu en del inom mig.

Och jag tycker, att det är dags att vi börjar prata om det där med klimatet och miljön. Men på ett lite mer prestigelöst, upplyftande sätt – långt bort från pekpinnar och dömande, långt bort från handlingsfattig politik och gradantal. Lite mer vardagligt, lite mer lösningsfokuserat, lite mer Svenssonaktigt runt köksbord och i fikarum. Lite mer tillåtande. Hur göra man exempelvis för att får med sig de där förbenade tygkassarna till affären? Och när man väl har lyckats med den rutinen – vad ska man då ha som soppåse? Detta är några av de frågor som jag brottas med, och jag kan inte vara den enda. Hur gör du? Och vilka frågor brottas du med?

Och i det stora hela så kanske det känns som att, va fan, vad gör det för skillnad om lilla jag av hela världens befolkning byter ut plastkassar mot tygkassar? Det är ju så litet och betydelselöst i det stora sammanhanget. Men jag tror inte att det är så. För det viktiga är att du gör något, att du försöker. Och sen kan du aldrig veta vilken resa det leder dig in på, vad slutdestinationen blir. Vilka krafter du sätter i gungning hos både dig själv och andra. Och varje litet steg i rätt riktning, hur litet det än är, är så mycket bättre än ingenting alls. Vi kan börja med att prata med varandra – vad gör du och hur gör du?

Kvällsrundan om hösten.

25 oktober, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag huttrar till. Kontrasten från den värmande vedspisen inne till fukten i höstrusket ute, kommer jag aldrig att vänja mig vid. Som när vattennivån ska passera magen vid årets första dopp. Obehagligt, men ofrånkomligt.

Mörkret är kompakt. Inte ens pannlampans ljus låter sig fullt bryta igenom. Fukten ligger som miljontals reflekterande sandkorn i luften och jag har svårt att avgöra om det är dimma eller regn. Jag går över gården och regnkläderna frasar. De stora ladunycklarna slår motvarandra och markerar varje steg jag tar. Den vanliga kvällsrundan. Den vanliga kvällsrundan som sedan en tid tillbaka omges av en ovanlig tystnad. Inget bräkande möter mig i mörkret. Inget ljud av horn som stångas mot varandra. Inget ljud av klövar som klättrar upp för landgången. Bara tyst. Jag har ännu inte vant mig. Vissa beslut måste tas, även om de inte alltid är lätta. Det har varit många sådana den här hösten. Många beslut som varit avgörande, som kommer göra en skillnad. Många beslut som känts i hjärtat. På ett eller annat sätt. Både fjärilar som förväntansfullt och lyckligt kittlat. Men även snaror som med ett hugg hastigt dras åt. Och inte allt för sällan har dessa beslut hängt ihop.

Jag fiskar upp de gamla nycklarna ur fickan. Sätter dem i låset och vrider om. Med ett knarrande öppnas dörren och jag klättrar upp till höskullen. Doften slår emot mig när jag börjar gaffla runt bland de torra stråna. Småfraset fastnar på min blöta regnrock. Det prasslar och jag fylls av minnet från arbetsamma men glädjefyllda dagar. Då när svetten rann och varenda unge hjälpte till. Hökörning ska aldrig underskattas. Vi fyllde två höskullar det här året, dubbelt upp mot ifjol. Ändå står jag där och grubblar på om det kommer räcka hela vintern ut.

Jag fortsätter ut i mörkret. Har nästan svårt att orientera mig i det ljusspratt som pannlampan och de miljoner små vattendropparna spelar mig. Men fötterna vet vart dem ska trampa, jag låter dem leda vägen. Mitt ansikte kyls sakta ner när allt det blöta möter min varma hud och jag njuter av känslan. Den är uppfriskande, levande. Och jag tänker på min vän som alltid vänder ansiktet mot regnet och ler. Jag gör detsamma. Stannar upp. Känner de små vattendropparna som kittlar mina kinder, som letar sig ner kring min hals. Tänker på alla beslut. Och vet, av hela mitt hjärta, att jag är på rätt väg. Min väg.

Handskarna är blöta när jag kommer in. Understället är fuktigt av svetten från min kropp. Jag hänger handskar och strumpor ovanför vedspisen, sätter mig på knä framför. Lägger in en bit gran som snart sprakar och sprätter i lågorna som flammar upp. Och jag känner, att kontrasten mellan fuktigt höstväder ute och värmande vedspis inne, kommer jag aldrig att sluta älska.