Kategori: Ord & Tankar (Sida 7 av 19)

FAQ – eller Frekvent Frågade Frågor

27 september, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det finns några frågor som ständigt återkommer till mig. Och då har jag sett, att alla de där andra bloggarna, emellanåt ser till att svara på dem. Nu handlar ju deras frågor mest om recept, vart de har köpt diverse kläder och prylar, inredning, träningstips och dylikt – men frågorna som kommer till mig har en annan karaktär. Kanske just därför kräver de relevanta svar.

Hur går det med skrivandet?
Just nu är tiden för skrivandet ytterst begränsad. Helt ärligt sträcker det sig till det jag skriver här på bloggen och ett antal osammanhängande texter som emellanåt bara väller fram i mitt huvud. De finns nerklottrade för hand i mina tillsynes röriga, men ovärderliga anteckningsböcker.
Lönearbete, familjen, arbetet med huset, gården och djuren tar upp all min vakna tid. Så jag har valt att lägga skrivandet på is under det här året och det har varit ett bra beslut. Men till nästa år kommer det ske en del förändringar med både det ena och andra. Förhoppningsvis ska skrivandet då få tar mer plats igen.

Vad har hänt med Knas-Katten?
Jodå, han lever och frodas. Men har på egen begäran frånsagt sig kändisskapet för tillfället. Det blev lite för mycket för honom med alla tidningar som ringde och ville göra intervjuer och diverse hemreportage. Men han finns här. Och är väl egentligen inte lika rebellisk som han varit tidigare. Knas-Katten har mer växt in i rollen som mysfarbror, men med en något muttrande attityd.

Hur går det med huset?
Ständigt framåt! Vi bor fortfarande på 1 rum och kök, men nu har det aldrig varit närmare! I tillbyggnaden är badrummet klart, groventrén saknar endast lister och jag har valt väggbeklädnad till två av de fem utrymmen som återstår att färdigställa. Och jag skriver jag eftersom just jag har absolut veto i den frågan. Visserligen ett veto som jag tilldelat mig själv, men det verkar funka bra det också. Och innan oktober har nått sitt slut, så ska ni får läsa historien om när Millimetermannen skickade undertecknad till färgaffären för att köpa målarfärg. Det kommer antagligen aldrig hända igen.

Ni har hållit på ett tag nu….varför blir ni aldrig klara?
Vi gör i princip allt själva, utom el, inkoppling av vatten och våtrumsytskick. Och jag börjar inse att det är ett relativt stort projekt som vi snart har styrt i hamn. Det tar helt enkelt en herrans massa tid att bygga hus, speciellt om man parallellt inte kan hålla sig ifrån att skaffa både barn, grisar, kor och andra djur. Men nu, nu kommer det inte ens in en guldfisk på gården förrän tillbyggnaden är klar att brukas. Möjligtvis en regel med vissa möjliga undantag, men någon guldfisk blir det då rakt inte. Någon måtta får det då ändå vara.

Du bor ju där mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten, inte en människa i sikte – är du inte rädd?
Den här frågan är oerhört intressant, mest för att jag får den gång på gång på gång, medan Millimetermannen ALDRIG fått den. Men det kan vi diskutera en annan gång, nu till frågan, är jag rädd? Nej, det är jag inte. Är det någonstans som jag är trygg, så är det här, mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten och inte en människa i sikte. Speciellt nu, i en tid där den stora världen känns orolig och oförutsägbar.
Här på vår gård finns allt jag behöver, här finns inget att vara rädd för. Mörkret är min trygga vän, enskildheten är min frihet och naturen är min möjlighet och räddning.

Hur går det med djuren?
Som med så mycket annat i livet – det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och då kan man antingen svepa in sig i offerkoftan, dra ett täcke över huvudet och försöka gråta sig själv till en annan verklighet – eller så konstaterar man faktum, tar ett steg tillbaka och funderar på hur ska vi lösa det här. Jag väljer den senare varianten. Det är inte alltid lätta beslut, men det är beslut som hör det här livet till.

Vad jobbar du med?
Mest med mig själv och mina egna tankar. Men jag lönearbetar som sjukgymnast, halvtid. Och jag arbetar med gården dygnet runt. Men jag lever som mamma, bondmora och amatörskimrande livsfilosof med författardrömmar. Vilket tyvärr inte kan betala mina räkningar. Men min mest frekventa dröm handlar om att jag en dag kan det. Den som lever får se.

En tung morgon i augusti.

9 augusti, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att ”sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om”.

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.

Skördetiden och svårigheten.

2 augusti, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket.

Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.

Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.

Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.

Fem år.

27 juni, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Den spensliga kroppen är nästintill oklädd och jag förundras över att han inte fryser. Men det gör han inte, försäkrar han med myndig stämma. Sen stegar han ut över gräsmattan med de där starka, smala benen som verkar växa en centimeter för var dag som går. Under ena armen har han en bok och under den andra har han en kudde. För inatt ska vi sova i tält. Och imorgon fyller han fem år.

Jag följer efter honom över gräsmattan, även jag bärandes på min kudde. I magen fladdrar fjärilar av förväntan och luften börjar bli kall. Jag älskar att krypa ner i min sovsäck och vänta in kontrasten av varm kropp som andas kylig luft. Dofterna, ljuden. Och nu ska vi dela den upplevelsen, jag och mina barn. Och imorgon fyller han fem år.

Det tar tid att somna i ett tält. För där, under den tunna tältduken finns så mycket att prata om. Siluetten av insekterna som kryper på andra sidan tyget. Ljuden av en skog som vi inte ser, men som vi vet finns där. Stor, hemlighetsfull och fylld av liv. Sovsäckar som prasslat och vrider sig, doften av tält och liggunderlag, natten som aldrig vill bli mörk. Och det sista han säger innan andetagen övergår i sömnens rytm, är att imorgon fyller jag en hel hand. En hel hand, mor. Fem år.

Jag begrundar detta faktum när hans ögonlock motvilligt sluter sig av sömnens kraft. 5 år – hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Och ändå minns jag inte, hur livet var, innan den där midsommarnatten för 5 år sedan. Det enda jag vet, är att det ter sig blekt i jämförelse med det här. I alla dimensioner. Både de mörka och de ljusa. Som om hjärtat den där natten blev flerfaldigt större. Och än mer sårbart.

Som om jag inte visste vad kärlek är, förrän han låg där mot mitt bröst. Som om jag inte visste vad längtan är, förrän den första gången vi var ifrån varann. Och jag visste inte då, vad frustration och trötthet egentligen innebär, hur den känns. Men det vet jag nu, tror jag. På samma sätt som jag vet hur de i ett ögonblick kan förintas. Med små mjuka armar runt min hals, en liten hand som flätar sig in i min. Om några år är de inte så små längre.

Jag smeker honom lätt över kinden, tar hans hand. Den är varm och torr. Naglarna bär mörka ränder efter dagens äventyr. Och jag önskar att jag kunde ligga kvar och somna till ljudet av hans andetag, men just nu får det vänta. Jag har viktiga saker som väntar. Slå in paket och blåsa ballonger. För imorgon, fyller han fem år. Mitt livs hjärtslag. Fem år. En hel hand.

Den första koflytten.

2 juni, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor. Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin.

När det river i bröstet.

18 maj, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan – tacksamheten – över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

SlaktarStinas boksläpp – ”Över en vårfika”

10 maj, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika – en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.

Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.

Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.

Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se

När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.

För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt – hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?

Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!

Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.

Info om bokreleasen!

4 maj, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Alla människor har ju inte Facebook, tack och lov. Jag bedömer denna skara människor som oerhört kloka i sin tillvaro här på jorden, så därför vore det dumt att utesluta dem från informationen om min fikarelease på lördag. Så, speciellt till er, och även till andra, så kommer här lite sammanfattade information om lördagen den 6 maj.

Vad är det som händer då?
Mellan klockan 12-16 har jag release för novellantalogin ”Över en vårfika” som jag har äran att delta i. Det är min först publicerade text och för att fira detta så bjuder jag in till kakbuffé med kaffe/the/saft i vår bystuga. Där finns även möjlighet att köpa boken för den som vill.

Vart ligger den?
Bystugans adress är Svedberget Kullvägen 80. För den som vill så avgår traktor med vagn från vår gård med jämna mellanrum. (Kullfallsvägen 7) Dock har vi inte instiftat någon tidtabell, men avgång minst en gång i timmen bör vi nog mäkta med. Parkera med sunt förnuft och njut av skogen, djuren och solen medan ni inväntar traktorekipaget!

Åh, det låter ju fantastiskt härligt att spendera en vårdag där ute i skogen med fika och trevligt folk! Men du…..vad är en novellantalogi?
Det är en bok där flera olika författare bidragit med en novell, vilket är en kortare text. Den har novellantalogin heter ”Över en vårfika” och har temat Saker som vi inte pratar om, vilket innebär att varje text i boken berör ett ämne som vi vanligtvis inte talar så mycket om. Allt från handsvett till döden och allt annat som finns där emellan. Men en sak är säkert – man blir berörd.

Jaja, men i ärlighetens namn skiter jag i boken – vad är det för fika?
Hembakt i sin bästa form. Kaffe, the och saft finns att tillgå. En riktig hemtrevlig glesbygdsfika med andra ord!

Så…. VÄLKOMNA! Hoppas vi ses på lördag!

I det som växer, i det som lever.

3 maj, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen.

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

Boken är här!

28 april, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Novellantologin ”Över en vårfika” som jag medverkar i tillsammans med andra författare, har i ärlighetens namn funnits i min ägo ett tag. Men det vore lite tråkigt att släppa iväg den flera veckor innan min egna release, så därför har jag hållit den väl gömd. Men nu är det dags – åtminstone för er som tidigare under året paxat ett exemplar!

Jamen det har jag ju gjort!

Vad bra! Då vill jag att du skickar mig ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se där du uppger om du vill ha boken skickad till dig, eller om du köper den under releasen den 6 maj. Det går även att komma överens om annan typ av leverans, beroende av avstånd. Kostar en kopp kaffe, typ.

Jag vill ha boken skickad!

Då uppger du även namn och adress, samt om du önskar betala med swish eller via banköverföring. Boken kostar 170kr + frakt 45kr. Uppge även om du vill ha boken signerad eller inte. Jag skickar boken när betalningen är mottagen.

Jag har inte paxat någon bok, men tänkte komma på releasen och äta kakor tills jag får ont i magen, kan jag köpa boken då?

Jo, det går alldeles ypperligt! Det finns några extra få exemplar tillgängliga, de räcker så långt som de räcker.

Dock är jag mer orolig för att fikat ska ta slut, så jag uppskattar om du anmäler dig via evenemanget på SlaktarStinas facebooksida! Eller på annat sätt låter mig veta att du ämnar komma – hoppas vi ses och framför allt TACK!